Sleepaz reflektioner

flytt av bloggen

2012-01-24T15:50:00.001+01:00

Kommer i fortsättningen skriva på wordpress:

http://sleepaz.wordpress.com/

God jul

2011-12-23T15:06:00.000+01:00

Önskar jag er.
Vi får väl se vad som händer med bloggen framöver. Jag är just nu moderator på flashback igen, så det upptar ju en del tid.
Sen så känns det som att bloggandet i den "kristna" sfären avstannat lite. Jag läser och följer allt färre bloggar nuförtiden. Det kanske även avspeglar mitt egna bloggande.
Vi får därför se hur det blir framöver.

Fader Vår – Några reflektioner

2011-09-20T10:27:00.003+02:00

Fader vår som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden. Vårt dagliga bröd giv oss i dag, och förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro, och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo. AMEN.

Varifrån fick Jesus idén att vi skulle kalla Gud för Fader? Det finns inte belagt, och är knappast meningsfullt, i de omgivande polyteistiska hednareligionerna, där det emellertid i mytologin förekommer att Gudar får barn med människor (t.ex. Akilles), men det saknas helt likheter i tankegodset i övrigt. Få judar skulle kalla Gud för min Fader, utan kanske något mer allmänt, där Fader har betydelsen ursprung eller beskyddare, beroende på att man tillhörde Guds utvalda folk, hans egendomsfolk. Det närmaste vi kommer i judiskt/hebreiskt tankegods är att Gud i sitt förbund med David sade att Salomo skulle kallas Guds son – och därmed alla hans söner i nedstigande led, på motsvarande sätt som man var barn till patriarkerna Abraham, Isak och Jakob (Israel). Här får det emellertid två avgörande betydelser; dels att vi blir Guds barn, delar i Guds familj, vilket Paulus kommer att knyta an till, när han gör skillnad mellan en anställd/slav som bara får sin lön, och ett barn som får sitt arv. Det andra som är viktigt är att Guds löfte till David åter aktualiseras, och Guds son sätter sig på tronen. Det talar alltså om Guds löfte, hans rike och att vi är delar i hans familj!
Det är lätt för oss att uppfatta ”Gud i himmelen” som ”Gud långt borta”, men centralt i tänkandet vid Jesu tid var att himmelen och jorden möts, och att det sker allra främst i templet. Den Helige Ande fanns i elden och i molnet, som räddade dem ut ur Egypten, och det sänkte sig över templet när Salomo invigde det. Gud är skapare av himmel och jord, och skapelsen fullkomnas då de båda förenas, då Gud kommer ner till jorden.
Att Guds namn skall vara helgat kan synas självklart, men vad innebär det konkret? Helgat har en grundbetydelse av att vara avskiljt, reserverat, men också helt. Guds namn är kanske litet större än vi vanligen tänker. För oss är namn oftast en benämning som fungerar som en identifikation i kommunikation med andra, så att båda parter vet vad eller vem man talar om. Självklart finns denna aspekt med i detta sammanhang, men begreppet namn är i bibeln, när Gud är inblandad, mer något som pekar på en egenskap eller en kallelse. Patriarken Abram fick veta sitt namn Abraham därför att det betyder far till många folk, Patriarken Jakob fick namnet Israel för att han kämpat med Gud och människor och segrat, och Simon fick sitt namn Petrus (klippan) uppenbarat, för att ta ett exempel från Nya Testamentet. Gud avslöjar sitt namn i 2 mos 3:14 Gud sade: "Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.". Om Guds namn är ”Jag är”, och det pekar på hans grundläggande egenskap, så innebär det att han är varandets själva grund och essens. Om vi helgar Guds namn, så är det inte bara ett ord eller en benämning, och det räcker inte heller med en person eller ett objekt, utan det Gud är, dvs. själva varandet i sig, eller livet i dess fullhet.
När vi ber ”tillkomme ditt rike” handlar det inte bara om att Guds rike är något, vars tillkomst vi väntar på, utan något ganska konkret. Vi var inne på himmelriket litet högre upp, och har kanske anledning att fundera litet kring vad det är. Jesus förkunnade Guds rike, men förklarade aldrig vad det är, vilket innebär att han sannolikt hade en förståelsegrund som var gemensam med judarna i Palestina under den aktuella tiden. Sannolikt tänkte de i ganska materiella och politiska termer. Det motsvarar inte våra slutsatser och uppfattningar, som oftast går i riktningen till ”efter döden”/”rent andligt och immateriellt” osv., så frågan är vad som egentligen menas? Varken eller? Både och? Mitt emellan? Svaret kanske ligger i att vi redan nu är medborgare i himmelriket och barn i Guds familj, och därför bör vara solidariska med det, precis som vi bör leva i solidaritet med, och efter förmåga bidra till, det samhälle där vi bor just nu.
Nästa mening, ”ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden”, handlar inte om en fatalistisk hållning: jag kan ändå inte göra något åt det, eller det blir nog bäst så. Det är förvisso ett uttryck för ett djupt förtroende för Guds ledning, men det talar också om den djupa återföreningen mellan himmel och jord, mellan skaparen och skapelsen, om att vi vill vända oss mot Gud, och från det som skiljer oss ifrån honom.
”Vårt dagliga bröd giv oss i dag” betyder naturligtvis att vi frånber oss svält eller annan ofärd. Men vi tänker också på folket i öknen som Gud tog hand om, och gav manna varje dag (både efter uttåget ur Egypten, och profeten Elia i öknen), liksom på vårt andliga bröd, vårt manna från himmelen, vår änglamat; Kristi kropp i eukaristin.
”Förlåt oss våra synder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro” kan för oss verka vara alltför självklart, men för Jesus verkar det ha varit det viktigaste han hade att ge. I t.ex. Matteus 9 börjar han med att just förlåta synder, och gör sedan ett fysiskt helande för att bevisa att han har makt till det också. För judarna var (och är) en av de viktigaste högtiderna försoningsfesten (Yom Kippur), då alla som kunde var förpliktigade att komma till Jerusalem (liksom de var vid påsk & pingst). Syndens karaktär är att den är vad som skiljer oss från Gud, och ett av de viktigaste uppdragen Jesus gav apostlarna var just att förlåta synder. Vi bekänner ofta att Jesu lidande och död var just för syndernas förlåtelse.
"Inled oss inte i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo." Vi kan i Gamla Testamentet läsa om hur Gud prövade folket, och hur de gång efter annan föll. Också vi frestas och faller. Ibland försöker vi att motstå någon frestelse, och det känns ofta så mödosamt att det krävs en hjältes karaktär för att härda ut. Kunde vi slippa något av det så… I vilket fall som helst vill vi be om att räddas ifrån det onda. Även om det ytligt och initialt kan ha sina lockelser, så vet vi att det i längden inte bara är smärtsamt eller tragiskt, utan att det leder till fördärv och död.

Har du mig kär?

2011-08-29T19:52:00.002+02:00

Igår under högmässan så var det konfirmation för ungdomarna i kyrkan. Det var en högtidlig gudstjänst med biskopen närvarande.
Det var även speciellt och tänkvärt att begrunda konfirmandernas löften, och påminna sig om att man själv avlagt dessa löften. Det var för mig en tankeställare.

Tron kan ju ibland för mig, nästan kännas som ett stort skämt, ett stort hyckleri där jag knappt mäktar med att be till Gud. Och när jag väl bedjer så finns inte den där kärleken till Gud som den fanns innan. Relationen till Gud förvandlas närmast till någon som jag prioriterar först på tredje eller fjärde plats i mitt liv. Det finns mycket annat som lockar före, dator, internet, serier, musik osv. Ja dessa ting tar ofta bort viljan att umgås med Gud.

Orden i Johannesevangeliet 21:16 ekar med smärta i hjärtat "älskar du mig?, har du mig kär"
Jag tänker ofta på hur svåra dessa ord måste ha varit för Petrus, som när det väl kom till kritan, inte hade den kärleken till Jesus, så krävdes. Ja vilket fick en konsekvens, där han förnekade att han kände honom.

Jag tror att det är viktigt att man vågar erkänna för Gud, att man inte älskar honom tillräckligt. Jag upplever iaf att det är en vinst att våga erkänna detta.
Det här var ju tänkt som en kort bloggpost, så det får väl räcka för denna gången.

Vad svarar du själv på Jesu fråga? "Har du mig kär"?

De sista två kapitlen i Paulus första brev till de kristna i Korinth

2011-08-22T11:34:00.002+02:00

Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse - den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig. Jag eller de - så är det vi förkunnar, och så är det ni har lärt er att tro.
Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.
Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.
Vad skall annars de göra som låter döpa sig för de dödas skull? Om de döda inte alls uppstår, varför låter man då döpa sig för deras skull? Och jag själv, varför sätter jag livet på spel i varje ögonblick? Ja, bröder, så sant som ni är min stolthet i Kristus Jesus, vår herre: jag står inför döden varje dag. Om jag bara hade tänkt på människors sätt när jag kämpade mot vilddjuren i Efesos, vad hade det då tjänat till? Om de döda inte uppstår, låt oss äta och dricka, ty i morgon skall vi dö. Låt inte bedra er. "Av dåligt sällskap blir den bäste snart förstörd." Nyktra till på allvar och synda inte mer! Det finns ju några som inte vill veta något om Gud, det säger jag till er skam.
Uppståndelse är förvandling

Nu undrar någon: "Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?" Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans.
Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.
Men det vill jag ha sagt, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva oförgänglighet. Vad jag nu säger er är ett mysterium: vi skall inte alla dö, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty den kommer att ljuda, och då uppstår de döda i oförgänglig gestalt, och vi förvandlas. Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död, var är din udd? Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen. Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus. Stå därför fasta och orubbliga, mina kära bröder, och ge ut er helt i arbetet för Herren. Ni vet ju att han inte låter er möda vara förspilld.
Insamlingen till de kristna i Jerusalem

När det gäller insamlingen till de heliga skall ni följa de anvisningar jag har gett församlingarna i Galatien. Dagen efter sabbaten skall var och en regelbundet lägga undan vad han har råd med, så att inte insamlingen börjar först när jag kommer. När jag väl är hos er skall jag förse dem som ni finner lämpliga med brev och skicka dem till Jerusalem med er gåva. Om det visar sig bäst att också jag reser gör jag sällskap med dem.
Paulus resplaner

Jag skall komma till er när jag har varit i Makedonien, för jag tänker fara genom Makedonien. Men hos er stannar jag kanske en tid, möjligen hela vintern, och då kan ni hjälpa mig när jag far vidare, vart det nu blir. Den här gången tänker jag nämligen inte besöka er bara i förbifarten utan hoppas kunna stanna hos er en tid, om Herren tillåter det. Jag blir kvar i Efesos fram till pingst. Här står dörren på vid gavel för mig: det är gott om uppgifter och motståndarna är många.
Timotheos och Apollos besök

När Timotheos kommer, se då till att han slipper oroa sig för er. Han arbetar för Herren precis som jag, och därför får ingen se ner på honom. Hjälp honom sedan i väg och önska honom frid så att han kan resa tillbaka till mig. Jag väntar på honom, och bröderna också.
Vad vår broder Apollos beträffar, så har jag ivrigt uppmanat honom att fara till er tillsammans med bröderna. Men det var säkert inte meningen att han skulle fara nu; han kommer vid lämpligt tillfälle.
Förmaningar och hälsningar

Håll er vakna, stå fasta i tron, var manliga och starka. Gör allting i kärlek.
En sak ber jag er om, mina bröder. Ni vet att Stefanas och hans hushåll var Achaias första gåva till Kristus och att de har tagit på sig att tjäna de heliga. Jag vill att ni i er tur skall underordna er sådana människor och alla andra som delar arbetet och mödan. Jag är glad över att Stefanas, Fortunatus och Achaikos har kommit hit. De gör saknaden efter er mindre, de har varit till glädje för mig liksom för er. Sådana män skall ni sätta värde på.
Församlingarna i Asien hälsar till er. Aquila och Prisca och församlingen som möts i deras hus hälsar hjärtligt till er, sina medkristna. Alla bröderna hälsar till er. Hälsa varandra med en helig kyss.
Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Om någon inte älskar Herren: förbannelse över honom. Marana ta. Nåd från vår herre Jesus åt er alla. Min kärlek är med er alla i Kristus Jesus.

Jag tar åter två kapitel, och eftersom Paulus redan skriver så mycket, så behöver jag inte foga till något, även om några punkter även här kan vara intressanta att titta litet närmare på.

Redan det första stycket verkar ge upphov till frågor, men innan vi kommer till dem kan det vara värt att påminna oss om brevets samlade sammanhang, enheten i kyrkan. Det var det som han inledde med – att folk bråkade med varandra och kom med sina egna tolkningar och varianter, och det var det han fortsatte med: att vi är ett för att vi äter av samma bröd, och för att kyrkan är Kristi kropp. Strax innan dessa avslutande kapitel skrev han också några enkla instruktioner för gudstjänsten.

Nu till frågorna: först slår det mig att evangelierna talar om att de första som fick se den uppståndne var några kvinnor, men detta framgår inte av Paulus berättelse här. Varför? Jag kan bara gissa, men en möjlighet är att han försöker att bevisa historien med vittnesmål, och då räknas inte kvinnor i ett grekiskt sammanhang. En annan möjlighet är att han ger en struktur för kyrkans hierarki, sådan han själv uppfattar den, och då börjar han med Petrus och fortsätter med de 12, och sedan ”de 500” som inte finns med i något av evangelierna eller i apostlagärningarna, sedan för Jakob och alla apostlarna, och sist för honom själv. Vad menar han med apostel? Återkommer de två gånger? Eller är det helt enkelt alla missionärerna? Det förefaller vara ett vidare begrepp än vad vi är vana vid. Vem är Jakob? Är det Jesu bror/släkting, eller är det hela Israel? Vad menar han med att Jesus har visat sig? Det var ju mycket konkret för lärjungarna, medan det var en syn för honom. Ett är i alla fall klart, och det är att han ger vidare en berättelse som han tagit emot, och att det glada budskapets kärna är att Jesus uppstått, att döden är besegrad, och att våra liv därmed får en ny mening, ett nytt mål och ett nytt innehåll. I uppståndelsen finns en förvandling, som ger en fullkomlig gemenskap med Gud. Här finns en fara som vi har i vår tid, och det är att skilja mellan det liv vi har och det vi skall få. Paulus gör inte det, utan hela skapelsen förnyas… Det är alltså inte fråga om att lämna det jordiska bakom sig, utan just en förvandling.

Insamlingen till Jerusalem var sannolikt en fortsättning av tempelskatten, som judarna var förpliktade att ge. Det är en tydlig markering av enhet och solidaritet.

Avslutningen säger att Paulus hade omsorg om många människor och församlingar, och att han särskilt arbetade genom Timotheos och Apollos, samtidigt som han uppskattade dem som gjorde värdefulla insatser lokalt i sin församling. Kontakterna mellan

Dagens lärdom

2011-08-21T14:25:00.000+02:00

Man lär sig något nytt varje dag sägs det. Idag har jag nåtts av insikten att städa undan massa bråte inom mig. En insikt som ger mig en förnimmelse att något nytt håller på att ske med mig.

Här är några ord från Paulus brev som sammanfattar det hela bra.

"Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er?" (1 Kor 3:16)

Länktips

2011-08-20T17:58:00.001+02:00

Dick Harrysson vågar gå emot strömmen och påpeka en historisk rimlighet. Vilket är rätt ovanligt i svensk media. Här kommer två länkar som är värda att läsa.

http://blog.svd.se/historia/2011/04/11/fanns-jesus/

http://www.newsmill.se/artikel/2011/05/12/att-jesus-inte-skulle-ha-funnits-r-en-modern-konspirationsteori

Kapitel 13 & 14 i Paulus 1:a brev till de kristna i Korinth.

2011-08-16T12:32:00.001+02:00

Paulus går vidare med hur de firar gudstjänsten.

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.
När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Sträva efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera. Ty den som talar med tungor talar inte till människor utan till Gud; ingen förstår honom, i sin ande talar han hemligheter. Men den som profeterar, han talar till människor, han bygger upp, förmanar och tröstar. Den som talar med tungor bygger upp sig själv, men den som profeterar bygger upp församlingen. Jag vill gärna att ni alla talar med tungor men helst att ni profeterar. Att profetera är bättre än att tala med tungor, såvida man inte kan tolka sina ord så att församlingen blir uppbyggd.

Nej, bröder, vad hjälper det er om jag kommer till er och talar med tungor men inte ger er någon uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller undervisning? Om ett livlöst instrument, en flöjt eller en harpa, ger ifrån sig toner som inte kan skiljas från varandra, hur skall man då kunna uppfatta vad som spelas? Och om en trumpetsignal är otydlig, vem gör sig då färdig till strid? På samma sätt med er: om ni inte använder tungan till att tala begripligt, hur skall man då kunna uppfatta vad ni säger? Då talar ni ju ut i tomma luften. Hur många språk det än finns i världen, så är inget utan ljud. Men om jag inte vet vad ljuden betyder blir jag en främling för den som talar och han en främling för mig. På samma sätt med er: när ni nu söker vinna andekrafter, försök då att få dem i överflöd till församlingens uppbyggelse. Därför skall den som talar med tungor be om förmågan att tolka sitt tal. Ty om jag ber med tungor är det min ande som ber, medan mitt förnuft är overksamt.

Vad innebär nu detta? Jo, att jag vill be med min ande men också med mitt förnuft. Jag vill sjunga med min ande men också med mitt förnuft. För om det är i ande du ber en tackbön, hur skall då den som har sin plats bland oinvigda kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Det är bra att du tackar, men den andre blir inte uppbyggd av det. Gud vare tack, jag talar mer med tungor än någon av er, men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förnuft, så att också andra får lära sig något, än tusentals ord med tungor.

Bröder, var inte barn till förståndet, nej, var barn i fråga om allt ont och fullvuxna till förståndet. I lagen står det: Genom människor med andra språk och främmande tungomål skall jag tala till detta folk, men ändå skall de inte lyssna till mig, säger Herren. Därför blir tungotalet ett tecken för de otroende, inte för de troende, medan det profetiska talet blir ett tecken för de troende och inte för de otroende. Anta att hela församlingen håller gudstjänst och att alla talar med tungor. Om det då kommer in oinvigda eller otroende, så säger de: "Ni är galna." Men anta att allesammans talar profetiskt. Om det då kommer en som är otroende eller oinvigd blir han genomskådad av alla, ställd till svars av alla, och vad som gömmer sig i hans innersta blottas. Då kastar han sig ner och tillber Gud och ropar: "Hos er finns verkligen Gud."

Vad innebär nu detta, bröder? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp. Vid tungotal får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon skall tolka. Finns det ingen uttolkare skall tungotalaren tiga vid sammankomsterna och tala till sig själv och till Gud. Som profeter får två eller tre tala, och de övriga skall pröva vad som sägs. Om någon annan av de närvarande får en uppenbarelse skall den som då talar sluta. Alla har ni möjlighet att profetera, en i sänder, så att alla får lära sig något och alla får uppmuntran. Profeternas ande behärskas av profeterna; Gud är inte oordningens Gud utan fridens.

Liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Om de vill ha reda på något skall de fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomsten. Är det kanske från er som Guds ord har utgått, och är det bara till er som det har kommit?

Om någon tror sig vara profet eller ha andegåvor skall han veta att vad jag skriver till er är Herrens bud. Den som inte erkänner detta blir själv inte erkänd. Mina bröder, sök att vinna profetians gåva, men hindra inte tungotalet. Låt allt ske värdigt och med ordning.

Dessa två kapitel hänger, tillsammans med kap 12, ihop som en mycket väl samlad enhet. Ofta läser man dem var för sig, som om de handlade om skilda saker, eller som om aposteln kommer att tänka på litet olika saker vartefter han skriver (vilket jag inte tror är fallet). Kapitel 13 brukar kallas kärlekens lov, och används i många sammanhang. Jag tror att en nyckel kan vara att byta ut ordet kärlek mot Gud. Jesu frälsningsverk får inte sin kraft ifrån hur svårt han led – andra har också lidit mycket, och kanske ännu mer – utan i hur mycket han älskade! De andliga gåvorna är värdefulla, men egentligen endast i kärleken. Också gudlösa människor gör goda, och stundom fantastiska, saker, men Paulus menar att det blir litet meningslöst.

Paulus försöker vidare att sortera litet i vad som förekommer i församlingen, i avseende profeterande och tungotal. Han menar att tungotalet har sin plats, men att det lätt går snett. Hela hans fokus verkar vara att bygga upp församlingen, och att sprida evangeliet. Allt som har andra syften eller annat innehåll blir fel. Det förtjänar kanske också att påpekas att profeterandet hade föga, om ens något, med orakel att göra, utan fastmer handlar om att säga sanningen, Guds sanning, att förklara skriftens ord. När jag läser den sista meningen kommer jag osökt att tänka på att några blev berusade vid måltiden… Det här är emellertid ett annat moment i sammankomsten. Så här långt vet vi alltså att den innefattade en formaliserad måltid, med ”välsignelsens kalk som de välsignade”, och någon sorts förkunnelse. Vi kan med säkerhet utgå ifrån att de också läste något ur den heliga skrift.

Tänker man efter ett varv till, och funderar över vad han kritiserar, och vad han uppmanar till, så förefaller det så här långt som om han vill upprätta en ganska elementär ordning. Man skall inte stämma varandra, man skall inte dricka sig berusad vid nattvarden, man skall inte pladdra på ohämmat, utan man skall ta hänsyn till varandra i hela församlingen, och man skall genomföra sammankomsten med värdighet och ordning. Det förefaller kanske inte särskilt kontroversiellt för oss. Men vad skall man göra med att han säger att kvinnorna skall tiga? Det står som det står… Jag har hört ganska många förklaringar av vad det egentligen betyder, och de flesta går ut på att det inte är tillämpligt på oss, på vår tid och våra förhållanden. Jag har ofta undrat över om slutsatsen kommer före resonemanget, eller om det kommer av en djup reflektion över vad Paulus vill ha sagt. Som katolik är jag fri, vilket innebär att det är kyrkans roll att med hjälp av traditionen förklara hur det skall tillämpas, och att avgöra om det av något skäl inte gäller oss, eftersom Petrus & apostlarna fick makten att binda och lösa, vilket de också har gjort t.ex. avseende blodsmat. Det förefaller mig som om andra måste söka grunden för den auktoritativa uttolkningen eller tillämpningen på annat håll, även om jag hittills inte riktigt begripit var.

Kapitel 12 verkar vara enklare...

2011-08-08T13:53:00.003+02:00

I fråga om de andliga gåvorna, bröder, vill jag också att ni skall ha kunskap. Ni vet att när ni var hedningar drogs ni viljelöst med, bort till de stumma avgudarna. Därför vill jag att ni skall förstå att ingen som är fylld av Guds ande säger: "Förbannelse över Jesus", och att ingen kan säga: "Jesus är herre", om han inte är fylld av den heliga anden.

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.

Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. Kroppen består inte av en enda del utan av många. Om foten säger: "Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen", så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: "Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen", så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp.

Ögat kan inte säga till handen: "Jag behöver dig inte", och inte heller huvudet till fötterna: "Jag behöver er inte." Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, och de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet, något som de anständiga delarna inte behöver. Men när Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade, för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg. Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra.

Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den. I sin församling har Gud gjort några till apostlar, andra till profeter, andra till lärare; åt några har han gett gåvan att göra under, att bota sjuka, att hjälpa, att styra, att tala olika slags tungotal. Kan alla vara apostlar? Eller profeter? Eller lärare? Kan alla göra under? Eller bota sjuka? Kan alla tala med tungor eller tolka sådant tal? Nej, men sök vinna de nådegåvor som är störst. Och då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra.

Först noterar jag att det grekiska ordet ekklesia översätts med församling, vilket inte är fel, men i vår svenska kontext tydligt missledande. Kyrka är betydligt klarare.

I det första stycket menar Paulus att andens gåvor är ett komplement till de världsliga gåvorna som han talade om i det förra kapitlet, och i det andra stycket ger han exempel på andliga gåvor. Det kan vara värt att notera att han inte förutsätter att någon får allt, och att några av gåvorna verkar vara viktiga för alla, t.ex. tron, eller att skilja mellan andrar, medan annat inte verkar lika nödvändigt för var och en. Vidare kan man notera att han skiljer mellan kunskap och vishet. Det hela leder fram till att vi behöver varandra i kyrkan, och det välbekanta uttrycket att vi är lemmar i Kristi kropp. Detta står inte i motsättning till vad han skrev nyss – att vi är en enda kropp för att vi tar del av ett enda bröd! Han förklarar vidare att vi alla fått del av samma ande, men fortfarande med olika gåvor… Och att vi blivit delar i kroppen genom dopet - inte genom att öppna hjärtat för Jesus...

Vi är egentligen tillbaks till det som är temat för hela brevet: enheten i kyrkan. Det finns hittills ingenting som på något sätt ens antyder att kyrkan skulle vara någon abstrakt gemenskap. Det går inte att öppna eget, och så skapa en ny kropp, eller att ta avstånd ifrån (delar av) kroppen och samtidigt vara en del av den. Det är tydligt att det på den tiden fanns alltför många som hade sina egna åsikter om vad som var rätt. Alltför många som ansåg sig vara apostlar, profeter eller lärare… Han avslutar i alla fall med ett löfte.

1 kor 11 - en stötesten eller en snubbeltråd?

2011-08-01T14:29:00.001+02:00

Detta kapitel kan man säga en hel del om ... men jag har i alla fall försökt att begräns mig!

Ha mig till föredöme liksom jag har Kristus till föredöme.

Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag har sagt och håller fast vid det som jag har fört vidare till er precis som jag förmedlade det. Nu vill jag att ni skall veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud. En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad. En man behöver ju inte ha något på huvudet eftersom han är en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av mannen, ty mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen, och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen. Därför måste kvinnan på huvudet bära ett tecken på sin rätt för änglarnas skull. Och ändå: i Herren kan inte kvinnan tänkas utan mannen och inte heller mannen utan kvinnan. Ty liksom kvinnan har kommit från mannen, så blir också mannen till genom kvinnan, och allt kommer från Gud. Döm själva: passar det sig att en kvinna ber till Gud barhuvad? Lär er inte redan naturen att det är en vanära för mannen att ha långt hår men en heder för kvinnan, hon har ju fått sitt hår som slöja. Någon kanske vill börja strida om detta, men vi har ingen annan ordning, och det har inte någon av Guds församlingar.

När jag ger denna föreskrift kan jag inte berömma er för era sammankomster, som snarare skadar än gagnar. Först och främst har jag hört att ni delar upp er i grupper när ni möts i församlingen, och det tror jag delvis är sant. Det måste till och med finnas olika partier bland er, så att det visar sig vilka av er som är att lita på. Men vid era sammankomster går det inte att hålla Herrens måltid, för var och en tar genast för sig av sin egen mat, och den ene sitter hungrig medan den andre har druckit sig berusad. Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka? Bryr ni er inte om att det är Guds församling? Skall de som inte har något behöva skämmas? Vad vill ni jag skall säga, skall jag berömma er? Nej, för det här får ni inget beröm. Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er: Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: "Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig." Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: "Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig." Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer. Den som äter Herrens bröd eller dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod. Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig. Därför finns det så många sjuka och klena bland er, och inte så få har avlidit. Om vi gick till rätta med oss själva skulle vi slippa bli dömda. Men när vi nu döms av Herren tuktas vi för att inte bli fördömda tillsammans med världen. Alltså, mina bröder, när ni samlas för att äta, vänta då på varandra. Om någon är hungrig skall han äta hemma, så att inte era sammankomster leder till att ni blir dömda. Allt det andra skall jag ge anvisningar om när jag kommer.

Det här kapitlet är en verklig stötesten för många kristna. Första meningen verkar mest höra till föregående kapitel, i stycket därefter talar han om hur kvinnor skall klä sig, och i nästa stycke om Herrens måltid. Allt innehåller problem… Vi kanske kan gå med på att ha honom som förebild, men det var inte självklart för hans samtida, som såg honom som en ”vanlig människa”, medan vi ser honom som apostel och avliden sedan länge – och alltså ofarlig. Stycket om kvinnors klädsel hanterar vi gärna försiktigt, eftersom vi inte lever efter hans anvisningar. Sedan gäller det bara att komma på vilken motivering vi skall använda för att befria oss ifrån föreskriften. Kanske ett annat bibelcitat, från någon annan stans? Kanske skall vi göra en analys som kommer fram till att det viktiga egentligen är något annat än vad som direkt framgår ur texten? Idéerna har inte saknats… I det tredje stycket kommer de som inte tror på förvandlingen av brödet och vinet till Kristi kropp och blod oftast med förslaget att ”Herrens måltid” betyder att det är något viktigt, men ytterst ändå en vanlig måltid. Sammanfattningsvis måste man alltså ”massera” texten för att komma tillrätta med den. Det inspirerar till att försöka gå från andra hållet, och försöka att först ta reda på vad han menar, och sedan hur de kristna har behandlat och förstått det.

Den första meningen syftar till föregående kapitel, där Paulus säger att han gör allt för att nå fram till alla, och inte väcka anstöt. Han avstår också ifrån sådant som han kan göra för att det kan leda svagare människor vilse. Men meningen har också en aktualitet för oss i dag. Den handlar om att lära genom att göra, och att ge vidare. Jesus är inne på samma tanke när han säger att han förmedlar det han fått ifrån Fadern. Tanken är helt naturlig: varje son lärde sig av sin far. Det knyter alltså an till att Paulus säger sig vara fader för de kristna i staden. Som motsättning finns det som framkom i början av brevet, där några sade sig hålla fast vid Paulus, Apollos, Petrus eller Jesus, vilket inte imponerade på aposteln, som i stället menar sig vara fader för de kristna i staden… Självklart går det också tillbaks till Jesus och till GT, där människor försöker att finna en trygghet, eller en sorts kontroll, genom att hålla sig fast vid något fixerat, och man som motsättning till detta framställer livet, ett levande hjärta etc.

Nu återstår ändå frågan varför Paulus säger att de skall ta honom till förebild, i stället för att t.ex. ta Jesus direkt. Har han så höga tankar om sig själv? Vad innebär det för oss? Jag tror att det är viktigt med levande förebilder, sådana som kan komma och påpeka när man är fel ute. En text kan aldrig göra det…

Det blir för långt om jag kommenterar det följande lika mycket, så jag nöjer mig med ett par påpekanden. Först, naturligtvis, att Paulus säger sig förmedla en tradition att hålla fast vid. Sedan är han inne och rotar i skapelseberättelsen igen… Skulle vi vara lika kunniga i GT som han förutsätter att läsarna är, så skulle vi finna att han inte rycker saker hur som helst för att göra en poäng, utan att han dels förmedlar sin tids uppfattning om vad de innebär, och dels vill få läsarna att komma att tänka på hela det ursprungliga sammanhanget. Funderingen kring att täcka huvudet, som exempel, hänger samman med bilden av templet, där man täckte för det allra heligaste. Det var en stor snackis på den tiden att förhänget hade gått sönder när Jesus dog, vilket de enkla människorna såg som att de fick komma in, och att Gud kom ut, medan de mer lärda såg det som att templet blivit vanhelgat. Det återstår i alla fall att fundera över varför vi inte lever efter hans föreskrift. För den katolska kyrkan är det enkelt: vad du binder på jorden skall vara bundet i himmelen, och vad du löser på jorden skall vara löst i himmelen. Det innebär att Paulus har rätt att ge en föreskrift som är bindande för hans församling, men endast Petrus, eller alla biskopar tillsammans, kan ge eller upphäva saker för hela kyrkan. I detta fall har man upphävt föreskriften, eftersom man funnit den vara kulturberoende. Ett annat exempel är det som beslutades i Jerusalem om att inte äta blod. Å andra sidan har vi fått nya regler, eller tillämpningar, som fastan, att gå till bikt och kommunion minst en gång per år, att iaktta särskilda högtidsdagar osv. Nästa observation gäller att den barhuvade kvinnan drar skam över sitt huvud, men hennes huvud är mannen (sic!). Vem drar hon skam över?

I det andra stycket talar han om nattvarden igen. Nyss sade han att det är den som gör oss till Kristi kropp, och nu att den ger oss gemenskap med honom. Paulus är inte velig eller vimsig, utan tvärtom mycket logisk och konsekvent. Han är tillbaks till temat i de första kapitlen, om församlingens enhet, och han verkar missbelåten med att de delar upp sig, och att de gör det till en mer allän fest. Vad han egentligen vill ha är en gudstjänst. Många gissar vad han egentligen kritiserar, men en nyckel ligger i att festerna i hednatemplen i staden var ganska vilda, och en annan att han använt templet (i Jerusalem) för att förklara vad församlingen, och de enskilda kristna, egentligen är. Han använde inte synagogan … I synagogan samlades man, man åt och diskuterade och studerade Guds ord, men templet var något helt annat. Där frambars offret, och där var Guds särskilda närvaro i det allra heligaste, dit endast översteprästen fick gå in, och endast en gång om året (försoningsdagen), och då endast för en kort ceremoni. Det var mötesplatsen mellan Gud och människa.

Vidare ger Paulus den formel för vad Jesus sade vid sin sista måltid, som fortfarande används i de flesta kyrkor. ”… till minne av mig” betyder för oss svenskar i dag någon sorts erinran. Men för judar under det första århundradet betydde det att det som skulle kommas ihåg blev närvarande på nytt. Det blir helt otvetydigt när man tittar på texter och ritualer kring framför allt de stora festerna. Annars blir det hela bara teater eller charader. ”Det nya förbundet” ersätter inte något gammalt, utan fullbordar, sammanfattar och fullkomnar det befintliga. Vi har en helt annan rättstradition, där vi oftast börjar nya kontrakt med att ”detta ersätter alla tidigare överenskommelser”. För Paulus var det något omöjligt, ett förbund kunde stadfästas, utökas och preciseras – eller upphöra. Men aldrig ses eller förstås utan sin historia. En annan notering kan vara hur Jesus sammanfattade saker: ett förbund ingicks med vin och blod, såtillvida att man (också bland hedningarna) offrade ett djur och drack ett par glas vin; för Jesus blev vinet till hans eget blod, och han själv var offerlammet.

Till slut kan man lägga märke till att aposteln nogsamt skiljer mellan sina olika källor, vad som kommer från honom själv, vad som kommer från de övriga apostlarna och vad som kommer från Gud själv. Det första är klart, men man diskuterar var gränsen går mellan vad som kommer från apostlarna och vad som kommer från Gud. Ett förslag är att han hört en del, och att han haft diverse uppenbarelser därutöver. Ett annat förslag är att han hört i stort sett allt via apostlarna, men att han skiljer mellan vad de återgav som Jesu ord, och vad som var deras tillämpningar, eller sådant som de hanterat vartefter frågorna kommit upp, som i Apg. kapitel 11 respektive 15.

1 Kor 10 - vari grundas enheten i församlingen???

2011-07-28T14:56:00.003+02:00

Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet. Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose. Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen. Allt detta är exempel som säger oss att vi inte skall ha begär till det onda, som de hade. Bli inte avgudadyrkare som många av dem blev. Om dem står det i skriften: Folket slog sig ner för att äta och dricka och steg sedan upp och förlustade sig. Låt oss inte heller begå otukt som många av dem gjorde; så dödades också 23 000 på en enda dag. Och låt oss inte sätta Herren på prov som många av dem gjorde; de föll offer för ormar. Knota inte som många av dem gjorde; de dödades av Förgöraren. Allt det som hände dem är exempel, och det skrevs ner för att vägleda oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss. Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller. Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.

Håll er alltså borta från avgudadyrkan, mina kära. Jag talar till förnuftiga människor, bedöm själva vad jag säger. Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd. Se på israeliterna: har inte de som äter av offren gemenskap med offeraltaret? Vad vill jag säga med detta? Att det som offras till avgudar är något i sig eller att avgudar är något? Nej, men att det som de offrar offrar de åt demoner och inte åt Gud, och jag vill inte att ni skall ha gemenskap med demonerna. Ni kan inte dricka både ur Herrens bägare och ur demonernas bägare, inte äta både vid Herrens bord och vid demonernas bord. Eller skall vi väcka Herrens svartsjuka? Är vi starkare än han?

Allt är tillåtet - men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet - men allt bygger inte upp. Sök inte ert eget bästa utan andras. Allt som säljs i köttstånden kan ni äta utan att undersöka det för ert samvetes skull - jorden är Herrens med allt den rymmer. Om en som inte tror bjuder hem er och ni tackar ja, ät då allt som sätts fram för er utan att för samvetets skull undersöka vad det är. Men om någon säger: "Det här är offerkött", ät det då inte, av hänsyn till den som säger det och för samvetets skull - jag menar inte det egna samvetet utan den andres. Varför då? Skall jag låta min frihet bestämmas av en annans samvete? Äter jag med tacksamhet, varför skall jag klandras för det som jag tackar Gud för? Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära. Väck inte anstöt vare sig bland judar eller greker eller inom Guds församling. Själv försöker jag alltid rätta mig efter alla och söker inte mitt eget bästa utan de mångas, för att de skall bli räddade.

Det är några saker i denna text (första stycket) som direkt faller i ögonen. Varför tar Paulus in en så kort sammanfattning av vad som hände under ökenvandringen? Vad vill han ha sagt? Tänker man efter ett varv, så ser man att det inte räcker med att tillhöra de utvalda, att vara en del i Guds folk, utan man måste också hålla sig till Gud och till hans bud, till förbundet. Han skriver det i anslutning till att han berättat hur han vänder ut och in på sig själv för att helt och fullt ge sitt liv till Gud. Och han skriver så att det står klart att han använder traditionen framför skriften: de 23 000 som dödades på en dag var enligt skriften 24 000, men traditionen sade att 1 000 av dem dog på ett annat sätt än de övriga. En annan sak som inte kunde gå någon jude förbi är ”molnet”. Det är Shekinah, som också återkom t.ex. vid invigningen av Salomos tempel. Molnet förknippas naturligt med vatten, men just detta moln innehåller också rök och eld: när de gick genom havet var det en molnpelare på dagen, och en eldpelare på natten. Det finns med vid ytterligare ett antal tillfällen. Som nutida kristna läser vi gärna om det nämnda dopet med Johannes evangelium i åtanke, och då närmast med passagen i början, där Jesus säger till Nikodemus att man måste bli född från ovan med vatten och helig ande, men det skulle dröja 50 år innan det evangeliet skulle komma att skrivas, så varken Paulus eller de kristna i staden hade något sådant att tillgå. I en annan passus hos Johannes säger Jesus att hans kropp är verklig föda, respektive att han skall ge vatten som ger liv i överflöd. Många människor menar att det som verkar fördolt hos Johannes blir uppenbart hos Paulus, så det kan vara en ledtråd…

Det andra stycket inleds med en uppmaning att avstå ifrån avgudadyrkan, vilket också våra moderna rubriksättare tar fasta på. Men vari ligger budskapets kärna och klo? Paulus hittar vad som var den gemensamma nämnaren för sin tids Korinth och för ökentidens avgudadyrkan: fest och gamman, mycket mat och dricka, samt en hel del prostitution. Säkert fanns det också de som var genuint osäkra på vilken gud som hade makten på den enskilda platsen, och det var om dem som han oroade sig i förra kapitlet. Här ger han i alla fall ett alternativ: den kristna liturgin! Välsignelsens kalk är inte vilken bägare som helst, utan den 3:e bägaren från påskens seder-måltid, dvs. något mycket bestämt – den bägare som Jesus hade givit till de 12 efter att ha förklarat att det var hans blod.

Blodet är i sig ett centralt element i antika förbund – liksom vinet! Här är det Jesu blod, det sanna offerlammet. Han skriver också att vi, fast vi är många, är en enda kropp – Kristi kropp – eftersom vi äter ett enda bröd (han avser inte någon jätte-limpa). Här är det dags att stanna upp en smula. Har Jesus flera olika kroppar? En i kyrkan, en i brödet, en i himmelen, och en som han begagnade när han gick omkring på jorden? Det blir inte meningsfullt med mindre än att ordet kropp blir något synnerligen mångtydigt. Vi kan också komma ihåg att han hade den gammaltestamentliga synen på gemenskap genom generationerna. Eftersom judarna var ättlingar till patriarkerna, så var patriarkerna fortfarande levande genom dem. Det är därför de kallas Jakob, eller Israel, eller Abrahams barn. Nu var de alla Guds barn, Jesus bröder och systrar, genom att ha blivit födda på nytt (eller från ovan) genom vatten och helig ande (dop och konfirmation, jfr. apg. 8). Vi har på så sätt blivit en ny familj, ett nytt folk. Det är genom att vara lemmar i Kristus som de blir delaktiga i hans offer, och i hans seger. Man kan också återföra tanken till Paulus upplevelse på vägen till Damaskus, där rösten frågar ”varför förföljer du mig?”, och inte ”varför förföljer du mina vänner?”. Gemenskapen som Paulus talar om är alltså något mer djupgående än vad man först kommer att tänka på när man ser ordet.

I sammanhanget kan det vara på sin plats att påminna om att detta inte tog bort, eller ändrade, förbundet. Jesus kom, med egna ord, inte för att upphäva utan för att fullborda eller fullkomna. Paulus fortsatte att vara Jude. Löftena skulle välsigna alla folk, vilket redan Abraham fått höra.

Eftersom hela brevets tema är enheten i församlingen, och enheten i Kristus, tål nog det andra stycket att begrundas mer än en gång. Han är inte otydlig med vari enheten grundas. Det vilar ingenting av symbolhandlingar eller allmänna minnesakter över det. För några av oss kan det verka förvånande att han inte ser några trossatser som grunden...

Det tredje stycket är kanske lättast att förstå. Det viktiga är inte formalia, utan varför man gör det man gör. I detta fall att man bör undvika att provocera andra. Oavsett vilka de andra är, och vad som provocerar dem.

Det var ett tag sen

2011-07-27T12:21:00.007+02:00

Hejsan kära läsare.
Det var ett tag sen jag skrev nu. Det har såklart sina skäl, till varför jag inte skrivit på ett tag.

Det hela började under fastan i våras. Jag fattade ett beslut att skära ner på min "internet tid"
Jag insåg att jag spenderade på tok på för mycket tid på internet.. Jag var moderator på forumet flashback, samt rätt aktiv som debattör där, och på ett antal andra bloggar.
Jag beslutade då att skära ner på allt detta, samt sa upp mig som moderator.
När fastan väl var över så insåg jag att det var rätt skönt med ett brejk från internet. Och jag fortsatte med att surfa lite på internet.

Sen så är det heller inte så enkelt att hålla "bloggandet" på en stabil nivå. Jag startade bloggen som rätt "nykristen", och hade många frågor att ställa. Jag startade även bloggen som en plattform att samtala lite djupare med några debattörer från flashback.
Exelsis, Isakra och jag körde igång våra bloggar ungefär samtidigt. Flashback har alltid varit en grundbas för mina inlägg, och många av mina inlägg har ofta skrivits där "först".
När jag inte varit så aktiv på flashback, så har därför min "inspiration" här inte funnits.

Min vandring till katolska kyrkan, har också gett mig många svar på djupa frågor, och därav har inte behovet funnits att spotta ut alla mina frågor på bloggen som tidigare. Katolska kyrkan är en gammal kyrka, och de flesta frågor finns tonvis av material att läsa sig till. Jag vill också passa på att tacka Stefan, för att han håller bloggen i gång med sina inlägg.

Just nu har jag en valbehövd semester, och känner för första gången på länge att jag har ett inlägg på gång.

Jag och Johanna har det senaste dagarna, tittat på en serie som heter celebrity rehab
Normalt sett så är jag rätt skeptiskt till den här typen av dokusåpor.
Men jag finner den intressant av flera anledningar.
En är att jag själv varit missbrukare och använt droger. En annan anledning är att det är just kändisar som behöver hjälp med sina missbruk.
Dessa kändisar är många människors förebilder, vi vill vara som dem. Deras pengar, deras villor i Hollywood, dom är snygga och framgångsrika. Dom har ju allt vi vill ha.
Trots allt som dom har, så är dom inte lyckliga. Vi såg senast nu i veckan när sångerskan Amy Whinehouse tillslut dog i sviten av sitt hårda liv. Och faktum är att jag kan räkna upp hur många stora kändisar som helst, som visar just detta.

Det finns givetvis en andlig aspekt av allt detta.
Jag tänker främst på Jesu olika liknelser, om skatter i himmelriket. Den som finner den sanna skatten behöver inte längre sukta efter jordiska rikedomar och kändisskap. Den som finner skatten i vara ett barn till Gud, behöver inte sukta mot detta kändisskap.
Det finns bara en sann rikedom att sukta efter. Den som finner denna skatt, säljer att denne äger och ägnar sig åt detta. Kanske inte rent bokstavligt talat, men i sitt sinne.
Vi kan också likna dessa kändisar liv med liknelsen om den förlorade sonen.
Dessa kändisar har likt Salomo fått smaka på rikedomens sötma. Dom har förlustat sig i lyx och rikedomar, njutit av feta rätter och droger.
Men tillslut kommer dom till en punkt, likt sonen, som inser sin misär. Trots allt han har förlustat sig i, så känner han tomhet. Han har missat vad den sanna rikedomen handlar om.

Det finns givetvis kändisar som blir det mot sin vilja, tex de barn som föds till det pga framgångsrika föräldrar. Kändisskap i sig behöver ju inte innebära något dåligt. Det finns ju de som gör något bra av det också, som hjälper de utsatta och är bra förebilder för andra. Fast det verkar vara svårt att hantera denna rikedom. Det är lätt att de tippar över. Det gjorde det även för Salomo, som hade alla förutsättningar att lyckas.
Människans svaghet gör oss sköra i att hantera rikedomar.
Kanske menar Jesus just detta i citatet kring att vara rik:

"För den som är rik är det svårt att komma in i himmelriket. Ja, jag säger eder: Det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike"

Rikedomar vi får kräver också ett större ansvar. Hur många kändisar har inte missbrukat sina tillgångar?

Jag vill önska er en fortsatt fin semester och avsluta med några ord från Augustinus som visar vad poängen är i mitt inlägg:

"Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig"

1 kor 9 - kanske ändå inte så nytt?

2011-07-20T21:45:00.003+02:00

Är jag inte fri? Är jag inte apostel? Har jag inte sett Jesus, vår herre? Är inte ni det verk som jag har utfört för Herren? Om jag inte är apostel för andra är jag det åtminstone för er. Ni är ju Herrens egen bekräftelse på mitt uppdrag som apostel.

Detta är mitt svar till dem som kritiserar mig: Har vi inte rätt till mat och dryck? Har vi inte rätt att ta med oss en troende hustru liksom de andra apostlarna och Herrens bröder och Kefas? Är det bara jag och Barnabas som inte har rätt att slippa arbeta? Vem tar värvning utan att räkna med lön? Vem anlägger en vingård och avstår från vad den ger? Vem vallar en hjord utan att få sin del av mjölken? Är detta bara mänskligt tal, eller säger inte lagen samma sak? Det står ju i Moses lag: Du skall inte binda ihop munnen på oxen som tröskar. Skulle Gud bekymra sig om oxar? Nej, det är klart att han säger det med tanke på oss. Det är för vår skull det står skrivet att den som plöjer och den som tröskar skall göra det med hopp om lön för sin möda. Om vi har sått vårt andliga utsäde hos er, är det då för mycket om ni ger oss något materiellt som avkastning? Om andra har rätt att ställa krav på er, har inte vi det ännu mer? Men vi har aldrig utnyttjat denna rätt utan finner oss i allt för att inte lägga hinder i vägen för evangeliet om Kristus. Ni vet ju att de som arbetar i templet lever av templets intäkter och att de som gör tjänst vid altaret får sin del av offren. Så har också Herren bestämt att de som förkunnar evangeliet skall få sitt uppehälle av evangeliet. Men jag har inte gjort bruk av några sådana förmåner, och jag skriver inte det här för att skaffa mig dem. Hellre dör jag - ingen skall få ta ifrån mig det som är min stolthet. Ty att jag sprider evangeliet är inget att vara stolt över, jag är ju tvungen till det. Ve mig om jag inte förkunnar evangeliet! Om jag gör det av eget val har jag ju lön att vänta. Men gör jag det därför att jag måste utför jag bara ett uppdrag. Vad får jag då för lön? Jo, att få förkunna evangeliet utan kostnad för någon och inte utnyttja den rätt evangeliet ger mig.

Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften.

Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt - löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas. Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta.

Åter igen en konstig kapitelindelning. Friheten i den första meningen anknyter till slutet av det förra kapitlet, där han ber dem att se till att inte använda sin frihet på ett sådant sätt att det kan skada andra - de osäkra som inte kan hantera offerköttet. Sannolikt var det inte bara köttet de hade svårt att hantera, utan även köttets lustar. Det som pågick i templen i staden hade i andra tider och på andra platser ansetts vara grovt sedlighetsstörande, med fylleri och prostitution som grundpelare.

Paulus fortsätter med att motivera sin frihet, och är mycket tydlig med att han använder den för att kämpa för att nå sitt mål (gemenskap med Kristus). Sedan använder han friheten för att underkasta sig allt möjligt för att människor inte skall behöva ta avstånd ifrån honom med motiveringen att han inte är som de själva är.

En sak som särskilt fångar mitt intresse är att han argumenterar som ett svar till dem som kritiserar honom. Det framgår inte direkt vad han kritiserad för, men jag gissar att det kan ha någon motsvarighet i vad han skriver om. I så fall ligger det nära till hands att det hittills är två områden. Det ena som har att göra med att några anser sig ha den rätta läran, och det andra med att folk anser att han lägger onödiga och otillbörliga krav på dem. Vi får nog verkligen sträcka fantasins gränser för att finna en situation där enskilda, eller grupper, anser sig ha mer korrekta tolkningar, eller där människor anser att kyrkan och dess ledare lägger sig i deras privata angelägenheter!

Kapitel 8 - om offerkött

2011-07-18T15:07:00.004+02:00

Paulus fortsätter att besvara inkomna frågor. Denna gång om kött som offrats till avgudar.

I fråga om offerkött vet vi att vi alla har kunskap. Men kunskapen gör oss uppblåsta, det som bygger upp är kärleken. Den som tror sig ha kunskap har ännu inte fått den rätta kunskapen, men den som har kärlek, han är känd av Gud. När det alltså gäller frågan om man får äta kött som har offrats åt avgudar, vet vi att det inte finns någon avgud i världen och ingen annan gud än den ende. Ty även om det finns så kallade gudar, i himlen eller på jorden - och det finns ju många gudar och många herrar - så har vi bara en Gud, fadern från vilken allting utgår och som är vårt mål, och bara en herre, Jesus Kristus genom vilken allt är till och genom vilken vi är till.

Denna kunskap finns dock inte hos alla. Somliga sitter så fast i sin gamla avgudatro att de äter köttet just som offerkött, och det tynger deras samvete, osäkert som det är. Men det är inte maten som kommer att föra oss till Gud. Vi förlorar inget om vi inte äter, vinner heller inget om vi äter. Se bara till att den frihet ni kan ta er inte blir till skada för de osäkra. För om någon får se hur du som äger kunskap ligger till bords i ett avgudatempel, kan han då inte bli så styrkt i sitt samvete att han äter offerkött fast han är osäker? Då går den osäkre förlorad genom din kunskap, denne broder som Kristus har dött för. Om ni på detta sätt försyndar er mot era bröder och våldför er på deras osäkra samveten syndar ni mot Kristus. Alltså: om maten bringar min broder på fall avstår jag från kött för evigt för att inte bli orsak till min broders fall.

Det hela kan synas vara litet mindre relevant för oss. Vi har i våra städer inga avgudatempel där det offras... För att förstå problemet som Paulus adresserar kanske man bör fundera litet över de då rådande förhållandena, och se om inte vi ändå har något liknande.

Han nämner uttryckligen osäkra människor. Frågan är vad de var osäkra på. Det är rimligt att anta att de gärna ville tro på Kristus, men att de inte fullt ut insåg att det innebar ett avståndstagande från hednakulten. Kanske deltog de i båda "för säkerhets skull". Kanske delvis av sociala skäl. Ganska säkert av ekonomiska skäl - varför skall en fattig människa tacka nej till en gratis måltid? Relativt sannolikt var det hela ganska oklart för en del gott folk. Så är det också i dag. Kunniga människor kan delta på i högtider och firanden hos andra samfund eller religioner, och låta det ske på en "korrekt nivå", medan mindre kunniga inte ser varför man skall delta över huvud taget, eller varför man inte får vara med fullt ut om man ändå är där. Vad Paulus säger är i så fall att det är bättre att följa enkla regler som alla förstår, även om man kan motivera annat för sig själv. Man bör alltså vara medveten inte bara om vad man gör själv, utan också hur andra uppfattar det. Det är ett ansvar som de flesta av oss förmodligen inte vill vidgå.

I inledningen skriver han att kunskapen gör oss uppblåsta, /medan/ det som bygger upp är kärleken. Han knyter alltså åter till temat om enhet... Denna gång är det ett för de flesta inte alltför svår uppoffring han kräver. Kärleken till de osäkra, till de mindre kunniga, kräver att man avstår ifrån billigt kött, eller gratis måltider.

Kapitel 7 - om äktenskapet

2011-07-18T12:41:00.001+02:00

Paulus fortsätter i sitt första brev till församlingen i Korinth:

Nu till det ni skrev. Det är bäst för en man att inte alls röra någon kvinna. Men med tanke på all den otukt som finns skall mannen leva med sin hustru och kvinnan med sin man. Mannen skall ge hustrun vad han är skyldig henne och på samma sätt hustrun sin man. Hustrun bestämmer inte själv över sin kropp, det gör mannen. Likaså bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun. Håll er inte ifrån varandra annat än för en tid, om ni har enats om det för att ostört kunna ägna er åt bön och sedan vara tillsammans igen. Annars kan Satan fresta er, eftersom ni inte förmår leva avhållsamt. Detta säger jag som ett medgivande, inte som en befallning. Helst ville jag att alla levde som jag. Men var och en har fått sin särskilda nådegåva från Gud, den ene av ett slag, den andre av ett annat.

Till de ogifta och till änkorna säger jag att det är bäst för dem om de förblir vad de är, liksom jag. Men om de inte kan behärska sig bör de gifta sig; det är bättre att gifta sig än att brinna av åtrå. De gifta ger jag denna föreskrift som inte är min utan Herrens: en hustru får inte lämna sin man - men gör hon det ändå, skall hon förbli ogift eller försona sig med mannen - och en man får inte skilja sig från sin hustru.

Till de övriga säger jag själv, inte Herren: om någon broder har en hustru som inte är troende men är villig att leva med honom, får han inte skilja sig från henne. Och om någon kvinna har en man som inte är troende men är villig att leva med henne, får hon inte skilja sig från honom. Ty mannen som inte tror har helgats genom sin hustru, och hustrun som inte tror har helgats genom sin troende man. Annars vore era barn orena, inte heliga som nu. Men om den som inte tror vill skilja sig, så må han göra det. I sådana fall är den troende brodern eller systern inte bunden. Gud har kallat er att leva i frid, och hur vet du, kvinna, att du kan rädda din man och du, man, att du kan rädda din hustru?

I övrigt skall var och en leva med den lott som Herren har tilldelat honom, sådan han var då Gud kallade honom. Det är den regel jag ger alla församlingar. Den som var omskuren när han blev kallad skall inte ändra på det. Den som var oomskuren skall inte låta omskära sig. Omskärelse eller förhud, det är likgiltigt, vad som betyder något är att man håller Guds bud. Var och en skall förbli vad han var när han blev kallad. Var du slav när du blev kallad, så fäst dig inte vid det. Och även om du kan bli fri, så förbli hellre vad du är. Ty slaven som har kallats att tillhöra Herren är Herrens frigivne. Och likaså är den frie som har blivit kallad Kristi slav. Gud har köpt er och priset är betalt; bli inte slavar under människor. Bröder, var och en skall inför Gud förbli vad han var när han blev kallad.

I fråga om dem som lever ogifta har jag ingen befallning från Herren. Men jag kan ge ett råd tack vare den tilltro som Herren i sin barmhärtighet har visat mig. Jag anser alltså detta vara bäst i den svåra tid som nu är inne - det är bäst att leva på det viset. Är du bunden vid en kvinna, sök då inte att bli löst. Har du blivit löst från en kvinna, sök då inte att finna någon annan. Men om du gifter dig är det ingen synd. Och om den ogifta kvinnan gifter sig är det ingen synd. Men de som gör så kommer att få det svårt här på jorden, och jag vill inte kräva för mycket av er. Men det säger jag, bröder: tiden krymper. Även de som har en hustru måste nu leva som om de ingen hade, de som gråter som om de inte grät, de som gläder sig som om de inte gladde sig, de som köper något som om de inte fick behålla det och de som lever i världen som om de inte levde av den. Ty den värld som nu är går mot sitt slut, och jag ser helst att ni slipper bekymra er. Den ogifte tänker på vad som hör Herren till, hur han skall vara Herren till lags. Men den gifte tänker på vad som hör världen till, hur han skall vara sin hustru till lags, och det gör honom kluven. En ogift kvinna eller flicka tänker på vad som hör Herren till, på att hon skall vara helig till kropp och själ. Men den gifta kvinnan tänker på vad som hör världen till, hur hon skall vara sin man till lags.

Detta säger jag för ert eget bästa, inte för att lägga band på er utan för att hjälpa er att leva anständigt och troget hålla fast vid Herren. Men om någon tycker att han handlar otillbörligt mot sin flicka när han ansätts av driften och inte har något val, då får han göra det han vill: han syndar inte, de får gifta sig. Men den som står fast i sin föresats och inte känner något tvång utan är herre över sin vilja och i sitt inre har bestämt sig för att låta flickan förbli orörd, han handlar rätt. Alltså: den som gifter sig med flickan handlar rätt, och den som inte gifter sig handlar bättre.

En kvinna är bunden så länge hennes man lever. Men om mannen dör är hon fri att gifta sig med vem hon vill, bara det är med en kristen. Men långt bättre är det för henne om hon förblir som hon är, det är min uppfattning, och jag menar att även jag har Guds ande.

Kärnan verkar vara följande:
1) Det är bäst att vara ogift och avhållsam
2) Om man inte kan eller vill vara ogift och avhållsam skall man gifta sig
3) Om man gifter sig, så skall man vara gift på ett helhjärtat sätt, annars utsätter man sig och sin partner för onödiga frestelser.

Detta brukar man jämföra med Jesu förkunnelse om äktenskapet i Matteusevangeliet, där han säger att det är bäst att göra sig till eunuck för himmelrikets skull (kap 19), och att den som är gift inte skall se sig om efter annat eller andra (kap 5). Dvs. egentligen samma budskap.

Det finns ett par saker att lägga märke till. Först att Paulus inledningsvis säger att han övergår till att besvara frågor. Det betyder inte att han lämnar det tidigare skrivna bakom sig, utan att det ligger till grund för det han säger här. Ett grundtema var ju enheten, varav en aspekt är att man inte skall bråka. Det kastar ett ljus över vad han säger om dem som blir övergivna av en hednisk partner, liksom att han på slutet uppmanar till att nya äktenskap skall ingås med redan kristna. Samtidigt håller han äktenskapet för så heligt att det helgar även den hedniska parten om vederbörande inte drar.

En andra frågeställning är om, och i så fall när, omgifte är tillåtet. Det som står uttryckligen är om man blivit övergiven av en hednisk partner, och om man blivit änka eller änkling. Frågan är om det finns andra fall, och vad man i så fall gör av dem. Jesus ger otrohet som anledning till att skiljas, samtidigt som han säger att man inte får gifta sig med någon som varit gift. Tolkningarna går i sär, men vad menar bibeln, och vad är det Paulus har i tankarna när han skriver som han gör? Jag tror att man skall se till den grund som han lagt, om frid och enhet inom församlingen.

Ett tredje observandum är att Paulus skiljer mellan det han fått "från Herren" och det som är hans egen åsikt eller instruktion. Det betyder minst två saker som kan vara viktiga för oss. Den ena är att Paulus inte kunde gå enbart på sin uppenbarelse, eller kallelse, utan att han var tvungen att lära sig vad Jesus hade sagt och gjort innan han fick åka ut och predika. Det andra är att han som apostel, med godkännande av Petrus, ansåg sig ha någon sorts auktoritet. Av andra texter vet vi att han tydligt gav den vidare till t.ex. Titus & Timotheus. Det innebär att han ansåg sig själv ha behörighet att lösa lokala eller mindre problem, medan större frågor avgjordes av apostlarna gemensamt, som framgår av Apg.

Jag läser vidare i kapitel 5 & 6 i Paulus första brev till de kristna i Korinth

2011-07-10T21:08:00.002+02:00

Man säger att det förekommer otukt bland er, till och med sådan otukt som inte finns ens bland hedningarna, nämligen att någon lever ihop med sin fars hustru. Men ni är sturska, fast ni borde ha blivit förtvivlade och stött ut den som gjort sig skyldig till detta. Själv har jag redan - som om jag hade varit där, frånvarande till kroppen men närvarande till anden - fällt domen över den skyldige, i vår herre Jesu Kristi namn, när ni och min ande kom samman och vår herre Jesu kraft var med oss: en sådan person skall överlämnas åt Satan så att hans kropp går under för att hans ande skall bli räddad på Herrens dag.
Ni har ingen anledning att skryta. Vet ni inte: lite surdeg får hela degen att jäsa. Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg. Ni är ju osyrade, för vårt påsklamm, Kristus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd.

I mitt brev till er skrev jag att ni inte får ha med otuktiga människor att göra. Jag menade inte alla som är otuktiga här i världen, inte alla själviska och utsugare och avgudadyrkare; i så fall hade ni fått lämna världen. Nej, vad jag skrev till er var att ni inte får ha något att göra med den som kallas broder men som förfaller till otukt, själviskhet, avgudadyrkan, ovettigt tal, fylleri och utsugning. Ni får inte äta tillsammans med honom. De utomstående är det väl inte min sak att döma? Själva dömer ni ju bara inom er egen krets. De utomstående skall Gud döma. Gör er av med den som är ond.

Processer mellan kristna

Hur kan någon av er som ligger i tvist med en broder komma på tanken att processa inför de orättfärdiga och inte inför de heliga! Vet ni inte att de heliga skall döma världen? Och om ni skall döma världen, duger ni då inte till att döma i småsaker? Vet ni inte att vi skall döma änglar? Då bör vi väl klara av vardagliga tvister. Men när ni nu har sådana tvister, då tar ni till domare folk som församlingen ser ner på. Ni borde skämmas! Finns det då ingen bland er som är klok nog att döma mellan två kristna bröder? I stället processar broder mot broder, och detta inför otroende! Redan det att ni processar med varandra är ett nederlag för er. Varför finner ni er inte hellre i en oförrätt? Varför tar ni inte hellre en förlust? I stället vållar ni andra orätt och förluster - era egna bröder. Har ni glömt att ingen orättfärdig skall få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män, inga som är tjuvaktiga eller själviska, inga drinkare, ovettiga och utsugare - ingen sådan får ärva Guds rike. Så har somliga av er levt, men ni har låtit tvätta er rena, ni har helgats och gjorts rättfärdiga genom herren Jesu Kristi namn och genom vår Guds ande.

Kroppen ett tempel för den heliga anden

Allt är tillåtet för mig - men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet för mig - men ingenting får ta makten över mig. Maten är till för magen och magen för maten, tills Gud gör båda överflödiga. Men kroppen är inte till för otukt utan för Herren, och Herren är till för kroppen. Gud har uppväckt Herren, och genom sin makt skall han uppväcka oss. Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar? Skall jag ta Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Nej! Vet ni inte att den som förenar sig med en sköka blir till en enda kropp med henne? Det heter ju: De två skall bli ett. Men den som förenar sig med Herren blir till en enda ande med honom. Håll er borta från otukten. All annan synd som en människa begår lämnar kroppen utanför, men den otuktige syndar mot sin egen kropp. Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er och priset är betalt. Ära då Gud med er kropp.

Först verkar det som om han äntligen börjar tala om något annat! I hela kapitel 1 till och med 4 har han talat om enheten i församlingen. Det som för så många kristna, i alla tider, måste stå tillbaks för ”den rena läran”. Så låt oss titta på vad han tar sig an.

Det första är ett fall av grov otukt, och det kan man förstå att han måste reagera på, men vad är det han säger? Att överlämna honom till Satan? Men fortsättningen är lika viktig: Målet är att rädda hans ande, hans själ. Det är alltså syftet med operationen. I nästa brev (2 kor) läser vi att de skall ta emot honom när han kommer tillbaks och ångrar sig. Fortsättningen är det många som tillämpar: att göra sig av med surdegen, dvs. att straffa eller utesluta dem som inte fyller måttet. Men vad menas med att man inte får äta tillsammans med dem? Svaret finns litet längre fram i brevet, men jag kan redan nu avslöja att det är eukaristin, nattvarden, som avses.

Men nu kommer han tillbaks till att döma. Han knyter alltså tillbaks till inledningen. Otukten, och ett oredligt leverne, är alltså någon sorts variation på det som skapar splittring i församlingen. Det verkar ha gått så långt att man vänt sig till utomstående för att lösa tvister. Paulus verkar inte ha ord för hur illa han tycker om det. Dels borde man bland de kristna finna folk som klarar av enkla saker, och dels borde man över huvud taget ägna mindre kraft åt att få rätt, och hellre ta en liten förlust. Man kan erinra sig vad Jesus sade om att vända andra kinden till… Paulus avslutar i alla fall detta avsnitt med att erinra om att de som lever ovärdigt inte skall få ärva Guds rike, dvs. inte får kalla sig Guds barn, och alltså inte bröder och systrar i församlingen.

Det sista stycket kan vara svårsmält för många kristna i dag. Vad Paulus i praktiken säger är att kroppen är andlig, eller att anden inte är något abstrakt, eller bara inom mig, eller … Kroppen är ett tempel för den helige Ande. Det kan vara värt att fundera litet över… ett tempel i antiken är en plats där präster för folks räkning bär fram offer till någon Gud. Så var det också med templet i Jerusalem. Templet är en mötesplats för Gud och människor. Det som i detta sammanhang är litet speciellt är att den helige ande sänkte sig över Davids / Salomos tempel i form av eldslågor vid invigningen. Just den helige Andes närvaro i det allra heligaste var centralt för judarna. Det var detta som ”upprepades” då den helige Ande sänkte sig ner över apostlarna på pingstdagen – det var då de blev till det nya templet i det nya förbundet med den nya översteprästen och det nya offret. Det är detta som Paulus knyter an till. Det blir tydligt om man tar det en nivå till. Översteprästen var den som personifierade templet, och hans ämbetsdräkt hade samma symboler som det allra heligaste i templet. Jesus är överstepräst, och Paulus säger att man som kristen blir en ande med honom. Kropp och ande hänger samman! Templet är bara en stenhög utan översteprästen och utan den helige Ande. Temat är i övrigt för stort för att utvecklas här – templet är lika centralt i GT som i Jesu liv.Vi förstår varför enheten är så viktig.

En liten reflektion över dagens evangelium ur Matteus 13:e kapitel

2011-07-10T20:10:00.003+02:00

Den dagen gick Jesus hemifrån och satte sig vid sjön. Det samlades mycket folk omkring honom, och därför steg han i en båt och satt i den medan allt folket stod på stranden. Och han talade till dem med många liknelser: "En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. Hör, du som har öron."

Liknelsernas syfte

Lärjungarna kom fram och frågade honom: "Varför talar du till dem i liknelser?" Han svarade dem: "Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra. Ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Därför talar jag till dem i liknelser, ty fast de ser, ser de inte, och fast de hör, hör de inte och förstår inte. Så uppfylls Jesajas profetia på dem: Ni skall höra med era öron men ingenting förstå och se med era ögon men ingenting uppfatta. Ty detta folks hjärta är förstockat. De är tröga att höra med sina öron och de tillsluter sina ögon, så att de inte kan se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå i sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig. Men saliga era ögon som ser och era öron som hör. Sannerligen, många profeter och rättfärdiga har längtat efter att få se det ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det.

Tolkning av liknelsen om sådden

Så hör då vad som menas med liknelsen om mannen som sådde. Var gång någon hör ordet om riket utan att förstå, kommer den Onde och snappar bort det som har blivit sått i hans hjärta. Det är sådden på vägkanten. Sådden på de steniga ställena, det är den som hör ordet och genast tar emot det med glädje men inte har något rotfäste inom sig utan är flyktig; blir det lidande och förföljelse för ordets skull kommer han genast på fall. Sådden bland tistlarna, det är den som hör ordet, men världsliga bekymmer och rikedomens lockelser kväver ordet, så att han inte bär frukt. Men sådden i den goda jorden, det är den som hör ordet och förstår, och han bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt."

Jesus säger tydligt att det handlar om tron, men jag tror att det handlar om livet i stort. Det kan gälla någon som vill lära sig att spela ett instrument, eller ägna sig åt någon idrott, eller starta ett företag. Den första gruppen (sådden vid vägkanten) är de som inte ens ser möjligheterna. Den andra gruppen (sådden på de steniga ställena) är de som startar entusiastiskt, men ger upp så snart de inser att det krävs en systematisk insats, eller när det inte är helt lättsamt att komma vidare. Den tredje gruppen (sådden bland tistlarna), inser att man måste driva aktiviteten seriöst, men de har aldrig tid, utan desto fler ursäkter och anledningar till varför det inte fungerar just nu. Till dess att det hela är glömt långt ner i någon malpåse. Den fjärde gruppen är de som ser, förstår, vill göra något av vad det nu gäller, och gör det. Vanligen lägger man inte allt annat åt sidan, utan man prioriterar på ett disciplinerat sätt, vilket innebär att man har ett högt krav på den ”nödsituation” som gör att man väsentligt avviker från planen. Skall det fungera i längden så måste man inom prioriteringen göra plats för alla de saker som är viktiga. Annars kommer man att mest känna sig jagad…

Jesus säger flera gånger att man skall lämna allt och följa honom. Jag tror inte att det är möjligt eller önskvärt för de flesta av oss. Han kallar alltid enskilda utpekade personer till en särskild tjänst. Men det hindrar inte att vi i våra liv ändå finner ett utrymme att låta trons frön gro och växa till och bära frukt. Ansvaret för vad vi gör av våra gåvor vilar trots allt till stor del på oss själva. Ser vi mest problem? Är vi med endast så länge det går lätt? Har vi aldrig tid? Eller förmår vi att prioritera det som är viktigt, och ta ansvar för våra liv?

I kap 4 verkar Paulus knyta ihop påsen

2011-07-06T11:29:00.004+02:00

Det här med bibelläsning och bibeltolkning är inte alltid så lätt. Vad menar författaren egentligen? Vad uppfattade hans läsare? Det jag försöker att göra här är att leta efter ledtrådar i texten, så jag fortsätter med kapitel 4 i Paulus första brev till de kristna i Korinth:

Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. Nu krävs ju av en förvaltare att han skall visa sig pålitlig. Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. Fäll därför ingen dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. Och då får var och en sitt beröm från Gud.

Detta, bröder, har jag här för er skull tillämpat på mig själv och Apollos, för att ni genom vårt exempel skall lära er vad som menas med "Håll er till skriften" och inte skryta med den ene på den andres bekostnad. Vem ger dig någon särställning? Vad äger du som du inte har fått? Och har du fått det, varför skryter du som om det inte var en gåva? Ni är förstås redan mätta, redan rika, ni har förstås blivit kungar oss förutan? Ja, om ni ändå hade blivit kungar, så att vi hade fått vara kungar tillsammans med er! Det förefaller mig som om Gud hade ställt oss apostlar sist av alla, som dödsdömda; vi står på arenan inför hela världen, inför både änglar och människor. Vi är dårar för Kristi skull, ni är förståndiga kristna. Vi är svaga, ni är starka. Ni är ansedda, vi är föraktade. Ännu i denna stund hungrar och törstar vi; vi saknar kläder, blir misshandlade, är hemlösa och arbetar hårt med egna händer för att försörja oss. Man smädar oss och vi välsignar. Man förföljer oss och vi härdar ut. Man talar illa om oss och vi svarar med goda ord. Hela tiden har vi behandlats som jordens avskum, som mänsklighetens drägg.

Jag skriver inte detta för att få er att skämmas utan för att visa er till rätta som mina kära barn. Om ni så skulle ha tio tusen lärare som vill göra er till kristna, har ni ändå inte många fäder. Det var jag som blev er far i Kristus Jesus genom evangeliet. Jag ber er: ta mig till föredöme.

Därför har jag skickat Timotheos till er, mitt kära, trogna barn i Herren. Han skall påminna er om mina regler för ett kristet liv så som jag lär ut dem i varenda församling. Somliga har gjort sig viktiga i tanke att jag inte skulle komma till er. Men jag kommer snart, om Herren vill, och då får jag veta hur det är bevänt med dessa sturska, inte med deras ord, utan med deras kraft, för Guds rike är inte ord, utan kraft. Hur vill ni ha det? Skall jag komma till er med käppen eller med kärlek och mildhet i sinnet?

Det verkar vara ett mönster att kapitlen hänger samman med det som varit innan. Detta kapitel inleds med ”Vi bör alltså…”. Han kommer således med en slutsats av vad han har skrivit tidigare. För mig blir det allt svårare att förstå dem som menar att olika brottstycken handlar om skilda ting, och skall tolkas på olika sätt, eller efter skilda mönster, t.ex. att någon vers är bokstavlig, medan nästa är symbolisk.

Första halvan tål onekligen att läsas flera gånger, och följa den ”väg” som Paulus tar. Han inleder med att säga att endast Gud dömer. Det att hans samvete är rent innebär inte att han är frikänd, eftersom Gud kommer att avslöja allt som vi har i sinnet. Detta är en helt fundamental morallära! Det viktiga är vad vi har i sinnet, det är det som är underlag för domen – jämför med vad Jesus och andra, t.ex. i GT, säger om vad som finns i människors hjärtan. Paulus kommer knappast med något nytt.

Inledningen till det andra stycket tarvar en del eftertanke. ”Det är detta som jag tillämpat … för att ni skall veta…” Vad är det han har tillämpat? Vilket är deras exempel? Vad menas nu med ”håll er till skriften”? Eftersom stycket är en fortsättning på vad som var innan, blir slutsatsen följande: Genom att vara eniga i Kristus, och inte ägna sig åt fraktionsbildningar eller andra stridigheter, kommer man fram till att inte döma. Det är det som han har tillämpat, och det är däri exemplet består. Att hålla sig till skriften är således inte att komma med egna tolkningar, hur klyftiga de än kan vara, utan att hålla sig till enheten och därför inte döma andra! Jag är fullt beredd att vidgå att det kan tyckas innebära något annat om man bortser från, eller underlåter att koppla det samman med, vad han skrivit i kapitel 1-3.

Frågan vem som ger dig någon särställning kan tyckas märklig. Men i sammanhanget verkar den syfta på människor som kommer med egna varianter, vid sidan av vad han och Apollos förmedlar. Sedan fortsätter han med att ganska grovt antyda att dessa människor har en litet för hög självuppfattning.

Det tredje stycket är svårsmält för en del protestanter – att Paulus är fader till församlingen. Begreppet fader är mer mångtydigt än vad som framgår på vårt språk, och i vår kultur, och jag lämnar det åt sidan, och nöjer mig med att konstatera vad Paulus själv säger: han ber att de skall ta honom till föredöme. När han säger att han blivit fader genom evangeliet menar han knappast någon text, som då han skrev detta brev ännu inte var författad, och inte ens de historier om Jesus som sannolikt var kärnan i förkunnelsen under de första generationerna, och som skrevs ner i det vi i dag känner som de synoptiska evangelierna. Han menade knappast heller det glada budskapet betraktat enbart som ett budskap, ett meddelande, en underrättelse. Vad han kan ha menat överlåter jag åt er, kära läsare, att klargöra.

I det sista stycket säger han att han skickar Timotheos. Han verkar inte lita på att enbart en text skall komma att hjälpa. Av vad han redan skrivit framgår att han vet att dessa texter snart kommer att tolkas och misstolkas. Och att man kommer att relativisera eller förklara bort med hjälp av citat från andra håll. De har inte lyssnat till Apollos, och frågan är om de kommer att lyssna till Timotheos. På den frågan inväntar han inte svaret, utan han vill komma själv också. Han avser inte att lyssna till argumentationer, utan i stället se efter hur Guds kraft verkar, dvs. om de fortsätter med sina självupptagna stridigheter, eller om de vänder om till Gud.

Kapitel 3 i 1 kor...

2011-06-27T14:43:00.005+02:00

Jag läser vidare... 1 kor 3:

Och jag kunde inte heller tala till er, bröder, som till andliga människor, jag fick tala till sådana som var kvar i sin köttsliga natur, till spädbarn i Kristus. Jag gav er mjölk, inte fast föda; den tålde ni ännu inte. Och ni tål den inte heller nu eftersom ni fortfarande har kvar er gamla natur. För om det finns ofördragsamhet och strid hos er, har ni då inte kvar er gamla natur och lever på vanligt mänskligt vis? När den ene säger: "Jag hör till Paulus", och den andre: "Jag hör till Apollos", är ni inte då som alla andra? Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, bara Gud, han som ger växten. Den som planterar och den som vattnar är ett, men var och en skall få sin lön efter sitt arbete. Vi är ju Guds medhjälpare, och ni är Guds åker, Guds bygge. Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt. Den vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Om någon förstör Guds tempel skall Gud förgöra honom. Ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet. Bedra inte er själva. Den av er som tycker sig vara vis i världslig mening måste först bli en dåre för att bli vis. Ty denna världens vishet är dårskap i Guds ögon. Det står skrivet: Han snärjer de visa i deras slughet, och vidare: Herren vet att de visas tankar är tomhet. Därför skall ingen grunda sin stolthet på människor. Allt tillhör er - Paulus, Apollos och Kefas, hela världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert. Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud.

Kapitlet inleds med ”och…” det är alltså en fortsättning, vilket visar att våra kapitel- och versindelningar är helt godtyckliga; de svarar inte mot något i texten, som i stället måste ses som en helhet.

Paulus är tillbaks till splittringen, och betonar att den är ett tecken på att de är kvar i sin köttsliga natur, och inte mognat andligt. Att han själv planterade, och att Apollos sådde brukar tolkas så att Paulus kom och predikade, och att Apollos döpte människorna vartefter han ansåg dem mogna att ta emot sakramentet. Att var och en skall få lön efter sitt arbete kan tyckas svårsmält i en del kristna traditioner, men det stämmer med vad Jesus säger i t.ex. Matt 10:42 (det s.k. ”utsändningstalet”). I slutet av stycket ger Paulus två bilder av församlingen: en åker där Gud ger växten, och ett bygge.

Närmast utvecklar han tanken på bygget (vilket åter gör våra indelningar konstiga). Han sätter sig själv som grundläggare, där andra kan bygga vidare, men han kan inte låta bli att ändå betona att kvaliteten i hans arbete är en gåva av Gud. Grunden är i själva verket Jesus Kristus. Detta kräver litet eftertanke: innebörden är att Paulus planterat Kristus i staden. Nästa mening talar han om vad man kan bygga med: från guld ner till halm. Det för alla judars tankar till templet; det ädla hittar man i det allra heligaste och i översteprästens klädnad, och det enklaste i den yttersta förgården, där man också tog in levande djur. Elden som det skall prövas i för våra tankar till den slutliga domen, men det var inte det enda som judarna kom att tänka på… Eftersom associationen redan var i templet, så tänkte de säkert på den Helige Ande, som sänkte sig ner i Salomos tempel. Anden som några meningar tidigare vet allt, och som känner Guds och människans innersta.

De följande meningarna har av katolska kyrkan tolkats som skärselden. Vi kan lämna den frågan litet vid sidan av, och bara konstatera att det hänger ihop med lönen, och att man inte med nödvändighet går förlorad. Frågan är vilken dom man vill ha – att få lön, eller att bli utan men räddas som genom en eld?

Skulle läsaren ännu inte ha förstått det blir aposteln nu tydlig och explicit med att vi är Guds tempel, och att den Helige Ande bor i oss. För en jude är det solklart. Den Helige Ande bor i det allra heligaste i templet, och om vi tagit emot helig ande så blir vi Guds tempel.

Citaten mot slutet kommer från psalm 94 som handlar om hur Gud räddar den som hoppas ur allt som verkar vara svårt, och ur alla orättvisor, och från Efraims tal i Jobs bok (kap 4-5), och det avsnitt där Gud besegrar de sluga, dem som verkar ha framgång. I de sista meningarna försöker han att visa att allt har sin utgångspunkt i Gud, och att den som försöker att vara smart eller klok egentligen är tom och innehållslös. Kanske har poängen nu gått hem hos dem som har så fina åsikter och argument kring vad den rätta läran är – bland dem som Paulus uppfattar som splittrare?

Jag läser vidare...

2011-06-27T09:15:00.004+02:00

I det första kapitlet anger Paulus tonen i, och ärendet för, sitt brev. Efter den för sammanhanget retoriskt korrekta inledningen, där han anger relationen mellan honom själv och läsarna, talar han om splittringen i församlingen, och ställer den mot Kristi kors och Guds Vishet. Han gör det med tydliga allusioner till profeterna. Det är den tolkningsbotten som jag kommer att använda för att förstå resten av brevet - han skriver ett brev och inte t.ex. en tidning med skilda notiser utan något tydligt inbördes sammanhang.

Låt oss titta litet närmare på kapitel 2:
När jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.

Vishet förkunnar vi för de andligt fullvuxna, men inte en vishet som hör till denna världen eller denna världens förgängliga makter. Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet. Den kände ingen av denna världens makter till - om de hade känt till den skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre. Vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom. Och för oss har Gud uppenbarat det genom Anden, ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud.

Vem utom anden i människan vet vad som finns i människan? Ingen utom Guds ande vet heller vad som finns i Gud. Och vi har inte fått världens ande utan Anden som kommer från Gud, för att vi skall veta vilka gåvor Gud har gett oss. Därför talar vi heller inte om dessa ting med ord som mänsklig vishet har lärt oss utan med ord som Anden har lärt oss - vi tolkar andliga ting med Andens hjälp. Den oandlige tar inte emot vad Guds ande säger, det är dårskap för honom, och han kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. Den som är andlig däremot kan bedöma allt, men själv kan han inte bedömas av någon. Vem känner Herrens tankar så att han kan upplysa honom? Men vi tänker Kristi tankar.

Först citaten. Det första är från Jesaja 64, där folket är i Babylonien, och där man får tröst genom hoppet och vissheten om att Gud griper in och räddar demsom tror och hoppas på honom. Det andra citatet är från Jesaja 40, direkt efter att kung Hiskia fått veta att hans rike skall gå under och att hans söner skall göra tjänst i Babylon. (Han tror att det innebär att allt är OK för egen del, och vill inte bekymra sig). Jesaja ger då ett tröstens ord till Jerusalem om att Gud kommer att ta ledningen igen, varefter han beskriver Guds storhet. Citatet är en del av detta.

Så till vad Paulus skriver själv. I det första stycket visar han på sin egen obetydlighet – det är Guds kraft, det är Gud som verkar och övertygar, inte han själv. Han fortsätter att betona visheten, varför det kan vara på sin plats för mig att fördjupa mig litet i vad judarna tänkte på då de fick höra detta…

Visheten förknippades med Salomo. Det fanns tre saker i historien som var viktigare höjdpunkter än allt annat:
Skapelsen
Förbundet genom Mose med folket, som en fullbordan av löftet till patriarkerna.
Salomos regering, som en fullbordan av förbundet med David – Salomo var den förste som individuellt med rätta kunde kalla sig Guds son.

Vidare var Daniels bok, och då framför allt profetiorna i kapitel 2, med parallell i kapitel 7, centralt i medvetandet hos alla judar under det första århundradet (läs länkarna). Alla visste att man var i det fjärde riket, och alla väntade på stenen som skulle krossa jätten på lerfötter, och bli till ett evigt rike (jämför Matteus 16:13-19). I profetian i kapitel 8 var det singulära hornet Alexander den store, vars rike delades upp i fyra delar vid hans död, och nästa rike som tillkommit med list var det romerska (jämför med listerna och ränkerna runt Caesar ca 100 år innan brevet till korintierna skrevs). Det riket skulle gå under, men inte med människohand. Vad skulle allt detta kunna vara, förutom att Gud återupprättar sitt rike?

Så långt om judarnas messianska förväntningar... Åter till vad Paulus säger, och judarna uppfattar, i texten. Det är alltså att Salomo sökte Kristus, som på ett fördolt sätt alltid verkat, och att det rike som alla väntar på redan är här, genom Kristus Jesus. Alla associationer med Salomo innefattar ett antal element, varav ett är att det rör sig om något kungligt, Guds rike, som skall komma, och omfatta hela världen på något sätt. Jämför med Jesu förkunnelse om att himmelriket är nära!

Ett annat element i associationerna med Salomo är det äktenskapliga, förbundet, som hela folket går in i med honom (med Gud och Salomo (Guds son) som den manliga och folket som den feminina parten). Det var t.ex. mot den bakgrunden man läste Höga visan, och det skall återkomma litet senare i dett brev, och en tredje är liturgisk, där tempelkulten är central, men just nu räcker det med att se att Guds vishet har en kunglig resonansbotten. Paulus uttrycker klart att Guds vishet segrar.

Han får också in en ”självklar” treenighetslära när han talar om Guds ande som en självständigt verkande kraft. Så knyter han ihop säcken: den som försöker att tolka det andliga på ett mänskligt sätt finner bara dårskap och hamnar vilse. Självklart står Gud över det, och det skall vi också göra. Vi skall vara andliga varelser, och tänka Kristi tankar (inte på hur smarta vi själva är).

Det var onekligen ett kraftfullt svar till dem som säger sig tillhöra Paulus, eller Apollos, eller Petrus eller Kristus! Och det var en lång utvikning av mig, men jag tror att den kan vara bra att ha med sig framöver...

Jag tittar närmare på resten av kapitlet 1 kor 1

2011-06-26T22:12:00.003+02:00

Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. Det står skrivet: Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna. Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.

Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren.

Inledningen kan tyckas vara ett retoriskt grepp, ett sätt att skapa en gemenskap, ett sätt att skilja ut oss ifrån de andra, där vi är bättre och smartare. Men är det bara det han avser? Jag tror inte riktigt det... Han fortsätter med att citera Jesaja, en passus ur en lång och krånglig historia, vars kärna är att alla kloka planer och klyftiga resonemang kommer till korta eftersom man inte förtror sig åt Herren. Historien handlar i övrigt om hotet inför den babyloniska fångenskapen, där man försökte klara sig genom olika allianser. Som bekant misslyckades dessa försök. Men hur kommer detta in i 1 kor? Med ledning av vad som stod närmast före kunde det handla om att de som orsakar splittring gör det med sina klyftiga argument, och att det är lika klyftigt som 600 år tidigare.

Texten fortsätter med att tala om visheten. Paulus var jude och tänkte som en jude. Visheten får alla judar att tänka på kung Salomo, Davids son, som byggde templet - det riktiga templet och inte det ofullständiga templet som fanns i Jerusalem då brevet skrevs. Visheten var det som Salomo åtrådde mest. Men Salomo är också tillsammans med sin far David den egentliga höjdpunkten i Israels historia. Han var den rikaste kungen av alla, och alla andra ville alliera sig med honom - han hade 700 hustrur och 300 konkubiner (politiska allianser). När Judar tänkte på att återupprätta riket, så var det Salomos rike och glans man hade i tankarna. När man inte sökte Gud genom visheten innebar det att man inte följde i Salmos spår, och alltså inte kunde påräkna något motsvarande resultat. Det är alltså Guds vishet mot mänsklig klokskap.

Resten av stycket sammanfattar jag så här: Judar & greker söker trygghet i sina läror och argument, och missar därmed det viktigaste.

I nästa stycke påminner aposteln sin församling om att de inte blivit kallade på grund av världsliga företräden eller framgångar, utan genom Guds nåd, för att vara hans redskap. Och han kommer fram till att citera Jeremia i ett avsnitt där han talar om en kommande dom. Kärnan är att allt man skaffat sig är värdelöst, och kommer att gå förlorat, och att det enda man har av värde är det man fått av Gud, dvs. kunskapen om honom, att man lärt känna honom - att han verkar i kärlek, rätt och rättfärdighet, och att han har sin glädje i det.

Detta är ett tema som kommer att återkomma: att det som verkar värdefullt i själva verket är värdelöst, och att det som har ett värde är det man har fått av Gud, som man har hos Gud, som man har i gemenskap med Gud, som man har i Gud.

Detta är alltså fortfarande en del av en predikan mot splittring... Innebörden blir alltså att man bör söka värdesätta tron, och att de som kommer med sina egna läror, sina egna tolkningar och versioner, egentligen inte är bättre än hedningarna!!! De söker eller använder fel sorts vishet!

Jag kom inte så långt

2011-06-18T22:10:00.003+02:00

Jag brukar ibland försöka att läsa något ur bibeln litet mer noggrant, och tänka igenom vad som står där, och vad som menas... Av någon anledning kom det för mig att jag skulle läsa Paulus första brev till de kristna i Korinth. Jag har ofta en känsla av att en del kristna mest läser enstaka verser, och då helst ur romarbrevet, 1:a korintierbrevet, galaterbrevet eller efesierbrevet. Jag har aldrig hört dem referera till breven som helhet, utan alltid till korta brottstycken. Ofta har jag haft svårt att förstå hur de burit sig åt för att komma till de tolkningar de gör, men det får vara en annan historia. Jag började läsa (vers 1-3):
Från Paulus, genom Guds vilja kallad att vara Kristi Jesu apostel, och från vår broder Sosthenes till Guds församling i Korinth, till dem som helgats genom Kristus Jesus och kallats att vara heliga tillsammans med alla dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre. Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus.
Paulus är inte ensam, utan har med sig Sosthenes. Han menar att de kristna i Korint är i gemenskap med alla andra kristna på alla andra platser. De har något gemensamt - att de kallats att vara heliga!
Vers 4-9: Jag tackar alltid min Gud för att han har gett er sin nåd genom Kristus Jesus. Genom honom har ni blivit rika på allt, allt slags tal och allt slags kunskap. Ty vittnesbördet om Kristus har vunnit sådan fasthet hos er att det inte saknas något i era nådegåvor medan ni väntar på att vår herre Jesus Kristus skall uppenbaras. Han skall också ge er fasthet ända till slutet, så att ni inte kan anklagas på vår herre Jesu Kristi dag. Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus, vår herre.
Gemenskapen är alltså med Jesus Kristus, och de har en fast tro, och därmed fått allt de behöver.
Vers 10-17: Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: "Jag hör till Paulus", eller "Jag hör till Apollos", eller "Jag hör till Kefas", eller "Jag hör till Kristus". Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes? Jag är tacksam för att det bara är Crispus och Gaius som jag har döpt bland er, så att ingen kan säga att ni har blivit döpta i mitt namn. Jo, Stefanas och hans familj har jag också döpt, annars vet jag mig inte ha döpt någon. Kristus har inte sänt mig för att döpa utan för att förkunna budskapet, men inte med en vältalares vishet: det skulle göra Kristi kors till tomma ord.
De verkar ha börjat strida om något. Den ene hör till Paulus, och den andre till Apollos osv. Det är kamske en god beskrivning av de kristna också i dag - vi tillhör olika samfund, eller olika inriktningar, eller tycker om olika predikanter. Den ene tolkar bibeln bättre än den andre. Men jag stannar upp litet inför vilka namn han räknar upp, och funderar vilka argumenten kan ha varit...

Paulus var den som först kom dit och missionerade. De som säger sig tillhöra honom kan tänkas säga att de håller sig till aposteln, och inte accepterar någon annan auktoritet. De menar att han sagt allt, och att allting därutöver därför är fel.

Apollos var den som Paulus utsåg till biskop i församlingen. Man kan tänka sig att några tyckte att det var bäst att hålla sig till honom. Kanske var han populär bland några, och mindre aktad bland andra.

Kefas eller Perus är det kanske mest förvånande namnet. Han hade aldrig varit i stan, så de som höll sig till honom måste antingen ha fått det ifrån egna resor till t.ex. Antiochia eller Jerusalem, eller ifrån det att Paulus varit mycket tydlig med att det är just Petrus som är ledaren. Vi vet ifrån Galaterbrevet och från apostlagärningarna att Paulus inhämtat godkännande ifrån honom. Det var alltså ett sätt att argumentera med någon"högre upp" när det var något om man inte tyvkte om.

Att hålla sig till Kristus, verkar på något sätt bekant. Det är ett sätt att säga att man har sina åsikter, och att man står över vad de andra, t.ex. Paulus eller Apollos, säger.

På något sätt verkar det hela väldigt bekant. Den enda större risken är att jag tolkar in vår tids individualistiska synsätt, som var helt främmande på den tiden.

Att Paulus sedan säger att han inte kom för att döpa förstår jag så att han inte ville vinna så många som möjligt för att räkna troféer, utan att han ville att så många som möjligt skulle få höra budskapet och ta ställning. Han var helt klar över att det inte var hans skicklighet som var avgörande, utan att det var Gud som verkade, med honom som instrument.

Det allara sista är värt att notera. Att Kristi kors skulle bli tomma ord. Det kan först verka förbryllande, men är egentligen oerhört djupt. Tankemodellen är följande: Paulus bejakar sin kallelse - Kristus förenar honom med sig - Paulus anstränger sig att ge sig allt mer - Han förenas med Kristus i den yttersta kärleken, i det yttersta lidandet: på korset - den kärleken ger han vidare till dem han möter - de som tar emot den tror på det glada budskapet: att kärleken besegrar till och med döden.

Om det i stället skulle vara hans djupa kunskaper, eller hans goda framställningsförmåga som skulle vara avgörande, så försvinner det djupa sambandet Kristus. Kristus blir inte längre källan, utan möjligen en inspiration. Det som djupast sett kommer ut är vad han har att ge. Är det de egna orden, eller är det Kristus själv som han förmedlar? Korset förvandlas till ord...

Lidande?

2011-06-11T09:08:00.001+02:00

Visst är det lockande att tänka sig en värld utan lidande, som är helt perfekt. En värld där vi inte ens kan ramla, och Gud hindrar varje människas felsteg. En värld där ingen kan skadas..
En värd utan jordbävningar och andra katastrofer.

Här är några tänkbara scenario:

1. Eftersom det finns katastrofer på vår jord, så måste antingen Gud vara ond som skapar en värld, där katastrofer kan existera. Alternativt, så tyder dessa katastrofer på att det inte kan existera någon Gud.. För om det hade existerat en Gud, då hade han gjort världen perfekt..

2. Om en värld skall vara perfekt, då innebär detta att man målar upp ett stadium, där katastrofer inte kan inträffa. Att hela skapelsen befinner sig i full balans och, det kan helt enkelt inte inträffa katastrofer. eftersom allt är perfekt gjort.

3. Om inte skaparen klarar av att skapa en sådan värld, så är han inte allsmäktig säger man då.. Alternativt, så klarar skaparen av att skapa en sådan perfekt värld, men gör ändå en sämre version, där världen drabbas av katastrofer med jämna mellanrum.. Anledningen till detta, är att skaparen vill att människorna skall plågas.. Man tänker sig då att Gud njuter av att se sina skapade varelser dö som flugor.

4. Ett annat alternativ är att skaparen, har tagit med dessa katastrofer som möjliga händelser i sin skapelse. Att dessa händelser har en djupare innebörd för skapelsens syfte. Där skapelse är gjord likt en knivskarp balansgång mellan lidande och fullkomlig lycka.. Den som aldrig upplevt lidandet, kan heller aldrig till fullo förstå sann lycka och tacksamhet.. En perfekt drömvärld fallerar på det planet anser jag. Har man inte lidit, så uppskattar man heller aldrig på djupet, förbättrningar. Det är ofta först, när en människa får erfara lidandet, som tex vid cancer osv, som människan först förstår det viktiga i livet.. Den som är frisk hela livet, kan missa en djup erfarenhet som den cancersjuke besitter..

En värld full av automatiserade perfekta robotar är knappast värda att skapa. Den lycka som Gud har i skapelsen är att de varelser han skapat väljer av egen fri att förena sig med Gud och enas i en extas av kärlek och glädje som övergår allt förstånd. Även i lidandet, som vid katastrofer så kan detta göra att människan förstår syftet med skapelse.. Katastrofer av den kalibern i Haiti/Japan är fruktansvärda. Men det kan också få alla runtkring att hajja till, och uppskatta det som vi har här. Jag vill inte säga, att Gud trycker på en knapp, så vips sker en katastrof. Men jag tror att skapelsens olika skeenden är med i planen för hela skapelsen..
Vem vet, kanske var det en chansning, ett risktagande, en värld där Gud skapar något, som måste genomgå både lidande, men samtidigt underbara ting. En värld som är sårbar.

Se på korset med Jesus.. Lidandet är hemligheten för frälsningen i kristen tro.. Vår Gud led och dog med oss, för oss.. I lidandet möter han oss.. I dessa själars som dog på Haiti, så lider vår herre med dem. Han har ju trots allt skapt en värld, där lidande kan ske, för att han själv kan anta en människas skepnad och föra oss till honom.

Kort citat kring helgon

2011-05-12T21:53:00.000+02:00

De heligas förböner är starka redan medan de lever på jorden, men då de efter döden överflyttas till himmelen, blir de ännu starkare. Därför ärar och hyllar vi dem och ber dem om förböner och hjälp i våra egna böner.

Jag hittade en ortodox hemsida, som kortfattat beskrev vad förbönen till helgonen handlar om på ett bra sätt.
Jag funderar på att skriva en längre artikel kring detta med förbön till helgon.

Några tankar kring Johannesevangeliet

2011-05-09T21:58:00.001+02:00

De flesta känner säkert till att Jesus framställs som överstepräst, men få kan peka på hur det hur till, förutom något citat ur Hebreerbrevet. Det viktigaste svaret finns i Johannesevangeliet, så jag tar mig friheten att skrapa litet på ytan av vad det evangeliet kan säga.

Inledningen ”i begynnelsen” leder tankarna till genesis, och räknar man dagarna i evangeliets början, fram till och med kalaset i Kana, så finner man att det är sju. Den sjunde dagen är det alltså bröllop i evangeliet, och motsvarande dag tar Adam (mannen) kvinnan till hustru. En man och en kvinna går att identifiera också i evangeliet, mannen är självklart Jesus, men kvinnan presenteras bara som Jesu mor. I genesis första tre kapitel finns två personer, och kvinnan får sitt namn, Eva, just genom att hon blir mor.

Maria nämns inte vid namn i hela evangeliet, och förekommer vid två tillfällen – dels vid kalaset, och dels vid korset. Vid kalaset säger Jesus att ”min tid har ännu inte kommit”, och strax därefter går han till Samarien. När några grekisktalande söker upp honom säger han att tiden är inne. Hela evangeliet brukar delas i två delar: book of signs respektive book of glory. De hänger samman. Johannes använder inte or som under eller mirakel, utan just tecken, och den andra delen, från kapitel 12, handlar om hur människosonen förhärligas.

Ytterligare en sak som är påfallande i texten är att Jesus ständigt verkar vara missförstådd. När han talar med den samariska kvinnan vid brunnen talar han om levande vatten, och hon tolkar det som rinnande vatten. När han talar med Nikodemus, så tolkar den senare honom som om han menar födas en gång till, när han menar att födas från ovan. Och så vidare. Nikodemus är också en figur som vi möter några gånger, dels i början då han söker upp Jesus på natten, dels när han avvärjer att rådet skulle ingripa i kapitel 7, och dels vid gravläggningen. Det finns alltså flera saker som knyter samman allt till en enda helhet. T.ex. vin. När Jesus vid kalaset bjuder på vin, så är det av bästa sort, men när människorna bjuder honom på vin, på korset, så är det surt.

Det att Jesus är missförstådd i de båda exemplen ovan beror på dubbeltydighet i de grekiska uttrycken, vilket är svårt att översätta. Men det är mer än så… När Jesus tvättar lärjungarnas fötter, så reagerar Petrus och tolkar det som en slavtjänst som Jesus inte borde behöva göra. Jesus svarar att han inte just då förstår vad som händer. Strax därefter ber Petrus att bli tvagen om såväl huvud som händer. Den enkla tolkningen är att hen blir entusiastisk… Den judiska tolkningen är mer entydig. När Jesus talar om att ha eller inte ha del i honom alluderar han på psalmen ”min del är Herren”, och ordet del betyder andel, och syftar på att leviterna vid intåget i det utlovade landet inte skulle få egen mark, utan i stället försörjas genom det som frambars som offer till Gud. Det handlar alltså om något prästerligt. Att det var så lärjungarna såg sig själva då ser vi också av att två bröder bad att få sitta närmast Jesus när riket upprättades. Ser vi tvagningen på det judiska sättet handlar det alltså om att förbereda prästerna för tjänstgöring. Det är det Petrus menar med den utökade tvagningen, och Jesus instämmer i tolkningen, men gör en annan bedömning av deras behov av rituell rening.

När Jesus håller sitt långa tal under den sista måltiden ber han enligt den struktur som var påbjuden för översteprästen för försoningsdagen, dvs. först för sig själv, sedan för sin familj (de andra prästerna), sedan… Det är svårt för en jude att inte se att Jesus gjort apostlarna till överstepräster. Men evangelisten framställer också Jesus som överstepräst. I det första kapitlet hör vi Johannes säga att Jesus är Guds lamm (som återkommer i Uppenbarelseboken) och att han sett Guds ande komma ner över honom. Bilden är lånad från invigningen av Salomos tempel, där anden kom ner och stannade över det allra heligaste. Det talar om Jesus som tempel. Temat återkommer vid templets rening, då Jesus säger att han skall resa templet på tre dagar om man river ner det. Ur judisk synvinkel är det helt klart vad han menar. Översteprästen representerar i sin person templet, vilket också markeras av att ämbetsdräktens symboler motsvarar de som anbringades i byggnaden. När soldaterna delade hans kläder och kastade lott om hans klädnad, eftersom klädnaden var vävd i ett stycke, så har vi endast ett annat exempel på ett sådant plagg ifrån hela den antika litteraturen, och det är en judisk krönikör som stolt berättar att deras överstepräst bar det.

Man kan se förhören med Jesus inför rådet och Pilatus som en kamp mellan överstepräster. Evangelisten säger att det var Kajafas som var överstepräst det året. Det uttrycker att ämbetet var korrumperat, eftersom det annars var på livstid. Så illa att man växlade varje år var det inte, utan Kajafas utsågs år 18, och avsattes år 37, men något var det som inte var bra… inför Pilatus sade Jesus att han kommit för att vittna om sanningen, medan Kajafas sade att han inte hade någon annan kung än kejsaren – en märklig trosbekännelse!

Det var några korta tankar. Kanske ni vill fylla på med fler? Även om det blev längre än avsett, så blev det inte lika illa som förra inlägget!

Det gamla vanliga...

2011-05-08T23:22:00.005+02:00

För en tid sedan skrev någon en post på bloggen aletheia, med rubriken ”En sammanställning av Katolska kyrkans villoläror”. De hänvisar till en annan blogg som de kopierat till en del. De delar de utelämnat är några uttalanden av ett par påvar, och några uttalanden av ett par helgon. Det mesta av det handlar om Maria, och tar sin utgångspunkt i deras förnekelse av hennes roll i frälsningshistorien, medan annat handlar om mörkare sidor i kyrkans historia, där många människor – även i ledningen – tar avstånd ifrån judarna. Det kanske bör påpekas att det aldrig skedde i läran eller i liturgin. Jag har här roat mig med att kommentera deras påståenden, men utan att jag orkat med att göra de sedvanliga mer grundläggande undersökningarna, dvs. att läsa dokumenten och kommentarerna till dessa, eller att läsa katekesen och gå till de källor som den hänvisar till. Ändå tog det en hel kväll… Tag alltså detta som något ganska ofullständigt. Min kommentar följer i fetstil på vart och ett av deras påståenden.

300 ca Man började be för de döda. Denna läran har Katolska kyrkan byggt på ett sammanhang ur 2 Mackabeerboken 12:38-44. Läran i fråga är att inte alla omedelbart kommer till himmelen eller helvetet, utan att några måste renas för att kunna träda inför Gud. Denna uppfattning var vanlig bland judar under århundradena kring Jesu liv och verksamhet, och den övertogs av de kristna.
302 Vid kyrkomötet i Ancyra / Elvira (Grenada) mellan år 295 och 302, ett provinskyrkomöte i Spanien, förbjöds äktenskap för biskopar, präster och diakoner (Concilium Eliberitanum, Canon XXXIII). Prästerkapet tvingades där till celibat. Där bestämdes att om de fortsatte att leva tillsammans med sina hustrur och avla barn efter sin ordination så skulle de avsättas! Detta var första gången som en celibatslag infördes. ”Påven” Siricius skrev år 383 brev till Spanien och Afrika för att uppmärksamma dem om celibatsreglerna och föreskrev straff för överträdelser. Det är väl känt att celibatet infördes gradvis, och att det dels ännu i dag inte ser likadant ut i öst som i väst, och att det grundar sig på dels att prästerna i det gamla förbundet under sina tjänstgöringsperioder inte fick vara med sina hustrur, och dels på ord av såväl Jesus som Paulus.
320 ca Man började bränna vaxljus. Tidigare använde man oljelampor.
325 Vid det stora kyrkomötet i Nicaea 325 blev kyrkan i praktiken en statskyrka under kejsarens ”beskydd”. De som motsatte sig statskyrkotanken blev förföljda t.ex. donatisterna. Det bestämdes där också att prästerna fick inte gifta sig (men de som redan var gifta fick dock fortsätta i den ställning de var). Redan då gick profetian i 1 Tim. 4:3 om att förbjuda äktenskap i fullbordan. De medverkande uttryckte också sin belåtenhet med förbudet i Canon III som förbjöd mulieres subintroductas. Ingen biskop, präst eller diakon fick ha någon annan kvinna i sitt hus än sin moder, syster, faster, moster eller liknande person som inte någon misstanke kunde riktas mot. Men 39 av Rom-församlingens första ledare hann med att vara gifta! Många präster hörsammade dock inte celibatet. Kyrkomötet i Laodicea 352 backade i celibatsfrågan och förpliktade att präster skulle gifta sig med jungfrur och skicka iväg otrogna hustrur. I kyrkomötet i Kartago 401 svängde det igen och mötet tog en ståndpunkt för celibatet, samt antog att präster skulle skilja sig från sina fruar och leva som ogifta. Bara 19 år efter Kartago prisar dock biskopen i Rom, Honorius, fruarna som stöttar sin präst-makar i tjänsten. 867 valdes Adrian II till påve. Han var en gift man, vilket igen missgynnade förespråkarna för celibatet. På Laterankonciliet 1139 uttalade påven Innocent II alla prästerliga äktenskap som ogiltiga och barnen i sådana äktenskap för oäktingar. Konciliet i Trent (1545-1562) bestämde att gifta präster skulle exkommuniceras. Celibatstvånget ökade de homosexuella aktiviteterna mycket märkbart inom kyrkan. Konciliet i Tours 567 bestämde att munkar fick inte sova två stycken i en säng och att sovsalarna skulle ha ljuset brinnande hela natten. Se tidigare kommentar om celibatet.
336 Kristet julfirande firades första gången. Den 25 december valdes för att anknyta till, eller snarare överta, firandet av ”den oövervinnliga solen”, sol Invictus, en kult som blivit alltmer populär i Rom från 270-talet. Även den persiska Mitraskulten kopplas samman med solen och den 25 december. Kung Konstantin var en hängiven dyrkare av solen före sin kristna omvändelse. Vi vet med stor säkerhet att detta är en skröna. Festen ”sol invictus” var ett hedniskt försök att ta över den kristna julen. Däremot var julfirandet inte särskilt centralt bland de tidiga kristna – hela uppmärksamheten var riktad mot påsken, och därefter pingsten.
350 ca Ökenfadern, eremiten och munken Antonius (251 – 356), som grundade munkrörelsen spårar ur när han lär att ”All nåd som någonsin har blivit skänkts människor, allt kom genom Maria.” Från Our Lady’s Library. Antonius gick klädd i en stickande skjorta av hästhår, åt aldrig kött och badade aldrig. Blev 105 år. Han lärde sina lärjungar att fly egendom och kvinnor. Han är också viktig för den koptiskt ortodoxa kyrkan. Återuppväckt i svensk kristenhet har han blivit genom bl.a Peter Halldorf som i sin bok ”Jungfrumark” ser denne ökeneremit som en förebild. Johannes Krysostomos (ca 347-407) fortsatte med att säga att ”Syndare får förlåtelse endast genom Marias förbön”. Krysostomos blev av påven Pius V officiellt utnämnd till kyrkolärare 1568. Också i den Ortodoxa kyrkan är han en av de största kyrkolärarna.
Även Aurelius Augustinus (354-430) förföll till en felaktig Mariasyn genom detta uttalande: ”Vem kan värdigt tacka dig och nöjaktigt prisa dig, o välsignade jungfru, som genom ditt medgivande har frälst en förlorad värld.” Augustinus hävdade att alla människor har del i (arv)synden redan från sin tillblivelse, med ett undantag – Maria. Detta uttalande lade sedan grunden för Concéptio Immaculáta – den obefläckade avlelsen. Thomas av Aquino (ca 1225-1274) lärde i sin tur att ”Gud har anförtrott Maria himlens nycklar och skatter”. Thomas av Aquino blev av påven Pius V officiellt utnämnd till kyrkolärare 1567. I stället för Reformationen så valde Katolska kyrkan Mariadyrkan. Höjden av villolära presenterades av påven Benedict XV (1914-1922)som hävdade: ”Alla de som söker Marias beskydd kommer att bli frälsta för all evighet.” Hur förvirrat detta är framgår om man nystar upp det från början. Jesus föddes till världen genom Maria. Om han förmedlar all Guds nåd genom sitt människoblivande, så kommer den till världen genom Maria. Resten kommenteras längre fram.
375 ca Man började uttrycka böner till och vördnad för änglar och döda helgon, samt använda bilder. Helt fel att man började då. Sånär som på bilderna var det vanligt bland judarna på Jesu tid att vörda de heliga och änglarna, även om det var ett hett debattämne, vilket Jesus anpassar sig till i sin förkunnelse, medan Paulus utnyttjar det när han ställs inför rådet. Det hela saknar varje hednisk bakgrund. I stället var det en grund för förföljelse, eftersom man bland hedningarna hade den protestantiska synen att det var en gräns mellan de levande och de avlidna, som inte kunde överskridas med mindre än att man ådrog sig gudarnas vrede. Resten är en fråga hur man ser på texterna i NT (& GT). Att herdarna fick se och höra änglarna, att några apostlar fick se Jesus samtala med Moses & Elia, att Stefanus fick se himmelen öppen, att Paulus hade varit uppe bland de högre himlarna – vad betyder det? Är det kuriosa (något som hänt, men som egentligen inte berör oss), eller är det en verklighet som finns, men som vi inte förmår uppfatta med våra sinnen?
381 Man började dyrka Maria under bruket av titeln Guds Moder. Maria övertog i själva verket Modergudinnan Diana (Artemis) dyrkan i Efesus (se Apg. 19:23-40 och Apg. 20:28-30). Fel att man började då. Fel att koppla till hedniska bruk. Däremot är det en följd av striderna kring vem Jesus är; om han är både Gud och människa, och Maria är hans moder så innebär det att hon är gudaföderska, eller Guds moder. Skall man komma ifrån det måste man antingen säga att Jesus inte är Gud, eller att han blev Gud efter födelsen eller något i den vägen.
381 På kyrkomötet i Konstantinopel blev statskyrkan lag. Inom romarriket alltså. Man var väl medveten om att man inte nådde utanför imperiets gränser, men det är sant att kyrkan blivit så stark att det var nödvändigt att ha en relation till politiken.
394 Mässan som ett dagligt nattvardsfirande. Det är oklart när det blev dagligt. I bibeln läser vi mest om söndagar, men några ställen kan vara oklara. Det vi vet är att man tidigt började fira minnesdagar efter martyrerna, och att dessa dagar kunde hamna när som helst i veckan. I väst blev det påbjudet med daglig mässa på 1600-talet (om jag minns rätt), och i öst är det fortfarande inte det vanligaste.
416 Lagen om spädbarnsdop fastslogs. Spädbarnsdop blev nu obligatoriskt. Kejsaren Theodosius II (regerade 408-450) hotade med dödsstraff för omdöparna. Rörelser som förnekade det katolska dopet blev gruvligt förföljda. Främst i de schweiziska alperna fanns det grupper (valdensarna) som överlevde förföljelserna . Augustinus trodde att dop var nödvändigt för frälsningen ”för mänskliga varelser kan återlösas endast inom kyrkan som man kan komma in i endast genom dop” och ”endast genom (spädbarns) dop kan fullständig och omedelbar rening (från synd) utföras.” Man hade diskuterat frågan om barnadop under ca 100 år, och kopplat det till syndernas förlåtelse på ett olyckligt sätt. Det handlade om att några ansåg att man inte kunde bli förlåten synder som man inte erkänt annat än genom dopet, och att man kanske inte var medveten om alla synder, varför man borde vänta med dopet till dödsbädden. En annan variant var att man bara kunde bli förlåten svåra synder tre gånger, vilket ledde till samma slutsats. Risken var naturligtvis att man dog plötsligt… Den andra nackdelen var att hanteringen av flera av Jesu ord om barn ansågs vara dubiös. Ytterligare en avgörande faktor var Paulus ord om kyrkan som Kristi kropp, och vad det innebar att inte släppa in barnen i den gemenskapen med vår frälsare. Frågan om man över huvud taget skulle döpa barn hade varit uppe under det andra århundradet, där någon föreslog att man skulle göra det den 8:e dagen för att motsvara omskärelsen, medan den tidens biskopar avslog det med att ingen ville vänta så länge. Frågan om omdop har sin kärna i om Gud handlar när man döper i hans namn.
420 ca Augustinus kommer med uppfattningen att apostladekretets förbud mot blodmat inte längre gäller, han menade att blodförbudet endast var temporärt. Som skäl till detta anger han i verket Contra Faustum att dekretet tillkom av hänsyn till judarna och att det nu inte längre behövde hållas när förhållnadena förändrats. Luther och övrig kristenhet (förutom vissa avvikande röster ibland) har sedan gått på den samma linjen, det skulle vara alltför stort besvär med att hålla en sådan regel, detta medan judarna räknade blodförbudet till ”det lättaste buden i lagen”. Men faktum är att det under de tre första århundradena av kristenhetens historia inte finns några verkliga vittnesbörd om att förbudet mot blodmat inte skulle gälla. Både Tertullianus, Origenes och Clemens av Alexandria bekräftar att de kristna höll detta dekretet. Beslutet fattades inte bara av apostlarna utan även av den Helige Ande och vem har hört att den Helige Ande upphävt detta dekretet? (Se vidare Informationer nr 4/2002).
Christer Angerbjörn: Blodförbudet gäller nya förbundet. Världen idag 080104. Den här frågan är mycket grundläggande och viktig. Den handlar om kyrkans auktoritet. Det är förmodligen bekant att Jesus gav makten att binda och lösa tillsammans med himmelrikets nycklar till Petrus i Matt 16, och att han gav makten att binda och lösa i samband med syndernas förlåtelse till de 12 i Matteus 18. I apostlagärningarna samlas de 12 vid olika tillfällen för att avgöra knepiga frågor. Frågan för oss är om Jesus gav uppdraget till dessa 12 personer, kanske minus Judas Iskariot, men med tillägg av Mattias, Barnabas och Paulus, eller om han formade ett ämbete. Ämbetsfrågan är ganska lätt löst, eftersom apostlagärningarna säger att det är så. I övrigt är det värt en egen bloggpost. Om det är ett ämbete så finns makten kvar hos Petrus, eller hos biskopskollegiet. Det finns f.ö. gott om regler i NT som man bör fundera över. Paulus ger t.ex. förhållningsregler som han säger sig vidarebefordra ifrån Jesus, och andra regler som han ger på eget bevåg – just med apostlamakten. En annan vinkel att fundera vidare på är att komma ihåg kyrkan som Kristi kropp, och att han lovar att tala genom apostlarna. Innebär det att han tystnat nu?
431 Bruket att dyrka Maria som Guds Moder blev erkänd dogm vid kyrkomötet (det tredje konciliet) i Efesus. Maria ärades med titeln Theotokos (Gudaföderska). Det här blev öppningen för en hednisk dyrkan av Maria. Resultatet av detta kan vi idag se i den katolska världen. De hedniska gudinnorna Isis och Astarte kallades ”Himmelens drottning”. Kybele titulerades ”alla heligas Moder”. Alla dessa titlar tillämpas numera, med obetydliga variationer, på Maria. Som Himmelens drottning står hon idag i högre rang än alla änglarna och de heliga i Himlen, och endast under Gud i status.
Prästen Filip från Rom, frambär på kyrkomötet i Efesus 431 för första gången tanken att påven biskop Celestinus är Petri efterträdare och innehar hans plats som innehavare av himmelrikets nycklar. Angående Maria – se tidigare kommentar. Angående att tanken på påven som Petri efterträdare skulle ha kommit först 431, så har den bara en brist: sanningshalten. Däremot hade man tidigare inte klart formulerat innebörden på det sättet, utan till en del knutit det till församlingen i Rom, vilket framgår av hur annorlunda Paulus hälsar församlingen där jämfört med hur han approcherar de andra församlingarna, och att motsvarande går igen hos t.ex. Ignatius av Antiochia ca år 100, liksom hos alla andra där frågan aktualiseras. Att församlingen i Rom, och därmed dess biskop, hade en särställning står långt bortom varje tvivel, även om man inte alltid kom med samma formella motivering. Man hade ju ännu ingen fullständig bibel att luta sig emot…
449 På den extra ”rövarsynoden” i Efesus 449 blev biskop Flavian från Konstantinopel misshandlad till döds av biskop Leos prästerskap i Rom. Samme biskop utnämnde sig till Kristi ställföreträdare på jorden. Det var minst sagt en subtil förvanskning som fräckt utgav sig för att vara ”sann kristendom”. (Enligt vår bibel är det den Helige Ande som är Kristi ställföreträdare på jorden. När påvarna tar på sig titeln ”Vicarius Christi” så är det en total urspårning från nytestamentlig tro.). När påven tar sig titeln ”Vicarius Christi” så stödjer han sig på avslutningen av Johannes evangelium, där Jesus säger till Petrus att ta hand om hans får (varvid han anknyter till Hesekiel 34 – läs gärna det kapitlet). En fårhjord kan bara ha en herde, men herden kan ha flera medhjälpare. Jesus säger sig bara ha en hjord, han säger inte heller till de andra lärjungarna att starta sina egna hjordar. Det hela blir ganska meningslöst om det bara skulle gälla under de dryga 30 åren fram till korsfästelsen på cirkus i Rom.
451 Kyrkomötet i Chalcedon, där bestämdes att ett klosterlöfte gällde för hela livet. Var i Nya Testamentet handlar kristendom om ett klosterliv? Se kommentaren om celibat.
490-496 Maria uppenbarar sig för första gången. Romanus bad gråtande till ”Guds Moder” och hon uppenbarade sig för honom i en dröm. Helt fel. Det hade funnits många uppenbarelser redan dessförinnan. För att ta en i tid och rum näraliggande hänvisar jag till bakgrunden till uppförandet av basilikan Maria Maggiore i Rom. Den tidigast rapporterade är annars ifrån Spanien ca år 40.
500-talet. Prästkläder och skrudar togs i bruk. Åter helt fel. Det övertogs av judarna. Det är väl stadgat, även i t.ex. 3 mos, hur prästerna skulle kläs, och det kristna bruket följer den utveckling som skedde bland judarna.
533 Johannes II blev den första påven som ändrade sitt påvenamn, men praktiken att ändra namn blev inte generell förrän vid tiden för Sergius IV år 1009. Det är delvis sant att bruket att ta ett nytt namn varierat genom tiderna. Ibland har man gjort det i samband med dop, eller konfirmation, eller avgivande av heliga löften eller… Men vad är problemet?
553 Vid det femte konciliet i Konstantinopel fick Maria benämningen Aeiparthenos (ständig jungfru). Man menade därmed att hon hela livet var en jungfru. Helt korrekt, men det var inget nytt. Det verkar också evangelisterna Lukas & Johannes ha ansett. När Jesus uppträdde vid 12 års ålder i templet säger det något utöver det omedelbara, nämligen att han blev betraktad som vuxen extra tidigt (annars normalt 13 års ålder vid den tiden), vilket motiverades med moderns särskilda ställning och behov. När Maria sade till ängeln att hon inte hade någon man, så innebar det dels att hon mycket väl visste hur barn blir till, och dels hade avgivit ett löfte om avhållsamhet. Hon var ju trolovad, så Josef hade gått med på det. Det finns exempel på sådana äktenskap från den tiden, även om de självklart inte var vanliga. Hade hon inte avgivit ett sådant löfte vore frågan till ängeln omotiverad, eftersom det då bara vore att vänta på det första barnet. Johannes skulle aldrig ha kunnat acceptera henne som mor om hon vore bunden av en annan familj.
593 Läran om skärselden antogs när Gregorius den store (Gregorius I) var påve. Den var inte ny då heller. Däremot har man tvistat mellan öst och väst om det är fråga om eld, och om det är fråga om tid, eller något mellanstadium mellan tid och evighet.
600 Gregorius I inför att det latinska språket ska användas i bön och tillbedjan. Åter ganska fel. Latinet infördes successivt, och det mesta var från början på grekiska med ”köks-översättningar”. Först så småningom ordnade man med en officiell version för stiftet Rom, och senare blev den först grund, och ännu senare norm, för vad man gjorde i andra stift. En bit in på medeltiden hade man i stort sett allt som rörde fastställda delar av liturgin (inte förböner, predikan, psalmer etc.) i stiften och församlingarna (men inte i klostren) väst på latin.
607 Kejsar Phocas ger påvetiteln åt Roms biskop Bonifacius III (påvetiteln har alltså ett hedniskt ursprung). Ungefär lika begåvat som att säga att det är obibliskt att tala om Jesus som kung, eftersom ordet kung kommer av kynungur, som är hedniskt.
650 ca Man började med kyrkliga högtider för att ära Maria. Lika fel som tidigare uppgifter om Maria. Däremot är det sant att man vid den tiden försökte att enas om datum och liknande saker för att göra likadant inom större områden.
649 Laterankonciliet under påven Martin I fastslog Marias eviga jungfrulighet. Se tidigare kommentar.
680 Kyrkomötet i Konstantinopel fastslår att dop inte kan förrättas på annan plats än i kyrkan. Genom att barndopet nu var det vanliga (tradition) så räckte det ju med en dopfunt till detta. Jag vet inte riktigt vart man vill komma med denna kommentar.
709 Man började kyssa påve Konstantins fötter! Se föregående kommentar.
750 Frankernas kung Pepin tilldelar påven världslig makt. Påven Zacharias (741-752) var i sin tur behjälpig med att göra Pepin till frankernas kung i nuvarande västra Tyskland och norra Frankrike. Pepin ledde senare sin armé till Italien och besegrade lombarderna, gav sedan deras land till påven, en stor del av centrala Italien. Detta var början på påvestaterna och den världsliga dominansen av påvarna: kontrollen över Rom och centrala Italien, och som erkändes av Pepin år 754 till den nye påven Stephen III. Det hela gick till så att påven visade frankernas kung ett dokument som påstods vara daterat 30 mars år 315, ett dokument som kom att kallas “The Donation of Constantine”. Det falska dokumentet berättar historien om hur kejsar Konstantin (död år 337), efter att ha blivit mirakulöst helad från lepra, gav påven Sylvester I (314-335) regionerna omkring Rom och proklamerade Rom som överhöghet över de andra huvudcentrena för krykan (Konstantinopel, Antiokia, Alexandria och Jerusalem). Dokumentet visar att den romerska katolska kyrkan från Konstantins dagar var fastställd att vara överhöghetskyrkan som hade laglig rätt till regionerna omkring Rom och var högre i rang än kejsaren. Dokumentet gjorde den rätta intrycket på Pepin, han överlämnade dessa regioner till påven Stephen efter segern över lombarderna. Det var på detta sättet som de påvliga staterna kom till och som den katolska kyrkan blev skökan som red på den världsliga makten. Dokumentet är troligen påhittat strax innan Stephen mötte Pepin. Det var först år 330 som staden Byzantium fick namnet Konstantinopel. Dokumentet är inte heller skrivet på den latin som var i användning under Konstantins tid. Ganska förvirrat. Påvens världsliga makt började med att man försökte att avgöra tvister mellan kristna inom församlingen, vilket Paulus vill driva igenom. I politiska sammanhang kan man säga att det började med att biskopar hade tillräckligt många som lyssnade till dem att världsliga makthavare blev tvungna att ta hänsyn till dem, och mer formellt när kejsar Konstantin utsåg påven som sin ställföreträdare och borgmästare i Rom. Sedan är det sant att man under medeltiden, och fram till slutet av 1800-talet, hade ett falsifikat till dokument som grund för allsköns politiska aktiviteter, men vad har det med trons bevarande och förkunnande att skaffa?
787 Kyrkomötet i Nicea: Vördnad av änglar godkändes. Tillbedjan av kors, helgonbilder och reliker auktoriserades, samt rökelseoffer till deras ära. Konturerna av Uppenbarelsebokens sköka blir allt tydligare. Och för att kunna tillbe dessa saker har den Katolska kyrkan medvetet plockat bort det andra budet. Tio Guds bud inleds på följande sätt i den första versionen i 2 mos 20:1-7: Detta är vad Gud sade: Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. Vad det handlar om är alltså den tidens hedniska bruk att tillverka sina egna gudar. Den tolkning som protestanterna gör kommer på skam redan när man läser vidare till kapitel 25, där man skall tillverka två keruber som skall sitta på arken. Det hela är en mycket djupgående skillnad mellan dessa protestanter och kristna i mer klassisk bemärkelse, och den återkommer på flera områden. Dels när det gäller bilderna, där klassiskt kristna menar att de återspeglar något himmelskt, som därigenom kan komma till liv i våra hjärtan, medan dessa kritiker tror att det handlar om att man tror sig kunna beveka eller behärska andliga krafter genom dessa föremål, dvs. att man sätter sin mänskliga kraft och sitt mänskliga intresse i centrum. Dels när det gäller synen på döden, där de klassiskt kristna tror på Jesu ord till Lasaros syster om att den som tror på honom aldrig skall dö om han än dör, och att vi i Kristus är förenade med Gud, medan kritikerna tror att döden är en absolut gräns mellan oss och evigheten. Till slut återkommer skillnaden i synen på prästerna, där det gamla förbundet, liksom hednafolken, förstod prästerskapet som någon som representerar oss inför Gud – även om det finns element av öppning åt andra hållet också i t.ex. deras tolkningsföreträde avseende lagen, medan de flesta kristna tillsammans med åtminstone Petrus, Johannes och Paulus ser prästen som Guds representant inför människorna. Det gör att man måste skilja mellan person och ämbete, vad som görs i den direkta tjänsten och resten – en präst som t.ex. döper i Faderns och Sonens och den helige Andes namn handlar i Guds ställe då, medan han inte gör det när han parkerar fel eller kör för fort, eller försöker att pressa någon motvillig person att ändå bidra till nästa församlingskväll, någon timme senare.
Relikerna har sitt ursprung i GT:s berättelser om Elisha, och om apostlarna. Det stämmer att rökelsen finns i uppenbarelseboken, där den representerar martyrernas böner. Den finns också i alla offer i GT, vilket gör att författaren ”måste ha hamnat i dimman” för att däri se skökan. Förklaringen till skökan är svårare för protestanter. Bakgrunden är att det i Daniels bok finns två dröm-profetior, som båda talar om fyra riken. Alla tolkade det som det Babyloniska, det Persiska, det Grekiska (Alexander den store) och det romerska. Det fjärde riket framställs som ett odjur i den ena drömmen, och i den andra får vi veta att det skall komma en sten skall ryckas loss och krossa fötterna på den koloss som representerar det fjärde imperiet, och att den stenen skall växa till ett berg (en klippa). Skökan sägs vara samtidigt Rom som Babylon, dvs. syndens nästen, medan stenen som skall bli en klippa påminner om Jesu ord till Petrus i Matt 16. Av någon anledning kastar protestanterna om det hela, och tror att kyrkan (Kristi kropp) som byggs på klippan är skökan…
788 Tillbedjan av Maria och helgonen genom avbilder började ta form. Författaren visar att han inte förstår skillnaden mellan att be någon levande om en tjänst, t.ex. en förbön, och att betrakta vederbörande som Gud. På något sätt blir tron helt instängd i huvudet. Detta är en stark kontrast mot Jesus och de klassiskt kristna som engagerar hela personen, både kroppen och tanken, i tron och dess utövning i livet.
850 ca Heligt vatten, blandat med en nypa salt och välsignat av prästerna uppfanns. Dess verkliga bruk kan dock ha börjat redan på 300-talet. Enligt katolsk tro hatar djävulen Heligt Vatten på grund av dess kraft över honom. Han kan inte förbli länge på en plats eller nära en person som ofta bestänks med välsignat vatten. Seden är dock hämtad från hedniska tempel. Apologeten Justinus Martyren (ca 100- ca 163) skrev: ”Hedningarna bestänker sig själva med vatten när de träder in i sina tempel”. Det saknas inte heligt vatten i bibeln. T.ex. var prästerna tvungna att tvätta sig inför sin tjänst, och Jesus sade om sig själv att han skulle ge levande vatten, men jag lämnar det till ett annat tillfälle.
850 ca Man började med ringklockor i gudstjänsten. Judarna använde trumpeter, horn och klanginstrument.
890 Vördandet av Marias man Josef började. Det började sannolikt långt tidigare.
927 Ett råd av kardinaler upprättas. Hur stiftet Rom skall hanteras praktiskt har varierat genom tiderna, men det är ingen trosfråga.
968 Påven Johannes XIII börjar att döpa kyrkklockor! En döpt kyrkklocka i Lugano meddelar: ”Ljudet av denna klocka besegrar stormar, driver iväg demoner och sammankallar människor.” Det författaren vänder sig emot är åter kyrkans auktoritet, dvs. att kyrkan är Kristi kropp. Men det finns flera tankar i sammanhanget. En är att de föremål som är avsedda att påminna oss om vår relation med Gud bidrar just till denna relation, och försvårar därigenom för de onda krafterna. Det förefaller självklart för författaren att vända sig emot detta. Jag försöker inte gissa varför.
993 Helgonförklaringar av döda personer började genom Johannes XV som helgonförklarade St. Ulrich. Inte riktigt sant den här gången heller. I början verkar man ha menat att martyrerna blev helgon, och att alla skulle bli det, men så småningom kom man på att en del nog gick åt fel håll fast de var döpta (se t.ex. 1 kor). Man firade mässan vid martyrernas gravar, och bad om deras förböner, och det uppkom ett behov av att avgöra vem man kunde be om förböner, som alltså ”redan var framme”, och vem som behövde våra förböner. Länge var det biskoparna som avgjorde saken, men det centraliserades stegvis av olika, och oftast mycket goda, skäl. Omkring år 1000 försökte man att få det enhetligt för hela den latinska kyrkan. Bland de ortodoxa varierar det fortfarande vem som har behörighet att proklamera ett nytt helgon.
998 Fastande på fredagar och fastan före påsk påbjöds. Det förefaller vara en formalisering av något som redan var mycket spritt. Det är inte en trosfråga, utan en hjälp för kristna att med enkla medel, och ett enkelt offer, kunna delta i Kristi kropp, i Kristi offer, som apostlarna verkar ha varit så glada över att få bli delar av. Tanken förefaller genomgående vara främmande för många moderna protestanter.
1000-talet Mässan utvecklades gradvis som ett offer, och att närvara gjordes obligatoriskt. Redan från början, dvs. apostolisk tid, betecknades mässan som offer och som tacksägelse. Den obligatoriska närvaron på söndagar är en för medeltiden typisk formalisering av vad som var praxis, men som ifrågasattes från olika vinklar och vrår.
1000 ca Välsignad aska som sakramentalie började praktiseras som botgöringsmedel. Vid askonsdagen (dagen efter fettisdagen och 40 dagar före påsk) strös vid mässan ut välsignad aska på de troendes huvuden som tecken på botfärdighet. Askan kommer från föregående års palmsöndags palmgrenar. Sakramentalier är välsignade religiösa föremål invigda av Kyrkan som kors, religiösa bilder, rosenkransar, helgonfigurer m.m.) Se tidigare kommentar.
1079 Celibatet för präster påbjuds av Gregorius VII. Se tidigare kommentar.
1090 Rosenkransen (ett radband med böner) introducerades av eremiten Peter. Bönelivet har alltid utvecklats. Det är något positivt och en del av traditionen: Lex orandi lex credendi, dvs. som man ber tror man, säger lika mycket som annan dokumentation. Det som t.ex. bara finns inom ett begränsat område och under en begränsad tid kan vara intressant ur historisk synvinkel, men inte som vittnesbörd om en förankrad kristen tro.
1100 ca Betalning för mässan påbjuds. Varifrån har han fått det? Någonstans tror jag att det kan ha funnits någon rätt till ersättning för präster. Det kan vara så att man sade att mässan inte fick firas utan intention, dvs. att någon ville att den skulle frambäras som offer för något särskilt ändamål – men det verkar inte troligt att man skulle reglera det på det sättet.
1139 Det andra Laterankonciliet upphävde äktenskapet för vigda präster. Celibatsfrågan igen.
1140 Doktrinen att det finns sju sakrament. Ett sakrament verkar ex opere operato dvs. genom utförandet av akten i sig själv oberoende om den som tar emot handlingen eller den som utför den är rättfärdig. Canon 8 från 1547 säger ”If anyone says that by the sacraments of the New Law grace is not conferred ex opere operato, but that faith alone in the divine promise is sufficient to obtain grace, let him be anathema.” Läran om de 7 sakramenten är betydligt äldre, och diskuterades redan på 200-talet. Läran att de verkar på grund av Guds löften, och inte på grund av människor, dvs. att de är objektivt sanna och att Gud är trogen sina löften, finns redan hos Paulus.
1171 Alexander III bestämmer att helgonförklaringsprocessen endast får göras av den Heliga Stolen. Se tidigare kommentar.
1178 Påven Alexander III förbjuder handel med villolärare (dåtidens protestanter). Det låter mer som t.ex. albingenser. Kanske är var och en som säger något mot den klassiska kristna läran goda protestanter? I så fall får även muslimerna räknas dit.
1184 Inkvisitionen grundas av konsiliet i Verona. Det kan man säga, även om det hela inte var gripet ur luften.
1190 Avlat börjar säljas. Fel.
1215 Nattvardsdogmen (transsubstantiationsläran) att brödet under mässan förvandlas till Kristi fysiska kropp för att ätas levande, antogs av påven Innocentius III (Gelasius I som var Roms biskop mellan 492-496 tog avstånd från tanken på transsubstantiation). Påven Innocentius III instiftar genom Laterankonsiliet att synder ska bekännas hörbart till en präst istället för till Gud. Jag hittar inget som tyder på att Gelasius skulle haft någon sådan åsikt. Transsubstantiationen som lära är en filosofisk formel, och det kan vara en särskild diskussion hur förvandlingen går till. Bikten finns med från början, och redan tidigt kom man på att det var problematiskt att folk var nyfikna. Ett annat problem är att man kan ha svårt att även för sig själv bekänna sina brister. Kyrkans erfarenheter har hjälpt henne framåt. Påståendet att man bekänner synden för prästen i stället för till Gud kan jag inte se som annat än avsiktligt missledande. Se i övrigt tidigare kommentar om prästens roll.
1215 Folket ålades att bekänna sina synder för prästen åtminstone en gång per år. Se ovan.
1220 Tillbedjan av nattvardsbrödet infördes av påven Honaratius. Fel. Tron på förvandlingen finns redan från början, och ”brödet” har betraktats i enlighet med det. Jesus sade att han alltid skulle vara ibland oss – inte bara i våra huvuden.
1227 Handringningen som prästen använder vid mässan som en signal till folket att oblaten snart kommer att förvandlas till Kristi kropp introducerades. ???
1229 Bibeln förbjöds att läsas av lekmän och blev förbjuden vid kyrkomötet i Toledo (Toulouse). Vid detta möte blev biskoparna förpliktigade till att i alla trakter i sina stift insätta edsvurna män som skulle i alla smyghål uppspåra kättarna och överlämna dem till straff. Varje hus där man fann en kättare skulle jämnas med marken. Alla män från 14 år och alla kvinnor från 12 år skulle med ed lova att bevara tron på den romerska kyrkan och att av alla krafter förfölja kättare. Var och en som inte gick med på detta eller som inte gick till nattvarden varje påsk, pingst och jul, skulle misstänkas för kätteri. Kättare eller sådana som var misstänkta för kätteri, skulle ingen läkare få besöka, inte ens om sjukdomen var dödlig. En uppriktig ångerfull skulle avlägsnas från hemorten, erhålla en skärskild dräkt och förlora alla offentliga rättigheter, till dess han erhållit påvlig dispens. ???
1234 Bibeln förbjöds att läsas av både präster och lekmän på romanska språket. ???
1245 Kardinaler ordinerades att bära röda hattar. ???
1251 Skapularet hittas på av den engelske munken Simon Stock. ???
1264 Den kyrkliga högtiden Corpus Christi (Kristi Kropp) introducerades. Den heter nu Kristi Kropps och Blods Fest och är en liturgisk högtid för Altarets Sakrament och firas med sakramentsprocession där så är möjligt på den första torsdagen eller söndagen efter festen för den heliga treenigheten. Den liturgiska kalendern har alltid utvecklats genom alla tider. Man har betonat och lyft fram det som vid varje tillfälle varit viktigt.
1414 Folket fick inte längre ta del i kalken i mässan. Fel. Redan tidigt fann man att det var opraktiskt att dela kalken i stora församlingar. Man resonerade så att den som tar emot det ena ändå tar emot Kristus i sin fullhet. Den tidigare nämnde Gelasius I ville emellertid under en period tvinga fram en återgång till att alla skulle få del av både brödet och vinet, men det var för att mota en heresi som sade att vinet var orent.
1439 Läran om skärselden proklamerades som kyrkans troslära och officiella dogm vid kyrkomötet i Florens. Se tidigare kommentar.
1439 Doktrinen om de sju sakramenten bekräftades. Det var ju gammalt…
1442 Utanför Kyrkan ingen frälsning – Extra Ecclesiam Nulla Salus. Denna dogm ploklamerades i Bullan ”Cantate Domino” av påven Eugenius IV vid konciliet i Florens år 1442. ”Den heliga romerska Kyrkan tror, förkunnar med stadig hand, bekänner och proklamerar att ingen som existerar utanför den Romerska Katolska Kyrkans gemenskap, inte endast hedningar, utan även judar, heretiker och schismatiker, kan bli delaktiga av det eviga livet, utan kommer att gå samma öde till mötes som dem Kristus sade i Matt. 25:42 ”Gån bort ifrån mig, I förbannade till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar”, om de inte före sitt livs slut blivit upptagen i flocken. Ingen, vilket barmhärtighetsverk de än utfört, även om de utgjutit sitt blod för Kristi skull, kan erhålla frälsning, om han inte underkastar sig och är innesluten i Kristi enda Kyrkans fullkomliga enhet”. (Påven Eugenius IV 1442-02-04) Eugenius IV har dock haft föregångare till denna läran, i bland andra Augustinus. Augustine (died A.D. 430): ”No man can find salvation except in the Catholic Church. Outside the Catholic Church one can have everything except salvation. One can have honor, one can have the sacraments, one can sing alleluia, one can answer amen, one can have faith in the name of the Father and of the Son and of the Holy Ghost, and preach it too, but never can one find salvation except in the Catholic Church.” (Sermo ad Caesariensis Ecclesia plebem). Resonemanget är enkelt: Kyrkan är Kristi kropp – inte kroppar, och kristus är inte delad.
1508 Ave Maria börjar användas. Delar av den sista halvan blir inte klar förrän 50 år senare och godkänns av påven Sixtus V i slutet på 1500-talet. Det låter som mycket sent… Såvitt jag vet började texten användas av ängeln när han besökte Maria…
1534 Jesuitorden grundas av Loyola. ???
1545 Traditionen upphöjs till att ha samma betydelse som Bibeln. Traditionen är det som traderats till oss, vilket t.ex. Paulus förklarar. En del av detta är skriftligt.
1546 De apokryfiska böckerna lades till i Bibeln och dessa har samma tillförlitlighet som de andra skrifterna. Den som inte ville godkänna dessa som kanoniska skrifter förklarades vara bannlyst (LET HIM BE ANATHEMA). För att få äga en bibel skulle man ha en licens från den katolska kyrkan. Bokhandlare fick inte sälja en bibel till den som inte hade en licens. Bibelöversättare eller bibeldistributörer fängslades eller brändes på bål.
Tobit 6:7-8 påstår att man med rökelse från en fisks hjärta och lever kan befria människor från demoner, Mark. 16:17 och Apg. 16:18 talar om att de kastas ut genom Jesu Kristi namn. Tobit 12:9 säger att allmosor räddar från döden och renar från synder medan 1 Petr. 1:18-19 säger att det sker genom Kristi dyrbara blod. 2 Mackabeerboken 12:43-45 talar om att be för döda människor och att anordna försoningsoffer för de döda så att de kan befrias från sin synd. 1 Joh. 1:7-8 säger att det är Jesu blod som renar från all synd när vi bekänner den inför Gud. Att de ”apokryfiska böckerna” skulle ha lagts till bibeln 1546 är en grov historieförfalskning. De var en del av det grekiska GT, vilket blev de kristnas bibel inom Romarriket. Av 360 hänvisningar till GT i NT avser 300 tydligt den grekiska versionen. Det är också genom apostlagärningarna klart att den användes i Jerusalem, där en del av den kristna församlingen var grekiskspråkig. Att dessa böcker ingick i GT är ställt bortom allt rimligt tvivel. Däremot var GT:s gränser inte särskilt klara. Några menade att det bara var moseböckerna, andra att det var det avslutades med Esra & Nehemja, några, t.ex. Gammaliel (Paulus lärare, som ansågs vara den störste rabbinen genom tiderna) ansåg att bibeln var judarnas historia som Guds folk, varför han accepterade även nyskrivna alster (vilket även Paulus gjorde – t.ex. Henoks bok). Även i Qumran pågick författandet…
1562 Helgontillbedjan bekräftas.???
1816 Pius VII fördömer Bibelsällskapet i Polen och hävdar att distributionen av Skriften underminerar ”religionens grundvalar” och var ”i högsta grad farligt för själarna”. Han säger vidare: ”De Heliga Skrifterna, när de cirkulerar på modersmålet har genom människors dumdristighet orsakat mer ont än gott.” Man hade sett vart olika privata tolkningar ledde, och försökte att stävja det.
1824 Leo XII säger att ”om de heliga Skrifterna publiceras överallt utan åtskillnad så kommer det att bli mer till ondo än det är till fördel.” Se ovan.
1825 Leo XII ger mandat till att det Tridentinska konciliets dekret mot distribution av Skriften från 1546 ska efterlevas. Vad hade han för alternativ? Tiden var inte mogen för att han skulle ändra saker på eget bevåg. Det fick vänta till konciliet 1870-1.
1829 Pius VIII fördömer Bibelsällskapen och den fria distributionen av Skriften. Se ovan.
1836 och 1844 Gregorius XVI fastställer sina företrädares dekret när det gäller bibelspridning. År 1845 upprepar denna påven fördömandet av Bibelsällskapens skrifter och förnekar att Skrifterna fritt ska distribueras till allt folket. Se ovan.
1850 I en encyklika fördömer Pius IX Bibelsällskapen. År 1864 fördömer han på nytt Bibelsällskapen, och klumpar ihop dem med kommunism, hemliga sällskap och annat ont och betecknar dem som ”ohyra av denna sorten”. Se ovan.
1854 Den ultrakatolske Pius IX proklamerar den 8 december dogmen om Jungfru Marias obefläckade avlelse (Maria Immaculata, att Maria blev avlad syndfri). Johannes Paulus II saligförklarade honom 000903. Saligförklaringen kritiserades av inte minst judiska grupper eftersom Pius IX fördömde religionsfriheten och höll Roms judar i ett getto, samt gav sitt samtycke till att en judisk pojke blev gripen och uppfostrad som katolik. Dogmen är en del i reflektionen av vem Jesus är. Om Maria är hans mor, så kan han inte ha något ursprung i någon synd, dvs. något som skiljer oss ifrån Gud, det blir konstigt om man betänker att han själv är Gud. Annars blir Maria bara ett avelsdjur och inte Guds moder, och Gud blir någon som utnyttjar människor. De ortodoxa tror att Maria bevarades från all synd, men de tror inte att vi som människor har någon del i Adams synd, även om hon var utvald redan före sin tillblivelse.
1864 Påven Pius IX ger ut brevet ”Syllabus of Errors”, som också godkänds av Vatikankonciliet. I brevet fördöms bland annat att protestantismen skulle kunna vara en annan form av den sanna kristna religionen och likvärdig med den Katolska kyrkan. En ganska självklar hållning. Protestanternas hållning gentemot den katolska kyrkan verkar ofta landa i att man tror att det är djävulen själv… skökan… som jämförelse…
1870 Påvens ofelbarhet proklamerades som dogm av Pius IX vid det första Vatikankonciliet. 532 biskopar röstade för, 2 stycken emot och 140 föredrog att inte vara närvarande. ”Påven, när han uttalar sig ex cathedra eller när han uttalar sig som själarnas överste herde och alla kristnas lärare, definierar han, genom kraften av sitt ämbete läror rörande tro eller moral, som skall hållas av hela den universiella Kyrkan, han besitter genom gudomlig assistans de löften om ofelbarhet som givits av vår Gudomlige Frälsare till Petrus, ett ämbete som vår Gudomliga Frälsare gav åt Sin Kyrka för att säkerställa läror rörande tro och moral.” (Enchiridion Symbolorium, H. Denziger, Freiburg 1908). Ex cathedra betyder ”från påvestolens läroämbete”. När en påve uttalar sig ex cathedra så är det enligt Katolska kyrkan omöjligt att att han kan ha fel, han är då ”behärskad av den ofelbarhet med vilken den Gudomlige Återlösaren ville att Hans Kyrka skulle vara förlänad i att definiera doktriner rörande tro och moral” (Vatican Council I, Session 4, Chapter 4 – The Infallible Teaching Authority of the Roman Pontiff.) När Jesus, genom Matteus 23, talar om att man är bunden av dem som uttalar sig från Moses stol heter den på latin just cathedra mosi. Jesus bekräftar den gudomliga auktoriteten som ligger i det (vilket verkar helt främmande för författaren), och han använder samma termer om att binda och lösa när han ger auktoriteten vidare till först Petrus och sedan de 12. Erfarenheten av koncilierna var att de inte i längden kunde gå emot påven i läro- och moralfrågor, men väl i mycket annat. en vits med dogmen om påvens ofelbarhet är och var att man inte skulle behöva sammankalla alla biskopar för varje viktigt beslut, utan att man kunde sköta det med att samla ett antal mer regionala konferenser som fick ge sina uppfattningar vidare uppåt. Det var samtidigt en bekräftelse av dogmen från 1854.
1883 Påven Leo 13:e ger den 1 september ut ett manifest för att främja hängivenheten till Maria genom radbandet Rosenkransen. Där sägs bland annat: ”Vi önskar att samma tillgivenhet skulle offras av hela den Katolska världen med det största allvar till den Heliga Maria, så att genom hennes förbön måtte hennes gudomlige Son bli blidkad och mjuknad i det onda som orsakar oss lidande.” ”Det har alltid varit katolikers vana att i fara och i oroliga tider ila för att finna en tillflykt hos Maria, och för att söka efter frid i hennes moderliga godhet, vittnande om att den Katolska kyrkan alltid har och med rätt satt allt sitt hopp och förtröstan i Guds Moder.” ”Och i sanning är den obefläckade Jungfrun vald till att vara Guds Moder och därigenom förbunden med Honom i frälsningens verk för människan, och har en ynnest och en förmåga med sin Son större än någon mänsklig eller änglalik skapelse någonsin har erhållit eller någonsin kan förvärva.” ”Sök Marias beskydd med en iver som växer dag för dag, låt dem (de kristna nationerna) hålla fast mer och mer vid utövandet av Rosenkransen.” Om Kyrkan är Kristi kropp, och vi genom dopet är lemmar i denna kropp, och Maria är Kristi mor, så…
1893 Katolska kyrkan katekes utgiven i Stockholm detta år förklarar: ”‘På grund af att hon (den romersk-katolska kyrkan) allena af Kristus fått fullmakten och medlen att leda människorna till den eviga saligheten’ och sålunda är den enda vägen, hvarpå salighet kan uppnås, kallas hon ‘den allena saliggörande kyrkan‘.” Det hela haltar om man på detta sätt lyfter det ur det sammanhang som avses. Men för att vara enkel: Jesus grundade inte en uppsättning kyrkor…
1897 Leo XIII förbjuder ”alla versioner av översättningar till modersmålet, såvida de inte är godkända av den Heliga Stolen eller publiserade under biskoparnas övervakning.” Gissningsvis avses bibeln. Det som hände strax före reformationen var att boktryckarkonsten uppfanns, vilket gjorde att bibeln fick mycket större spridning, även till dem som valde att köra sina egna tolkningar. Man försökte att begränsa spridningen. Under 1800-talet blev det billigt att trycka, så att alla kunde köpa sin egen bok. Då fick man ta itu med att många översättningar var mer eller mindre systematiskt felaktiga, och därmed vilseledande. Vi har det fortfarande i både B1917 och i B2000.
1931 Pius XI bekräftar läran att Maria är Guds Moder. Se ovan.
1950 Den 1 november proklamerar Pius XII dogmen (ofelbar kyrklig lära) Munificentissimus Deus om Marias upptagande med kropp och själ i himmelen när hon var färdig med sitt jordiska liv. Där blev hon sedan upphöjd till att vara Himlens drottning. Läs Jeremia 7:16-18 och Jeremia 44:15-23. Jag har skrivit om det någon annan stans på denna blogg. En grundtanke är att ett Guds löfte avser Davids son, och att David, Batseba och Salomo förebildar Fadern, Maria och Jesus. På den gamla tiden var det genomgående så att kungens mor var rikets drottning.
1964 Paulus VI förklarar under Andra Vatikankonciliet Maria för att vara Kyrkans Moder. Se ovan.

Det var en hel del... jag hoppas att åtminstone någon tagit sig igenom åtminstone en del av det... Även om det mest är tröttsamt!

Glad Påsk!

2011-04-24T20:59:00.004+02:00

Vi firar Herrens uppståndelses högtid. Det är då han besegrar synden och döden. Det är ett av de teman som jag har svårast att skriva om. Vad jag än säger är det otillräckligt...

Då är det bättre att låta kyrkan tala med sina egna ord. Här sammanfattar jag läsningarna från påsknattens mässa mycket kort (efter varje läsning och psalm ur GT följer också en kollektbön):
1) Gen 1:1-2:2 skapelseberättelsen, Ps 104:1-2a, 5-6, 10, 12-14, 24, 35c
2) Gen 22:1-18, Abrahams offer av Isak, Ps 16:8-11 i septuagintans version
3) Ex 14:15-15:1, Israel räddas genom Röda havet, i st.f. psalm: Mose segersång, Ex 15:1-6, 16-18
4) Jes 54:5-14, om Gud & Israel i ett äktenskap, påminnelse om Noa, förnyat löfte, av Ps 30:2, 4-6, 11-12a, 13b
5) Jes 55:1-11, om det nya förbundet, i st.f. psalm, Jes 12:2-3, 4bcd, 5-6
6) Bar 3:9-15, 3:32-4:4, en uppmaning att söka visheten, PS 19:8-11
7) Hes 36:16-17a, 18-28, om att Israel övergivit förbundet, men att Gud skall återsamla dem, och ge dem ett nytt hjärta, PS 42:3, 5bc, 43:3-4 eller Jes 12:4-6, eller PS 51:12-15, 18-19.
8) Rom 6:3-11, om att vi i dopet förenas med Kristus i hans död, för att vi skall kunna få del i hans uppståndelse, och leva för Gud, PS 118:1-2, 16-17, 22-23
9) I år (A) Matt 29:1-10, nästa år (B) Mark 16:1-8, 2013 (C) Luk 24:1-12, alla om kvinnorna vid graven.

Det är ganska långt ... Men det är värt att läsa och fundera igenom. Det är klart att fokus ligger på själva uppståndelsen, men den har så många lager av innebörder, så många dimensioner. Kanske sammanfattas det ändå bäst i en sång från 600-talet som man brukar sjunga så snart man tänt påskljuset och kommit in i kyrkan. Här följer en version i två delar:

Del 1 och del 2. Var inte rädd för att det är på latin - texten rullas upp i engelsk översättning vartefter.

Paulus och Barnabas gräl

2011-04-13T20:27:00.002+02:00

"Barnabas ville att Johannes som kallades Markus också skulle följa med. Men Paulus hävdade att den som hade övergett dem i Pamfylien och inte stannat hos dem i deras arbete, den skulle de inte ha med sig. Det kom till ett så häftigt uppträde att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade över till Cypern" (Apg 15:37-39)

Detta kapitel är lite märkligt. Barnabas vill att Markus, skall följa med. Enligt traditionen så är denne Markus, den som skrev Markusevangeliet.
Det som fascinerar mig, är det faktum att Paulus och Barnabas verkligen blev riktigt förbannade på varandra. Varför förlät man inte varandra, och var så där kärleksfull som en kristen skall vara? Varför hade man så olika åsikter om denne Markus.
Ge gärna era tankar, om ni har mer "info" om detta märkliga gräl..

Skriftens ögon!

2011-04-04T13:01:00.003+02:00

Man får ju ofta höra från ateister. "Hur kan ni tro på syndafloden", "Hur kan ni tro på jungfrufödelsen" osv. Ja, hur kan vi tro på allt detta?

Skriften måste läsas utifrån religiösa ögon. Annars blir den tämligen feltolkad och märklig att läsa. Det innebär givetvis inte att icke troende inte kan läsa den. Detta är mer reflektioner kring "hur kan ni tro på ditten och datten"

Vi kan tex inte förklara hur Gud skapar världen, hur han med sitt ord formar materian ur intet till att bli något levande. Hur kan vi tro på detta, när vi inte kan förklara det? Är det ett mirakel vi tror på? Kan vi ens tänka oss, att någon inte existerar, och sedan helt plötsligt börja att existera ur intet?

Om vi applicerar detta tankesätt till andra fenomen i skriften då.
Vi kan inte se några spår efter en gigantisk flod med vetenskapens hjälp. Jag vet att det finns en del kreationister som vill göra gällande att det finns bevis. Men i det stora hela, så verkar denna händelse kräva något som går utanför vår förståelse. Dvs det är enorma mängder vatten. Det betyder att denna händelse måste ha gjorts av skaparen på ett sätt som vi inte begriper, och sedan tagit bort allt vatten med samma metod.

Vi kan inte bevisa att den helige ande finns, i annat fall kring subjektiva upplevelser av anden. Vi kommer inte kunna finna en "helig ande" molekyl i microskop, och påvisa "här är den helige ande"
Trots denna brist på bevis, så tror vi kristna, att vi är ledda av den helige ande. Dvs att det finns en dimension av vår tillvaro som vi tillfullo inte begriper, men ändå sträcker oss mot. Trons fundament tar sin början i detta strävande mot det okända. Man kastar sig likt ett barn som tar sina första simtag, ut i det okända.

Vi kan inte bevisa att synden finns som ett "ämne" eller något som vi kan undersöka. Synden är ju något som vi påstår att alla människor står under, men vi kan likväl inte bevisa dess existens med vetenskapens hjälp. Vetenskapen kan tala om för oss att vi har ärvt genetik som ligger till grund för vårt handlande. Men den kan inte ta upp det faktum att vi ärver en förmåga att inte kunna se Gud, eller att vi föds bortvända från Gud.
Att synden existerar är ju grunden för vår tro. Finns inte synden, så är Jesu offer på korset bara en i raden av meningslösa avrättningar.

Vi kan heller inte biologiskt förklara hur Jesus offer på korset, verkligen utplånar våra synder. Hur är detta möjligt rent vetenskapligt. Det går ju givetvis aldrig att mäta, om vi dels applicerar de punkter jag tagit upp tidigare med Guds existens, anden, synden, osv.

Likadant med Jungfrufödseln. Hur kan man tro på detta? Det är ju en absurd sak som inte kan förklaras med vetenskapen. Normalt sett, så brukar inte kvinnor som aldrig haft samlag med en man, bli gravida.
Så varför skall vi tro på en sådan här absurd sak i just fallet med Jesus

Skriften och tron går hand i hand.. Utan trons ögon, så kan vi inte förstå något alls. Utan dessa ögon, så blir skriften löjlig och helt absurd. Allt går tillbaka till den första händelsen, där Gud skapar materian ur intet. Kan man tex tro på en Gud som skapar allt ur intet, men samtidigt inte tro att denne Gud kan göra en gigantisk flod över hela världen, eller få en kvinna att bli gravid utan sexuell inblandning. Ja där börjar vi närma oss vad hela min poäng handlar om.

Allt som Gud gör går bortom vår förmåga. Vi kallar det mirakel.. Skapelsen, floden, dopet, den helige ande är alla saker som går bortom vår förmåga att greppa. Men skriften säger, att med den evige skaparens hand, så är detta möjligt. Jag kan inte förklara med vetenskapen att min tro är sann, och mitt möte med Gud verkligen har inträffat. Betyder det att det inte har hänt? Vari ligger min övertygelse? Vart börjar den?

Avlat såklart

2011-04-04T11:13:00.003+02:00

För första gången på riktigt länge, så känner jag inspiration att skriva ett inlägg.
Jag fyllde ju (hipp hipp hurra) 30 år igår.. Och fick en intressant bok av min käre svärfar.
Göran Häggs bok "Gud i Sverige"

Boken handlar om olika skeenden i Sveriges religiösa historia, och tar sin börjar i Asatron, och förs sen vidare till det kristna intåget. Nämligen det katolska.
Den tar upp många aspekter av den katolska kyrkans ungdom i Sverige som kanske i sig är värda att skriva ett inlägg om. Men vi får veta att hur kungar politiker resonerade och även hur vanligt folk uppfattade den nya katolska trons intåg.

Jag tänkte belysa avlataten, och varför man egentligen använde detta laddade begrepp. Ofta får man ju som protestant höra om den förfärliga avlaten som katolikerna sysslade med, som Luther räddade oss ifrån.

Jag tycker Hägg förklarar historien bakom på ett ärligt och ödmjukt sätt.
Det börjar ju dels med att det nya kristna missionärerna började lära det svenska folket bibelns budskap. Man kom med ett budskap om kroppens återuppståndelse efter döden. Det kristna budskapet kommer med en strikt moral, där den som ser på en annan kvinna med åtrå, har begått äktenskapsbrott. Och där Jesus kristus har dött i vårt ställe för vår oförmåga att leva ett moraliskt rätt liv inför Gud.

Jesus är också rätt tuff mot "rika" människor. Det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.
Eller berättelser om den rike mannen, som frågar vad han skall göra för att få evigt liv, och svarar att han skall sälja allt han äger. Vi ser även hur lärjungarna levde i Apostlagärningarna, där man sålde allt man ägde till förmån för kyrkan.
Det fanns därför i Sverige, rika människor som var rädda för att gömma sin rikedom. Man gav därför kyrkan stora rikedomar/marker i tron att man skall nå evigt liv. Det fanns de som gav kyrkan allt det hade, i tron om att de skulle nå saligheten.
Det betyder att det uppstod ett sorts behov att skriva ett slags kvitto på detta. Där kyrkan på något vis godkänner en gåva som "rättfärdig" inför Gud. Detta kvitto kallas "avlat".
Det är ju ganska enkelt att tänka sig att de rika "köper sig" en biljett till himmelriket. Men betänkt ändå hur svårt det är att ge upp sin rikedom. Det var nog inte enklare då, än vad det är i dag.
Guds ord gäller trots allt, det är svårare för en rik att komma till himmelriket. Då kan man ju tycka att de tär bättre att ge bort sina tillgångar än att samla dem på hög.
Avlaten har dock aldrig varit något man får syndernas förlåtelse från. Traditionellt talar man om att avlaten ger "efterskänkande av de timliga straffen", vilket bygger på en äldre tankegång där varje synd gav ett visst antal år i skärselden och en avlat kunde minska antalet år för en själv, eller den avlidne person, som man skänkte avlaten.
Det betyder alltså att rika människor som blivit kristna, inser hur mycket man försakat som rik, och får då botgöring att ge kyrkan delar av sina rikedomar.
Det är väl på denna punkten som katolska kyrkan skiljer sig mot en del evangeliska grupper. Vi tror exempelvis att om Hitler skulle omvända sig innan kriget tog slut, så skulle han behöva göra bot för det han ställt till med. Medan man i andra samfund menar att det räcker att omvända sig så har man del av saligheten, och får spendera en evighet med män som Hitler. Vi ser dock annorlunda där.

Det som många kritiserade kyrkan för, är just just missbruket av dessa avlater. Luther reagerade ju på hur långt man dragit denna eftersänkning av straff i skärselden. Man kunde tex köpa avlatsbrev åt sina släktingar. Den reformatoriska propagandan hävdade att katolikerna köpte syndernas förlåtelse, medans det i själva verket var "efterskänkande av de timliga straffen" i skärselden.
Så vitt jag förstår det, så erkänner kyrkan att det förekommit missbruk, men själva metoden är inte felet.
Enlig wikiedia så avskaffades penningavlaten redan vid det tridentinska kyrkomötet på 1500-talet.

Det är dock är väldigt intressant debatt om vi ser till dagens rika kapitalistiska samhälle. Det finns kyrkor som har en väldigt "stram" ekonomi, om inte annat just katolska kyrkor i Sverige, som har en väldigt begränsad ekonomi.
Men det är väl o andra sidan en balansgång i mycket makt kyrkan vill göra anspråk på. Man är väl kanske rädd för den propgaganda man hade emot sig från protestanter. Man kanske därför har tonat ner detta. Men i själva verket så kanske detta förhållningsätt skickar rika människor till helvetet. Jag tror på Jesu ord där kring svårigheten för en rik att komma in..

Äntligen tillbaks

2011-03-21T18:12:00.002+01:00

Äntligen börjar jag komma någorlunda på benen igen. Det känns som om vi har en oerhörd chans att göra något gott av denna fasta. En chans att komma närmare Gud, och att en gång för alla lägga bakom oss allting som upptar oss och hindrar oss att gå in i en verkligt djup gemenskap med vår skapare, oavsett om det som hindrar är saker som vi har i historien, och som vi skäms över, eller försöker att försvara, eller om det är diverse vanor, eller om det är att vi låter något gnaga inom oss - irritation över någon annan eller förhoppningar om att allt blir bra om bara... Det finns så mycket som diverterar våra liv. Jag tror att det dels kan vara en befrielse att bli av med bördorna i bikten, men att vi samtidigt kan vara behjälpta av om vi dels inser hur allvarlig och destruktiv synden verkligen är, och dels om vi verkligen vågar förlita oss på Guds nåd, och fråga honom vad han vill av oss här, nu, idag...

Som ett memento tänkte jag hänvisa till två av våra fastehymner. För mig säger de något mer varje gång som jag tar mig tid och ro att verkligen betrakta orden. Jag hoppas att de kan vara till glädje också för någon läsare här på bloggen.

Attende domine

Ave Regina Caelorum

Lite blandat

2011-02-24T21:41:00.002+01:00

Vill först och främst nämna att min käre medskribent Stefan nu idagarna är på sjukhus för operation. Sänd gärna honom en bön.

Jag läste precis en intressant artikel om att män flyr kyrkan..
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=249093

Jag vet inte om det är så i katolska kyrkan också?

Helvetet

2011-02-20T09:27:00.005+01:00

Ni som följer kristna bloggar, kanske har märkt att diskussioner om helvetet varit på tapeten bland flera stora bloggar.
Det verkar som att detta ämne rör upp heta känslor.
För den som är intresserad så sammanfattar Ave Maris stella det hela bra här

Här är iaf mina tankar kring detta svåra ämne.

Bibeln talar om att de som blir dömda till helvetet, kommer bli det av sann rättvisa, ingen kan tvivla på den rättvisan (för annars vore vår Gud inte allsmäktig). För man skulle aldrig kunna vara i ett himmelrike om man samtidigt visste att det fanns bra och ärliga människor som plågades i evighet. För då vore kanske himmelriket mer ett helvete än helvetet i sig självt. Eller som att man startar demonstrationer i himmelriket mot vissa av Guds beslut.

Och då kommer vi till frågan vad helvetet är, det står väldigt lite om detta i skriften. Men vet heller inte riktigt vad dess motsats, dvs himmelriket är.
Jesus förklarar att himmelriket startar som ett frö i våra hjärtan här på jorden, när vi får trons gåva så startar himmelriket, och den helige ande tar sin boning i det mänskliga templet.
Mao börjar himmelriket redan här på jorden. Och det kanske innebär att helvetet kanske finns här också.
Jesus talar även om den bjudna festen som alla är inbjudna till. Men många tackar nej.. Festen står för himmelriket, och de som är utanför befinner sig i ett helvete. Men värt att notera så väljer folk att inte komma till festen. Och i detta fallet är det Judar som Jesus försöker predika budskapet till. Dvs Judar som vet att Gud finns, men förnekar Gud när han föds som människa och försöker nå sitt folk. Jesus talar om för dessa Judar att det är pga av detta förnekande av Gudasonen, kommer till helvetet. Det judiska folket tronar över förbundet och lagen. Men inser inte när deras Gud kommer till dem.

Vi har även olika symboliska bilder för detta ställe som kallas helvetet, eld för att visa att det är plågsamt att välja syndens väg i jämförelse med himmelrikets. Domens liknelse för att förstå allvaret. Och festen som alla är bjudna till och, den besvikelse som intar när gästerna inte kommer. De vill inte. De är upptagna med sitt.
Himmelriket kan ses som det ställe som är där människan fullt ut når sin fullhet i. Men när människan väljer sin egen väg, när hon lyder sitt jag. Då är denna plats helvetet. Ett ställe som inte är av Gud. Ett ställe som människan själv väljer att komma till.
När man kommer till detta ställe så gör man det för att man fullt ut vill vara där. Detta ställe är frukten av den jagets fåfänga. När man är där så är man heller inte medveten om att man är där. Det är det som är ett helvete, att vara fast i sitt eget självgoda jag. Där finns ingen Gud som hör bön. Bara ditt jag. Ensam. Ingen hjälp.

Men jag upplever inte att Jesus predikade till de hedningar (vi icke judar) han mötte, att det måste välja mellan honom och helvetet. Utan han hade ett skarpt budskapt till det judiska prästerna som var bjudna till måltiden, men trots detta ville döda honom.
När Jesus predikade till det stora massorna är hans främsta budskap, glädjens budskap. Omvändelse för det förryckta, lyfta upp de svaga osv. Han sträckte ut sin hand till de svagaste i samhället som många Judar föraktade. (läs exempelvis hur det skriftlärda reagerar på vilka Jesus hängde med)

Jag tror främst att helvetet är en plats för de som vet om att Jesus är Guds son, och verkligen vet att den kristna tron är sann.. Men trots denna vetskap så väljer man inte den vägen.. Exempelvis så är satan väldigt medveten om Guds existens och Jesus frälsningsverk. Men han väljer inte den vägen. Han har så att säga "hädat den helige ande" och går sin egen väg.. Bibeln beskriver att finns människor som går samma väg som satan. Som vet om Guds existens och ändå går sin egen.

Och när det gäller alla de som inte kommer till tro på Jesus kristus, och om de kommer helvetet i sin okunskap. Det har jag mycket svårt att tänka mig.. För det kan ju faktiskt vara så att många människor har fått en felaktig bild av kristna.. Exempelvis kanske man upplever kristna som hycklare som beter sig illa. Och utifrån denna vetskap så kan man aldrig tänka sig att bli kristen..
Och i såfall så hänger det ju på oss kristna om människor kommer till helvetet eller ej.. Jag har svårt att tänka mig att det skulle gå till så..
Jag tror att Guds nåd och kärlek är så långt mycket större än vad vi kan tänka oss. Jag menar jag är intet en bättre människa än någon annan, och det är enbart Guds nåd som jag sätter mitt hopp till. Att bli kristen handlar ju om att förstå att man är en syndare, och att man utifrån detta begriper hur stort tålamod Gud har med en storsyndare som mig.

En annan sida av myntet är:
För mig vore det orimligt om inte helvetet fanns. Någonstans måste det onda och förfärliga tillintetgöras. Någon måste förlora vid ett parti schack, så är det bara.

Jag anser att helvetet är av godo av samma anledning som jag anser att vi dömer människor till fängelse som utfört vidriga handlingar. För mig vore det absurt om inte allt vidrigt som människor utfört tillslut utmynnar i en universell upprättelse.
Och detta med kärlek. Det finns två sidor av kärleken. Jag anser att vi har domstolar och lagar pga kärlek till våra svaga i samhället. Vi skall skydda våra barn osv. Det gör vi av kärlek. Även om straffet blir hemskt för den som gör det. Det vore en brist på kärlek att inte ha en juridisk instans som dömer lagar till upprättelse.
En universell rättvisa måste skippas. En sann och rättvis dom kommer att dömas. Ingen kommer tvivla på denna rättvisa dom.
Guds kärlek är av det absolut renaste heligaste vi kan tänka oss.. När människor möter Guds änglar så faller de till marken av denna helighet, det blir knäsvaga.
Synd kan inte vara i Guds närhet, en syndig människa kommer att uppleva en enorm plågande kraft om hon möter Gud, om hennes synd inte är borttagen i Jesus Kristus.

Om dopet

2011-02-11T11:38:00.002+01:00

Jag har sett att det har kommit en debatt om medlemskap i pingströrelsens församlingar, och att ett centralt tema för den debatten handlar om dopet. Olika människor verkar ha olika åsikter, och basera dessa på litet olika erfarenheter och reflektioner. Om jag förstått saken rätt, så är huvudlinjerna följande:
a) det finns aktiva människor som inte är troendedöpta
b) det finns troendedöpta som inte är aktiva, även bortsett från "legitima skäl" såsom ålderdom, sjukdom, att de flyttat etc.
c) det finns de som anser att barnadopet är tillåtet, och kanske rent av tillräckligt
d) man har släppt församlingstukten, vilket gör att man har medlemmar som samtidigt säger sig vara frälsta, och lever i synd.

Diskussionerna går vidare med diverse bibeltolkningar, där man utväljer olika passager, varav några kan ges ganska långtgående tolkningar och generaliseras ganska långt utöver vad texten direkt säger, medan andra avsnitt behandlas betydligt mer restriktivt, eller anses ha en endast andlig eller kraftigt specifik innebörd. Detta är ett generellt problem med "sola scriptura" - att var och en dels väljer sina verser, och hur de skall tolkas, och att friheten vidgas genom att man hänvisar till endast texten, dvs. antar att den inte tillkommit i något sammanhang, eller att detta sammanhang är lika oviktigt som de första mottagarnas förståelse av den. Till detta gör man ytterliggare två antaganden. Dels att sambandet mellan bibelns olika delar är oklart i meningen att det inte är säkert att de ger samma budskap, och dels att man identifierat några passager som mer grundläggande i den meningen att den egna tolkningen av dessa passager får utgöra tolkningsnyckel för resten av bibeln.

Allt detta må vara interna frågor för pingstvänner, och andra i motsvarande situation. Jag har inga ambitioner att lägga mig i deras diskussioner om medlemskap eller andra interna ordningar. Däremot ger det mig anledning att reflektera litet över dopet, vad det innebär, och vilken bakgrund det har.

Dopet är ett sakrament, dvs. ett synligt tecken på Guds osynliga nåd. Den första frågan är vad Guds nåd är. De flesta brukar tänka på att Gud ser med "snälla" ögon på någon eller något, och det är inte fel, men heller inte tillräckligt. Nästa steg brukar vara att man pekar på särskilda gåvor - först och främst livet i sig, men också annat. Det är också riktigt, men det är vilseledande att stanna där, eftersom man då antingen skiljer mellan det som Gud ordnar, och det som jag fixat själv. Tanken leder till en olycklig separation mellan mig och Gud - han blir i bästa fall min samarbetspartner. Det är fel förhållande, eftersom det är jag som skall vara hans partner. Det är hans mål och ambitioner som är viktiga, medan mina är förgängliga. Kanske kan man reda ut det hela med många förklaringar och ord, men jag är tveksam till om det påverkar på djupet, eftersom den grundläggande strukturen finns där. Om nu detta inte räcker, så kvarstår frågan vad Guds nåd är. För att få det litet klarare måste man vända sig till GT. Där handlar det entydigt om Guds närvaro, framför allt i templet (tidigare i tältet), med härlighetens moln (och eld) som steg ner i det allra heligaste och tog sin boning där. Det är alltså Guds närvaro, hans totala närvaro och härlighet. Detta är utgångspunkten för alla Israels barn, det är vad som ger dem liv. Det är vad de ber om - att det skall återupprättas i templet.

Nu säger Paulus att vi, och våra kroppar, är Guds tempel. Det är alltså Guds närvaro som kommer in i oss genom dopet. Det har inget att skaffa med vad vi känner. Det är också vad Paulus menar när han säger att omskärelsen, och andra laggärningar, är viktiga och värdefulla, men att de saknar den kraft som Gud har givit sakramenten. Skillnaden är att laggärningarna bara är tecken, medan det är Gud som själv verkar i sakramenten. Dop fanns i många sammanhang bland judarna, men det står att Jesus döper med helig ande. Det är alltså en annan kraft. I Johannes 3 förklarar han för Nikodemus att det handlar om att bli född på nytt - inte genom att försöka att åter krypa in i mammas mage, utan genom vatten och helig ande. (Detta kan vara litet problematiskt om man har en för strikt hållning till "tro allena", men låt er inte avskräckas...) Det handlar alltså om att bli född på nytt. Det är inte med nödvändighet något som vi kan se, känna eller mäta, utan något som vi endast kan erfara genom "trons sinnen". Det är en verklighet som är mer verklig än det materiella som vi har omkring oss.

Detta är emellertid inte slutet, utan bara början. I Apg 8:14-17 läser vi Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord sände de dit Petrus och Johannes, som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig ande. Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig ande.
. Här skall jag inte gå vidare in på den Helige Andes verkan, utan koncentrera mig på själva dopet. Det har en vidare innebörd än vad vi ofta tänker på. Det är det som gör oss till Guds barn. Det är vad som gör att vi får kalla Gud för Fader. Det är därför vi får be Fader Vår. För judar är och var det mycket känsligt - Gud är fader i allmänhet, och en fader för folket, men en vanligare bild är att det är ett äktenskap, och att folket är den kvinnliga parten, vilket ändå gör gud till fader. I övrigt står det att Gud skulle vara Salomos fader, så han, och hans barn kunde kanske säga något personligt, men för alla oss andra är det något mer allmänt. För muslimer och är det en hädelse att säga att Gud är fader. De har inte den relationen, utan det är endast en relation mellan skapare och den skapade. Skillnaden ligger just i dopet!

När vi ser på Gud som Fader kan det vara värt att göra en liten utvikning. Gud är alltings ursprung och förebild. Han är Fader, och våra fäder är bleka kopior som försöker att göra det bästa möjliga. Annars är det lätt att tänka tvärtom: vi har våra fäder, och tror att Gud kan beskrivas som om han skulle vara något åt det hållet, fast utan de fel som ...

Om nu dopet innebär att vi blir Guds barn, och att Gud tar sin boning i oss, hur såg då den tidiga kyrkan på saken? Vad skriver evangelisterna, vad står det i breven, och vad säger de tidiga kyrkofäderna och koncilierna?

Alla evangelister har ordentliga avsnitt om dopet, så det står bortom varje tvivel att det är viktigt. I Apostlagärningarna säger Petrus att det är där, tillsammans med att ångra sina synder, som det kristna livet börjar. Vid några tillfälle döps en hel familj. Med tanke på hur familjerna fungerade då kan man dra några slutsatser:
1) det finns inget undantag för barn
2) det är inte säkert att alla var särskilt entusiastiska, men det var omöjligt att hålla samman om inte alla hängde med, och nu skulle man tro dels att Jesus är Messias, och dels att man inte bara behövde be om syndernas förlåtelse, utan att man kunde vara säker på att få den.
3) de som döpte var säkra på dopets verkan, även om inte alla var entusiastiska, eller helt förstod vad det handlade om - de döptes in i det nya livet!
4) eftersom dopet är en pånyttfödelse, att man därigenom blir Guds barn, innebär det också en rening ifrån synden - inget orent kan komma inför Gud.

Den som kan tolkas på litet olika sätt, om man tar ut enstaka verser, är Paulus. På ett ställe skriver han t.ex. att han inte kommit för att döpa, utan för att förkunna evangeliet. Den klassiska tolkningen är att han gör vad han kan och vad han skall, och att den Helige Ande gör resten (dvs. väcker tron), medan en del modernare tolkningar menar att dopet inte är så viktigt, utan att det är själva budskapet som står i centrum. En del människor är också obekväma med att han jämför dopet med omskärelsen.

Hur var det då i den tidiga kyrkan, dvs. vad säger de tidiga utombibliska författarna? Ett sätt att tolka dem är att de skriver flera texter i andra ämnen, varför dopet inte är så viktigt. Ett annat är att se efter vad de verkligen skriver, och det ligger helt i linje med vad som framgår ur bibeln. Vid några tillfällen under 100- och 200-talen tar man upp frågan om man skall döpa barnen på 8:e dagen, med hänvisning till bestämmelser om omskärelse, men avvisas eftersom man i praktiken aldrig väntar så länge.

När kommer då vuxendop in i bilden? Svaret är: redan från början, eftersom de som döptes kom "för egen maskin", sånär som på dem som ingick i någons hushåll. Den mer relevanta frågan blir i stället när man började att avstå ifrån att döpa barnen. Den frågan är ganska lätt att besvara. Det var på 300-talet, och resonemangen handlade om förlåtelsen. Man trodde sedan länge att små synder blev förlåtna relativt automatiskt, och att litet större synder krävde någon form av bekännelse och botgöring. (Man kom snart underfund med att det inte skulle ske öppet, eftersom det lockade till sig folk som var nyfikna.) De största synderna - t.ex. avfall ifrån tron - kämpade man emellertid länge med. Man undrade om de var förlåtliga över huvud taget. Någon föreslog en eller max två gånger. Då drog en del människor slutsatsen att det var bättre att vänta med dopet till dess att man var så "vuxen" att man kommit förbi de flesta frestelserna och verkligen bestämt sig för att man ville leva ett kristet liv, eller till dödsbädden, för att vara säker på att få alla synder förlåtna. Ganska snart blev problemen uppenbara. Dels gav det en fribiljett att synda bäst man ville innan man döptes, och dels hände det att folk dog utan att bli döpta. Lösningen blev i stället att förbehålla rätten att förlåta vissa synder för biskopen (utom i omedelbar dödsfara), och att införa ordentliga botgöringar.

Jag hoppas att denna reflektion kan väcka några tankar... Och, som sagt, den är inte avsedd att försöka lösa något inom något, eller några, kristna samfund.

Fr. Brian Mullady predikar om genesis

2011-02-07T22:13:00.001+01:00

En intressant utläggning av Genesis..

Jesu första frestelse

2011-02-05T11:07:00.006+01:00

Det var ett tag sen jag skrev något nu.. Jag har tagit ett beslut att spendera mindre tid på internet, har avsagt mig en del uppdrag, tex avsagt mig moderatorskapet på flashback. Det är en del i en process som handlar om att utvecklas i min tro. Jag har valt att fördjupa mig i min tro, och studera lite mer konkret om vad kyrkan lär. Vi får se hur detta kommer att gestalta sig.
Jag har iaf börjat med att läsa Påvens bok om "Jesus från Nazareth"
Det är verkligen en fantastisk bok. Vilken lärd påve vi har.

Boken handlar ju om Jesu liv, och påven tar med oss på en djupare förståelse av innebörden av allt Jesus gör. Mycket i ljuset av GT. Boken börjar med Jesu dop, av Johannes döparen. Och sedan leds det in på Jesu frestelse.
Jag tänkte att jag skulle försöka återge dessa aspekter av Jesu frestelser i öknen. Och kommer att skriva ett inlägg av varje frestelse.

Jag börjar med den första frestelsen från Matteus.

"Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: "Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd." Jesus svarade: "Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun."

Vi börjar med att titta på siffran 40. Jesus befinner sig i öknen i 40 dagar. Symboliken finner vi GT, där Israels folk vandrade i öknen i 40 dagar, även Moses befann sig på på Sinai berg i 40 dagar.
Det är Jesus som ännu en gång vandrar genom Israels historia, han går igenom Exodus, och på samma gång vandrar han igenom hela mänsklighetens historia. Han måste bli lik människan på alla plan, och lida som oss. (Heb 4:15)

Men vad är det som händer sen? Han blir hungrig. Ja det är verkligen förståeligt. Det är ju inte bara en symbolik, man blir verkligen hungrig 40 dagar utan mat.
Nu kommer satans sluga frestelse.
Inte kan väl Gud tillåta att den helige Gudasonen är hungrig. Satan försöker förvrida Gudsbilden för Jesus. Och själva frestelsen går på ett djupare plan till hela mänskligheten. Inte kan väl Gud tillåta att världen drabbas av fattigdom och lidande. Hur kan vår sanne skapare tillåta att människor lider av hunger. Och hur kan han t.om tillåta att sin egen evige son får lida. Det är teodiceproblematikens kärna.
Messias måste enligt satan rädda världen från hunger och misär.
Kan någon med rätta kallas frälsare om han inte lever upp till dessa kraven? Hur har inte andra stora ledare sett sig som världens frälsare, med de dem gjort i världen. Romerska kejsare såg sig som "frälsare" de ansåg att de gjorde världen till en bättre plats. Många ansåg dessutom att det var utsända av en gudomlighet, eller var Gudar själva.
Hela den "antikristliga" messias aspekten handlar om just detta. Dvs räddaren som skall göra världen till en bättre plats för fred och välstånd.

Jesu frestelse handlar också om att inte bli trodd. Något som han får vara med om senare i sitt liv också. Man anser att han inte har legitimerat sig tillräckligt. Man vill att han skall visa mer. Ja även när han hänger på korset, så haglar dessa
frestelser mot honom. "Om han är Guds son, kan han väl be honom att ner honom osv"

Eller Petrus ord till Jesus när Jesus talar om sitt lidande.. "Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig." Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: "Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors"

Som jag sade i inledningen, så försöker satan förvrida Gudsbilden, och framställa en Gud som förhidnrar lidande för oss. Dvs när han förhindrar vårt lidande, så är det ett tecken på hans närhet, och när vi lider så är det ett tecken på hans frånvaro.

Men den sanna Gudsbilden, är ju tvärtom. Gud finns med oss i alla livets aspekter. Även när Jesus hungrar i 40 dagar, så finns Gud där, även när Jesus hänger på korset, och folket undrar varför han inte kan ta ner sig själv, så finns Gud där. Vi känner väl alla igen oss i dessa fresteler. Det är enkelt att bara se Gud när han "välsignar" oss, och när vi mår bra. Men när mörkret kommer över, när sorgen och lidandet drabbar oss.. Var är du då Gud.. Varför hjälper du oss inte att ta bort det jobbiga.
Ja inte ens för Guds son, på korset så tog Gud bort det jobbiga. Jesu väg var att vandra igenom allt detta, lidandets väg, en väg som väcker anstöt. Även bland hans egna lärjungar. Inte kan väl den gudomligen sonen dö eller lida. Men hans rike är av en annan kaliber. Men just kring vad som är hans rike, handlar senare frestelser om, så ja lämnar den aspekten just nu.

När vi lyder Guds kallelse i våra liv, så kommer han inte att radera ut vårt lidande. Det kan vi se på apostlarnas liv,martyrernas liv. Det är inga sockersöta historier. De fick dö och lida för sin tro. De följde Kristus, men fick döden lida, de följde honom men blev fångade och torterade. Ja att följa Gud handlar därför om att förtrösta på honom vad som än händer. Man skall vara beredd att ta på sig korset och följa honom. Paulus skriver: "Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan." (Kol 1:24)
Jag kan inte påstå att jag direkt lider för min tro på detta sätt. Kanske är min tro i vissa aspekter ljummen, och ofta väljer man den enkla vägen. Men jag har en längan att på ett radikalt sätt följa honom, och ta på mig korset på allvar. Men det är en annan debatt.

Det finns också en djupare förståelse av "brödet".. Vi skall inte enbart leva av det materiella, utan av det heliga djupa Gudsordet. Alltså Jesus själv. Det är hans som är vårt hopp och vår föda. Alltså den kopplingen till eukaristin, där vår herre kommer till oss och föder oss.
Det finns många djup på detta, som jag inte just nu går in på.
Men jag kan rekomendera er att läsa boken för en djupare förståelsen för det jag skriver.

Jesus, Paulus och Jacob, olika läror

2011-01-19T09:05:00.003+01:00

Ibland när jag debatterar med vissa protestanter, så får jag ofta höra att "katoliker behöver göra gärningar, för att bli frälsta"
Ofta citerar tex, dessa rader: "Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar." (Romarbrevet 3:21–28)

Och då kan katoliken kontra med vissa andra bibelverser som dessa:

"Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ‘Gå i frid, håll er varma och ät er mätta’, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död." (Jak 2:14-16)

"Jesus sade till sina lärjungar: "Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar". (Matt 16:27)

’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv." (Matt 25:45-46)

Och då är väl frågan om Jesus och Jacob har samma lära, medans Paulus har en annan? För Jesus och Jacob så verkar gärningarna, vara något som är en del av frälsningen. Medans Paulus kommer med en helt annan lära, där man "bara" behöver tro, så är man frälst..
Frågan är väl om Paulus verkligen lär ut så?

Givetvis är det inte så… Paulus uppmanar vid flera tillfällen sina församlingar, hur de skall leva ett rätt liv.. Man kan inte vara en troende kristen och hålla på med otukt, och annat ogudaktigt. Det finns därför regler som man bör följa.. Att följa dessa regler är icke gärningar.. Trots det är det en nödvändighet för det kristna livet, mao även påverkar hur man lever frälsningen. Annars skulle ju Paulus inte påvisa detta.. Ef 5:3, 1 Kor 5:11, Kol 3:5,, 1 Thess 4:3

Det finns ju också andra bibelverser som visar att Paulus undervisning, är i symbios med Matteus 25, Där vi en gång skall stå inför Herren, som för räkenskap för det vi gjort i våra liv.. Är det hur mycket vi ”trott” på Gud som vi skall rannsakas utifrån? Eller är det frukten av det vi gjort för herren i vårt liv? .

”Alla skall vi en gång stå inför Guds domstol. Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud.
Alltså skall var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud.” (Rom 14:10-12)

”Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen. Jag uppmanar dig inför Gud, som ger liv åt allt, och inför Kristus Jesus, som under Pontius Pilatus vittnade med den rätta bekännelsen – håll ditt uppdrag obefläckat och klanderfritt till vår herre Jesu Kristi ankomst” (1 Tim 6:12-14)

Vad har ni för tankar kring detta? Kan man vara frälst utan att göra gärningar för herren? Kan man verkligen applicera Paulus ord från Romarbrevet på detta sättet? Enligt min uppfattning så läser man inte bibelns helhet. En av anledningarna till att jag blivit katolik, är just genom grundlig bibeläsning.

En predikan

2011-01-14T09:09:00.001+01:00

En väldigt bra predikan av Simon Pilgrim Rosèn. Som jag vill tipsa er att läsa.

http://pilgrimafkorpasen.blogspot.com/2011/01/sondagens-predikan-vardagsrapport.html

En julklapp

2011-01-12T16:52:00.003+01:00

Jag fick en tidig dubbel julklapp år 2010. Familjen Backman kom på besök, och de hade med sig en bok: "Lammets måltid" av Scott Hahn.

Boken rekommenderas starkt! Den finns att köpa t.ex. på katolsk bokhandel

Författaren är både solklar och slagfärdig, vilket gör att boken är samtidigt både lättläst och djupt tänkvärd. Den består av två huvuddelar: en genomgång av den katolska mässans delar, och en där han visar hur mässan i sig blir uppenbarad genom bibelns sista bok.

Jag kan inte ge texten någon rättvisa, utan återger här endast några tankar. Först om mässan som sådan. När man går in i kyrkan tar man litet vigvatten och gör ett korstecken. Det påminner oss om dopet. Det är genom dopet som vi är lemmar i Kristi kropp... Sedan kommer syndabekännelsen. Om dopets vatten kan är en liten yttre rening, så behövs det en inre också. Därefter får vi höra Guds ord. Först ur Gamla testamentet, och sedan hur det fullbordas genom Jesus i evangeliet, som följs av predikan och trosbekännelsen. Så här långt är det ordets liturgi, nu tar eukaristins liturgi vid, och den börjar med offergåvornas beredande, deras frambärande och, som höjdpunkt, förvandlingen. Därefter kommer kommunionen, då vi får del i måltiden. Varefter mässan slutar med att vi sänds ut. Vad Hahn gör i denna del är att peka på hur hela uppbyggnaden är hämtad ur bibeln.

I den andra delen fokuserar han på att uppenbarelseboken just uppenbarar vad vi får vara med om. Allt ifrån att kyrkans inredning till olika hymner och acklamationer. I centrum står att Jesus är lammet, som återkommer ett 20-tal gånger i just uppenbarelseboken (och i övrigt bara i Johannes evangelium). Han antyder, vilket sannolikt är bekant för de flesta, att lammet kommer ifrån den sista måltiden i Egypten. Men det viktigaste är att uppenbarelseboken förklarar för oss vad som pågår i himmelen, vad vi får vara med om, när vi deltar i mässan. Saker som vi inte kan känna, se, mäta eller väga, utan bara få kunskap om genom tron.

Boken är en utmärkt inledning till vad mässan är, och samtidigt ett bra sätt att börja med att läsa och förstå uppenbarelseboken. Han har med en del spännande historiska fakta, som belyser inte bara den boken, utan också en del av vad Jesus förutsåg skulle hända.

Jag tror inte att jag skall avslöja mer om innehållet just nu, utan i stället rekommendera läsning! Bara ett par avslutande ord om mässan. Den innehåller flera skikt av betydelse. Man kan se den som en sammanfattning av GT och NT, där GT motsvaras av orden och löftena i ordets liturgi, och NT av det mer konkreta i eukaristins liturgi, och att det till slut når fram också till oss. Ordet mässa bettyder uppdrag, och man kan undra vems uppdrag det är. Ett svar är att se på strukturen igen. Det som inledde Jesu verksamhet var hans dop. Det viktigaste som han gjorde, och som visade vem han är var att förlåta synder. Därefter förkunnade och förklarade han ordet, och strax innan han gick sitt lidande till mötes gav han sig själv som mat och dryck till apostlarna, med uppmaningen att ge det vidare till oss. Hans verksamhet på jorden avslutas med att han sänder ut apostlarna att förkunna det glada budskapet intill jordens yttersta gräns. Mässan är på så sätt också Kristi konkreta närvaro här, ibland oss.

God fortsättning!

2011-01-03T21:46:00.003+01:00

Jag antar att alla läsare vet varför vi firar den stundande trettonhelgen. I samhället i stort är det kanske ändå inte så... För några år sedan fick jag del av förslaget att vi den 5/1 skulle fira trettondagsafton, den 6/1 trettondagen och den 7/1 annandag tretton... De flesta förknippar nog ändå fortfarande festen med de tre vise männen, även om jag också sett det skrivas de tre vice männen... Ursprungligen firade man tre saker på en gång: de vise männen, Jesu dop och bröllopet i Kana (Jesu första under). Alla tre handlar om att Jesus visar sig som Guds son för världen (de magerna som kommer och ger sin hyllning representerar de tre då kända världsdelarna).

Oavsett vilket tänkte jag inleda året med en liten reflektion över Johannes evangelium. I den katolska kyrkan fördelas söndagsläsningarna över tre år, då man går igenom de synoptiska evangelierna, medan Johannes kommer i korta klipp på särskilda festdagar. De tre andra innehåller i stort sett samma historier om Jesus, men sorterade i litet olika ordning. Johannes berättelse har nästan ingenting gemensamt med de andra, även om det inte går att missa att det är samme Jesus som det handlar om.

Varför skrev han på det viset? Frågan kanske endast kan förstås om man tänker efter varför de andra är så lika. En teori som varit i svang de senaste drygt 100 åren är att de egentligen bygger på en "originalkälla", Q. Jag tror att det endast delvis är sant, och att det närmaste är att man ganska snart gjorde erfarenheter om vilka historier som var viktigast i förkunnelsen, och att alla apostlarna i stort sett höll sig till dem, även om de säkert hade egna personliga utvikningar. Det är därför som Paulus, som aldrig träffat Jesus, kunde säga att han kom med samma budskap. I nästa led memorerade man historierna som sådana. Evangelierna skrevs ner av litet olika skäl, och det verkar vara mellan åren 60 och strax efter 70. De tänkta målgrupperna verkar ha varit olika.

När Johannes skrev sitt evangelium hade det gått ytterliggare omkring 20 år. Det fanns ingen anledning att upprepa det som redan var känt och spritt. Men situationen hade ändrats. Judarna hade kastat ut de kristna ifrån synagogorna, och den första tidens entusiasm, och åtföljande missförstånd, var sedan länge förbi. I stället hade det kommit fram nya uttolkare, med diverse olika åsikter och inriktningar. Johannes hade med all säkerhet redan hört debatterna. Han hade hört dem som rakt av inte trodde, dem som trodde och hade idéer om hur budskapet skulle förbättras, eller vad det egentligen innebar, eller vad som egentligen var viktigt. Det är då han ger sitt eget personliga vittnesbörd.

När man läser texten, så verkar den djupt filosofisk. "I begynnelsen var ordet..." Det har utvunnits mycket visdom ur det evangeliet... Av texten, dvs. det att han endast omnämner sig själv i 3:e person, verkar det som om han berättar för någon som hjälper till med att skriva ner och redigera det. Det kan förklara likheten med de brev som tillskrivs honom, liksom olikheten gentemot uppenbarelseboken, där han skriver om sig själv som "jag", och med en enligt experter ganska dålig grekiska. Samtidigt kan man läsa texten som den enklaste. Det är t.ex. inte svårt att räkna ut att ordet är Jesus.

Men hur gör man då med allt som är olikt de andra evangelierna? Är det kanske fråga om en komplettering, eftersom Johannes tyckte att det fattades en del i de andra evangelierna? Vid den tiden fanns det betydligt fler än de tre versioner som vi har i våra biblar, och därutöver många andra berättelser, så det är kanske inte så troligt. Det kan också ses som ett debattinlägg, eftersom diskussionerna sannolikt var vildare då än nu. Han är t.ex. tydlig med att Jesus är både Gud och människa. Men det finns mer...

Inledningen är en skapelseberättelse. Den börjar med samma ord som 1 mos (en arche, ἐν ἀρχῇ). Han forsätter med att allt finns till genom ordet, och att inget finns till utom genom det. När han kommer fram till Johannes döparen verkar hela GT sammanfattas i denna person. Han tar fram det viktigaste: "Jag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren, som profeten Jesaja har sagt." Räknar man vidare, så finner man att bröllopet i Kana var den 7:e dagen - samma dag som Adam fick Eva, och kallade henne för "kvinna". Den dagen kallade Jesus Maria för "kvinna". Osv.

Johannes är den ende som inte återger instiftelsen ifrån den sista måltiden. Det verkar vara viktigt för de andra tre, och så viktigt att Paulus återger det i ett brev till de kristna i Korint. Man undrar varför... Förklaringen är kanske att hela evangeliet framställer Jesus som Guds lamm. Det börjar med att Johannes döparen kallar Jesus så, och fortsätter hela vägen, kanske mest bekant i kapitel 6, där han först föder ett par tusen människor, för att sedan jämföra sig med Moses i öknen, och komma fram till att man skall äta hans kött. Men innan dess har han träffat på en kvinna vid Jakobs brunn i Samarien. Parallellen med Rebecka vid brunnen är påfallande: när hon berättade kom de som hörde henne till tro. Rebecka är Israels mor...

Johannes "bevisar" att Jesus är Guds lamm när han säger att inget ben skulle krossas (då han hänger på korset) för att skriftens ord skulle gå i uppfyllelse. Skriftens ord är ingen förutsägelse, utan helt enkelt föreskrifterna för påskmåltiden som inledde befrielsen ur Egypten. Detta sätt att läsa bibeln, att GT fullbordas och fullkomnas i NT, är ganska främmande för många människor i dag. NT:s övriga författare använder det flitigt, liksom Jesus själv, t.ex. när han säger att Johannes döparen är Elia, som skulle komma åter.

Nu är Jesus inte bara lamm, utan också herde (kap 10). Här anspelar han på Hesekiel kap 34. I slutet av evangeliet, efter uppståndelsen, ger han herde-uppdraget till Petrus med samma allusion. Där, liksom i avskedstalet, är ordningen klar: Fadern har givit ett uppdrag till sonen, och sonen ger uppdraget vidare, vilket inte ändrar vem som är huvudman. Han säger att Petrus skall vakta & föda hans får - inte att han skall ge sig ut och starta nya hjordar på olika platser, och inte heller att de andra apostlarna skall starta sina egna hjordar. Det är klart vems fåren är...

Hela evangeliet talar alltså om vem Jesus egentligen är. Samtidigt så enkelt och så djupt. De andra huvudfigurerna, förutom Johannes döparen, som jag nämnt, är Petrus, Johannes själv, och Maria. Johannes framstår i alla sammanhang som vittne. Han är allas våra ögon och öron. Petrus framstår däremot som den främste av apostlarna. I detta evangelium får han namnet direkt vid kallelsen. Att få sitt namn ändrat, eller snarare att få sitt gudomliga namn uppenbarat, visste alla judar vad det innebar. De kunde sitt GT med Abram - Abraham, Jakob - Israel, och de andra... Maria.

Att Petrus var den främste framgår t.ex. av hur det gick till när de skulle titta på den tomma graven: Johannes var snabbare, och tittade in, men väntade på Petrus som fick gå före in i graven. Maria finns bara med två gånger. När han börjar sin verksamhet (i Kana), och när han slutar den (på Golgata).

Den första gången är parallellen klar med 1 mos 3:15, dvs. domen över ormen, eller det första evangeliet som det också brukar kallas, eftersom det står att kvinnans avkomma skall trampa på hans huvud, dvs. besegra honom. (den 7:e dagen, "kvinna" etc.)

Den andra gången säger Jesus till henne och Johannes att de är mor och son (vilket skulle ha varit en skymf och ett lagbrott om hon haft andra barn). Johannes tog henne hem till sig. Man har tolkat det så att frågan till oss är om vi tar henne hem till oss... Men det påminner åter om Rebecka - Israels moder... Om vi är Jesu bröder och systrar, och får kalla Gud för vår fader, vem är då vår moder?

Evangeliet slutar med att det sprids rykten om hur det skall gå för Johannes. Folk var ivriga att övertolka och missförstå redan då... Den lärjunge som Jesus älskade har i alla fall vittnat, och hans vittnesbörd är sant.

God Jul

2010-12-24T11:33:00.003+01:00

Detta är en tid, då vi får tillfälle att reflektera litet över att Gud kommer till oss. Han vill vara oss nära. Men vi har svårt att förstå riktigt hur nära, även om den heliga skrift är tydlig:

Johannes 5:4-5
Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. 5Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra.

Vad menas med att bli kvar i honom? Paulus ger svaret på många ställen. Kristi kropp är kyrkan.

Men hur skall man då bära sig åt för att bli kvar i honom? Är det bara att betala medlemsavgiften? Kanske inte... Jesus säger i Johannes 6:56-57
Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig.

Det ger oss också hoppet om det eviga livet. Men är det bara att äta och dricka? Ja nästan... Jesus säger i Matteus 5:21-26
Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse. Sannerligen, du slipper inte ut förrän du har betalt till sista öret.

Också Jesus är vår broder... Vi får tillsammans med honom kalla Gud för vår Fader. I Psulus version låter det så här (1 Kor 11:7):
Den som äter Herrens bröd eller dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod.

Har vi syndat måste vi först se till att göra upp det. Vi har alla möjligheter till detta. Ett av de viktigaste uppdragen till apostlarna ger Jesus i Johannes 20:21-23
Jesus sade till dem igen: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er." Sedan andades han på dem och sade: "Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden."

Makten är stor. Vi fokuserar vanligen endast på att förlåta synder, men makten gäller också att inte förlåta. Jesus är tydlig med att makten kommer ifrån Fadern, och är given till honom själv, och att han ger den vidare till apostlarna. Vi kan se vilka till människor han sade att deras synder var förlåtna: de som kom till honom och i tro bad honom om hjälp. Till andra sade han att de inte hade något trevligt att vänta. Detta gäller också oss. När vi verkligen ångar, och är ledsna för, våra synder så kan vi få förlåtelse, men om vi egentligen inte på djupet ber om förlåtelsen, så skall prästen inte heller ge den. Det gäller t.ex. om man lever i synd, eller har dåliga vanor som man inte vill göra något åt.

På något sätt måste vi vilja närma oss honom, och om vi gör det, så gör han resten! Det är därför han kommer till oss. Det är sannerligen något att fira! God Jul tillönskas alla läsare!

Inrtressant tanke

2010-12-20T23:08:00.003+01:00

Jag tog del av en intressant tanke, som jag gärna vill förmedla, och eventuellt läsa era reaktioner kring.

Tanken är följande: protestanter har, om än i varierande grad, tagit avstånd ifrån prästämbetet. Därav följer att man antingen hoppar över, eller diffunderar (späder ut) det som står om särskilda kallelser, och särskilda uppdrag med tillhörande befogenheter, i NT (liksom, givetvis, i GT). Det leder till två saker. Det ena är uppenbart och omedelbart - att den sakramentala grunden för tron försvinner och ersätts av något sätt att använda bibeln (vilket sätt varierar starkt).

Det andra, som katoliker (och ortodoxa trosbekännare) blir förvirrade inför, är att lidandet antingen försvinner, eller blir förvirrat. Ofta menar man att Jesus led för oss, varefter det är avklarat. Paulus lidande hanteras som en tvål, liksom att Jesus lovar de båda bröderna att få dricka samma bägare och döpas med samma dop som han själv. Till detta kommer diverse missuppfattningar om vad katoliker menar med lidande, liksom varför det finns.

För att klara ut eventuella missförstånd ger jag här en kort sammanfattning av den katolska synen:
1) Gud tillåter det onda för att utvinna något större gott
2) Jesu offer är fullkomligt
3) Jesu offer upprepas INTE, utan frambärs ständigt inför Fadern
4) Genom Guds nåd får vi en möjlighet att ta del i hans offer genom dels
4a) nattvarden
4b) att ge våra offer och lidanden till honom, vilket också ger dem en särskild mening
5) När vi offrar oss för honom ger vi honom möjlighet att verka genom oss
6) Detta gäller särskilt det vigda livet som präst eller i en orden, dvs. att ge hela sitt liv till honom
7) Äktenskapet har en annan karaktär: de två skall bli ett kött återspeglar att kyrkan, enligt Efesierbrevet,samtidigt är Kristi kropp och Kristi brud - Paulus talar inte om två (eller fler) kyrkor)

Hur uppfattade man detta?

2010-12-20T20:45:00.004+01:00

"Då fylldes Petrus av helig ande och svarade dem: "Ni äldste och folkets ledare, när ni i dag ställer oss till svars för en välgärning mot en sjuk och vill höra hur han har blivit botad, då skall ni veta, ni alla och hela Israels folk, att det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er. Jesus är stenen som föraktades av er husbyggare men blev till en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss." (Apg 4:8-12)

Satt och läste bibeln förut.
Och något som slog mig, är just ordet frälsningen här i detta kapitel.
När vi idag läser ordet, så innefattar ordet en rad olika betydelser. Vi kallar oss frälsta, och Jesu offer på korset frälser.
Men hur uppfattar dessa judar som Petrus talar till, frälsningen? Frälsningen innebär ju en "räddning". Var det en "jordisk" räddning från romarriket och återupprättandet av Israels som gick in i deras hjärtan iom Petrus ord.. Eller vad betydde frälsningen för dem. Jag undrar om de verkligen begrepp hela betydelsen med Jesu offer på korset.
Det finns ju mycket som tyder i breven i NT, att man väntade på Jesu ankomst inom en snart framtid. Betydde frälsningen även annorlunda för apostlarna? Om Jesus kommer snart enligt apostlarnas tro, så innefattar ju frälsningen en något annorlunda form, än den vi har idag.

Vad har ni för tankar?

Yttrandefrihet kontra etik?

2010-12-13T16:52:00.003+01:00

Ja det är väl ingen som undgått nyheten om självmordsbombaren. En del fundamentalistiska muslimer tog tydligen illa vid sig kring Lars Vilks karikatyrer.
Att mörda någon för dess åsikter kan aldrig vara rätt. Men jag tycker o andra sidan att svensk media, ibland saknar förståelse och respekt för religösa människors åskådning.
Man har svårt att förstå innebörden av vad muslimerna tycker om sin profet. Är det verkligen etiskt rätt att håna Muhammed på detta sättet? Och är det etiskt rätt för tidningar att publicera bilder av detta slaget? Jag är skeptiskt till om det egentligen handlar om yttrandefrihet.

Frågan om yttrandefrihet kan såklart diskuteras vad det egentligen innebär.

Jag skall försöka med en liknelse för hur det kan bli, när det gäller vissa känsliga saker, som många svenskar kan ta till sig.
Skulle tex svensk media göra ett satirprogram och förlöjliga Anna Lind dagen efter att hon blev mördad? Eller vore det rätt av svensk media att göra karikatyrer av judar på minnesdagar för koncentrationslägren osv?
Eller vilken dagstidning skulle ha mage att publicera karikatyrer dagen efter tsunami-katastrofen?

Givetvis skulle media få göra det. Men är det moraliskt rätt att göra det? Handlar det egentligen om yttrandefrihet? Vi får ju givetvis göra sådan satir. Givetvis får vi även göra liknande satir av Muhammed. Men vilket syfte tjänar det annat är att såra och provocera? Varför avstår vi en viss typ av satir i känsliga situationer, liknande de exempel jag sade ovanför, och i andra fall så är det ok att såra stora grupperingar av människor? Har vår media ingen förståelse för muslimsk tro?

Många tycker ju att Muslimerna minsann får tåla karikatyrer, men varför kan det vara fel att håna Anna Lind dagen efter sin död osv? Vilken tidning skulle stå på sig för den rätten att publicera hånande bilder av Anna Lind i yttrandefrihetens namn?
De flesta skulle påstå att det inte är pressetiskt rätt att göra så. Men varför är det pressetiskt rätt att driva med muslimernas heliga profet?

Förböner till helgon?

2010-12-11T12:58:00.003+01:00

Stefan och jag har ju skrivit en del om helgon här på bloggen. Men här kommer en vanlig fråga som många ställer till katoliker:

Varför be till Maria som förbön till Gud, hellre än "direkt" till Gud?

Svar:
Det här är en klassisk frågeställning. Liksom om man har ett direktnummer till presidenten, varför ta det med sekreteraren? Varför inte gå direkt?
Jag tycker dels att frågeställning är något felaktigt ställd.
Lever vi verkligen konstant i en direktlinje till Gud? Lär skriften så? Levde de första kristna i en sådan individualistisk Gudsbild? Eller fanns det medlare, som ansågs stå Gud speciellt nära? Profeter, präster som hade en gåva?

Agående Maria då, så tror ju jag att Maria känner Jesus bättre än mig. Hon har haft honom i sin mage, och fostrat honom, givit honom mat,kärlek.
Och att deras relation har ett djup som jag aldrig kommer att få med Gud. Ingen människa har någonsin kommit Gud så nära som Maria. Jag tror inte att hennes gåvor och förtänster till herrens förfogande slutade när hon blev upptagen till Gud. Jag tror därför att hon genom Jesus kristus har en stark kärlek till världen, och står i förbönens tjänst till världen.

Och förbönen till henne handlar förstås inte om en slags genväg, där jag ber till Maria för att få ett bönesvar. Lite som att om jag ber till Gud så hör inte han min bön, men tar jag det med Maria så hör han den. Så är det inte. Det är en väldigt felaktig syn.

Jag lever inte alltid i en 100% konstant uppkoppling till Gud. Vissa perioder så kommer man längre bort från Gud, det kan även vara svårt att överhududtaget be till honom. Ibland kan man behöva någon annans förbön för att komma tillbaka, för att få hjälp med något.
Här ser jag Maria som en stor förbedjare för mig. Man får hjälp att närma sig Gud i förbönen. Jag ser det som en tillgång och en hjälp.
Att det finns förbedjare för oss, innebär ju inte att man alltid använder sig av den hjälpen. Man kan liksom inte lura Gud. Men jag tror heller inte Gud blir arg på oss, för att vi ber att någon annan skall be till Gud för oss ibland när vi är svag.

Vad kan Paulus ha menat?

2010-12-06T20:20:00.003+01:00

Vi har en liten debatt på forumet flashback, kring nattvarden, som är rätt intressant tycker jag. Kom gärna och delta.

Jag är lite nyfiken på hur Paulus egentligen menar i dessa citat längst ner, om nattvarden bara är symbolisk? Hur tänker ni som tolkar nattvarden enbart som en symbolisk handling? Ger brödet och vinet oss gemenskap med Jesus, eller ljuger Paulus? Varför drar vi en dom över oss, om vi äter nattvarden på fel sätt?

"Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd" (1 Kor 10:14-17)

"Den som äter Herrens bröd eller dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod.
Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren.
Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor 11:25-29)

Advent

2010-12-02T21:45:00.007+01:00

Jag tänkte uppmärksamma att vi firar advent just nu. Den tid då vi förbereder oss för att fira att Kristus blir en av oss, att han kommer oss så nära att han delar alla våra mänskliga villkor, att han låter sig ses av mänskliga ögon. Förut hade ingen människa sett Gud sedan Adam & Eva förlorade den renhet som detta kräver. Vi befinner oss på något sätt i samma situation som det gamla förbundets folk. Vi väntar på att Gud skall sända oss frälsaren. Men liksom många av dem som levde då, är också vi ofta alltför upptagna av våra egna tankar, drömmar, bekymmer, förhoppningar och strävanden. Frågan är om vi verkligen är beredda att ta emot honom sådan han verkligen är?

För den händelse att någon läsare är litet osäker på latinet i sången följer här en svensk översättning:

Refräng:
Dugga, ni himlar, från ovan, och ni skyar, regna ner den rättfärdige.

Vers 1:
Vredgas icke, Herre, och kom ej längre ihåg vår orättfärdighet. Se, din helige stad är ödelagd, Sion är ödelagt. Jerusalem är öde. Öde är din helgedom och din härlighets hus, där våra fäder lovsjungit ditt heliga namn.

Vers 2
Vi har syndat och blivit såsom en spetälsk, såsom trädens torra löv har vi alla fallit av. Lik en stormvind har våra missgärningar ryckt oss bort. Du har vänt ditt ansikte ifrån oss, du har slagit oss för våra synders skull.

Vers 3
Se, herre, till ditt folks betryck, och sänd den du sända skall. Sänd ut lammet, sänd ut från öknens klippa jordens härskare, att han må avlyfta från oss fångenskapens ok.

Vers 4
Trösta dig, var tröstad, mitt folk! Snart skall din frälsare komma. Varför förgås du av sorg, varför har smärtan vanställt ditt ansikte? Frukta ej, jag skall frälsa dig, ty jag är Herren din Gud, Israels Helige, din frälsare.

Under Advent kommer vi också särskilt ihåg Maria, som bar Jesus till oss. Den hymn som är vanligast följer här.

På svenska ser det ut så här:
Frälsarens milda moder, du port som för oss öppen står till himmelen, du havets stjärna, hjälp guds folk som faller, och strävar att ånyo resa sig. Du som salig födde, till skapelsens häpnad, den helige som dig har skapat, jungfru var du och förblev du, som från Gabriels läppar mottog Herrens budskap. Se till syndarna med mildhet.

Att förlora Gud

2010-11-15T23:00:00.003+01:00

Här är en text att meditera kring. Skriven av Wilfrid Stinssen.

"Varje kristen borde låta sitt liv präglas av Maria." "Den dunkla nattens djupaste smärta, att förlora Gud, har Maria genomlidit, tillsammans med Jesus … Maria vet hur det känns när man förlorar Honom, som utgör hela livets mening. Genom att hon själv har gått igenom den mörkaste av alla nätter, kan hon vara en stjärna för alla som på sin vandring mot Gud brottas i trons mörker."

Picture from this site

När, var och hur blev Den Heliga Skrift BIBELN

2010-11-14T20:28:00.003+01:00

Jag blir emellanåt en smula förbryllad över hur en del kristna använder bibeln. De förefaller tro att det de gör kommer väldigt nära vad de första kristna gjorde, men med den skillnaden att dessa hade apostlarna att fråga direkt. Det jag menar är att man slår upp verser som en sorts facit, dvs. betraktar bibeln som en sorts instruktionsbok som rymmer allt vi behöver veta i religiöst hänseende. Det leder vidare till att man anser att också de tidigaste kristna fabulerade när man inte anser att det som de lär är i överensstämmelse med den egna tolkningen. Man menar med andra ord att sanningen finns i bibeln, och att allt som inte finns där måste tas med en nypa salt, eller prövas mot den tro och tolkning som man själv har.

Jag undrar om det verkligen var tänkt så, så låt oss titta efter litet grand. Jag har inget anspråk på att beskriva något fullständigt. Men jag gör här en liten genomgång av vad vi vet.

GT. Större delen av vad man i dag kallar den hebreiska bibeln ordnades på 500-talet f.kr. Det är sannolikt få tillägg till de texterna, men de förekom i flera versioner. De tre huvuddelarna går litet in i varandra, och ingen av dem ansågs vara komplett. Lagen var dels bara delvis nedtecknad, och behövde därutöver en tolkningstradition. Det verkar ha varit så från början, vi vet att det var så på Jesu tid, och det är så bland judarna i dag. Profeterna var nog den i viss mening mest avslutade delen. Den innehåller tolkningar av lagen, men också förutsägelser, och, framför allt, det utvalda folkets historia, och hur Gud leder sitt folk - dvs. Gud är verksam i genom historien. På Jesu tid fortsatte man att skriva om hur Gud leder sitt folk, och det var också en del av den heliga, eller gudomliga, historien. Den tredje delen, skrifterna, innehåller alla sorters visdomar, som ofta är av mer allmänt slag. Den fortsatta historieskrivningen kombinerades med sådant material, så den hamnade i denna avdelning. En hel del av materialet var berättelser om sådant som låg långt tillbaks i tiden. Daniels bok är t.ex. lätt att datera, eftersom han får med bra detaljer om vad som hänt fram till mitten av 160-talet, men gissar fel i sina förutsägelser om den omedelbara framtiden. Under Jesu tid förefaller det säkert att åtminstone esséerna fortsatte produktionen, men att de inte var ensamma...

Under apostolisk tid vet vi att kyrkan snabbt blev grekisk, och att man använde LXX, dvs. inklusive de böcker som i svenska bibeln kallas apokryfiska. Redan bakgrunden till att man utsåg de sju diakonerna säger att det grekiska inslaget var betydande, och alla diakonerna bär grekiska namn. NT:s författare citerar konsekvent LXX, också där texten skiljer sig markant ifrån den hebreiska versionen. Att som modern kristen föredra den hebreiska versionen innebär alltså en markant skillnad mot de flesta av de tidiga kristna, och mest markerat mot NT:s författare. Som skrift fanns bara GT, men den var knappast var mans egendom. När de kristna kastades ut ur synagogorna fortsatte de att läsa GT, och vartefter de fick tag på olika andra skrifter även dem. Läsningen skedde inom ramen för gudstjänsterna. Det innebar inte att man inte skulle ha debatterat skriftställen, men man var tvungen att lära sig dem utantill, och det gjorde man eftersom lagen & profeterna systematiskt lästes igenom en gång per år, medan psalmerna användes kortare cykler och resten användes litet mindre ordnat. Fördelen med det systemet är att de direkt känner igen alla likheter, citat och allusioner - något som moderna kristna ofta är främmande för och ifrågasätter. Ingenting tyder på att de för sin kristna tro använde skrivet material, eller den heliga skrift, på något sätt som liknar vad vi ser i dag.

När apostlarna dog innebar det inte någon större skillnad i de flesta församlingar, eftersom de i alla fall inte kunde vara närvarande på alla platser. I stället leddes församlingarna av personer som var utsedda av apostlarna, och dessa personer utsåg i sin tur nya medarbetare och ledare. Det verkar som om man så småningom hade de 4 evangelierna och de flesta av Paulus brev på många platser, men de mest efterfrågade ledarna och lärarna var de som själva hade gått i lära hos någon apostel. I nästa skede, dvs. under 100-talets senare del, vände man sig i första hand till de församlingar som var grundade av apostlar, och det är tydligt att Rom hade en särställning bland dem. Anledningen var att man ansåg tron särskilt bevarad där genom apostlarnas särskilda förböner. Med församlingarna förstås ledarna. Redan före år 100 skriver Clemens av Rom med samma auktoritet, och i samma stil, som Paulus till Korint, och förväntar sig uppenbarligen att bli åtlydd. Senast år 110 skriver Ignatius av Antiokia med apostolisk auktoritet till flera församlingar, men underordnar sig Rom. Vi är långt ifrån att ha något som liknar dagens bibel, och ännu längre ifrån att använda den som vi ser det i dag.

Nästa period gör jag längre: ca 200 - ca 600. Nu fanns det inte längre någon med personliga minnen, men de texter som man läste innefattade ibland nästan de som vi har i NT, om än i allmänhet med något tillägg, och med någon bok borttagen. Mot slutet av 300-talet kände man behovet av att tala om vad man skulle använda i liturgin, och vad som man hänvisade till andra tillfällen. Det hade förekommit listor tidigare, men nu ville man göra det noggrant. En bidragande orsak kan vara uppfinningen av codex, dvs vår moderna blädderbok, som var mycket lättare att hantera än rullar - inte minst därför att rullarna hölls öppna så att man skulle kunna fortsätta på samma ställe vid nästa gudstjänst. Man kom med olika förslag, men hänsköt frågan till Rom för att få en större enhet. De böcker som valdes skulle uppfylla kriterierna att de var skrivna av apostlar eller deras omedelbara medarbetare och att de skulle återspegla den tro som kyrkan lärde. Bibeln var alltså, för dem som bestämde, inte grunden för tron, utan en återspegling av tron. Under 600-talet finner vi de sista avvikande listorna över vilka böcker som skulle vara med. Det är ganska långt ifrån den bibelsyn som ofta möter i dag...

Nästa period, 600-1500, kan karaktäriseras av ett visst lugn. Visst fanns det fortfarande en debatt om vilka böcker som skulle ingå i bibeln, men den fördes endast mellan lärda personer, och fick aldrig något genomslag. Praktiskt sett fanns det biblar i klostren och i de större kyrkorna, men framför allt i de små kyrkorna hade man, dvs. prästen, i första hand en mässbok, en bok med tidegärden och en bok med läsningarna ur bibeln dag för dag. Det var en del av hans utbildning att skriva av, och göra sig sina egna exemplar. För att få en komplett bibel var man oftast tvungen att vända sig till ett kloster eller en stor kyrka, och betala en person som skrev av alltsammans, inklusive papper och bläck, så det var en ganska stor investering. Ur vårt perspektiv fanns nog hela bibeln ändå där, men den var "sönderklippt" så att ett stycke fanns som läsning för en dag, och nästa stycke för en annan. Tolkningsmässigt kan man enkelt säga att bibelns viktigaste uppgift var att vara en del av gudstjänsten, och att den användes som stöd för att uppmana folk att leva ett moraliskt liv och att sätta sitt hopp till Kristus, och det eviga livet. Det folk använde mest var böner, meditationer & andakter och sakramenten.

Ca år 1500 hade de första böckerna kommit ur trycket. Många av dessa var religiösa, och flera av dem var biblar, men upplagorna var små, och de var fortfarande mycket dyra, även om priset sjunkit så pass att alla församlingar kunde skaffa en egen bibel. När reformatorerna myntade "sola scriptura" betydde det mest att de avvisade kyrkans auktoritet och dess traditionella lära som man bevarat från apostlarna, och satte sin egen tolkning främst. I praktiken satt man emellertid fast i gamla tankemönster, så det mesta av vad t.ex. Luther lär är ganska katolskt. Vidare insåg man att tolkningarna gick hur som helst om vem som helst tog sitt stycke och predikade det. Svaret var att man tog de gamla nödvändiga begreppen och omdefinierade dem. Vad menas t.ex. med kyrka? Man försökte också att göra om kanon, dvs. listan över böcker som skulle vara med, och lyckades med att ta bort en del av det grekiska materialet ur GT, medan motsvarande försök med NT mötte för stort motstånd. Fortfarande var det inte tal om att var och en skulle kunna läsa och tolka själv, utan den som motsatte sig den tolkning som var bestämd för den plats som han eller hon bodde på förlorade ofta huvudet. För vanligt folk gällde läsningen i gudstjänsten, prästens predikan, katekesen och psalmboken.

Så skulle det förbli fram till mitten av 1800-talet i Sverige, och ca 100 år tidigare i norra Frankrike, Benelux, England och Amerika. Det var då bibeln blev var mans egendom, och läsarrörelserna uppkom. Fram till dess fanns det alltid en auktoritet som tolkade... Det var också nu som idén om att man genom att läsa bibeln kunde komma förbi kyrkan, och återgå till den rena apostoliska tron fick större spridning. Den hade visserligen funnits på sina håll redan på 1500-talet, men splittringen blev stor redan då, och i längden kunde ingen makthavare tolerera det, så var och en av dem valde en modell som fick bli gällande inom det egna reviret.

Så långt historien. Men vad är den konkreta innebörden av det? Hur har det blivit en sådan självklarhet för många kristna i dag? Vad innebär det för det kristna livet i deras sammanhang?

En reflektion till

2010-11-09T22:23:00.002+01:00

Denna gång tänkte jag vända och vrida på en text som många finner samtidigt svår och lätt att tolka. Inledningen till Evangeliet enligt Lukas.

Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.

Vad kan han tänkas mena med att "många sökt att ge en samlad skildring"? Vilka är dessa, och hur har de gjort? Vad innehåller deras skildringar? Vi vet inte, men vi antar att åtminstone Markus var före, men fanns det fler?

"Så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare". Det förefaller alltså vara folk som försökt att sammanfatta och sprida vidare det som apostlarna berättat. Det verkar ju inte otroligt. Det glada budskapet spreds mycket fortare än vad endast apostlarna hade klarat av. Samtidigt står det klart att de centrala figurerna är "dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare", dvs. apostlarna. Det är deras förkunnelse som sprids, och nu har Lukas tagit sig an uppgiften att dra sitt strå till stacken.

Han skriver till Theofilos, som vi inte vet om det är en uppdragsgivare eller finansiär, eller om det är var och en av oss som är "vän till Gud". Ärendet är att läsaren skall "förstå att de upplysningar som du har fått är tillförlitliga. Vad kan menas med det? I antiken betraktade man normalt ett muntligt vittnesmål som mer trovärdigt än en skriven text. Varför skulle denna text vara mer trovärdig än om författaren själv skulle åka över och intyga det riktiga? Vi vet inte, men det kan ha med ett redan upparbetat förtroende att göra.

"efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det" Han har alltså gjort efterforskningar. Vi kan utgå ifrån att han talat med så många söm möjligt. Sannolikt med de flesta av apostlarna, med Maria, liksom med andra som varit med från början. Men hur kommer det sig då att han har det mesta av historier kring Jesus gemensamt med Markus? Litet kring Jesu barndom kan han ha fått ifrån Maria, men varför verkar det som om han lånar resten? Vad är det för undersökning han gjort egentligen? Har han mest skrivit av, och bara lagt berättelserna litet tillrätta - dels i någon ordning, och dels genom att slipa bort humöret hos Jesus och Petrus, samt att lägga till förklaringar av judiska seder och bruk? Vad för värde har det egentligen? Hur skall det kunna övertyga Theofilos? Läser man resten av evangeliet hittar man en klassisk antik biografi: en mirakulös födelse (gärna med en gudomlig härstamning), ett liv fyllt av segrar eller visdom och en ärofylld död - i detta fall uppståndelse. Var det det som behövdes? En uppställning som var välbekant? Är det vad som menas med "i rätt ordning"?

Läser vi både evangeliet och apostlagärningarna finner vi att de båda följer ett bestämt mönster. Vid en första anblick verkar apostlagärningarnas första del handla om Petrus, och den andra delen om Paulus. Men det finns ett mönster till. Evangeliet beskriver Jesu barndom och början av hans verksamhet i Galiléen. I nästa del beger han sig ut bland judarna också i Judéen, för att nå fram till målet i Jerusalem. Huvudpersonen är självklart Jesus, och det handlar om att föra ut budskapet till Judarna. I apostlagärningarna ser vi samma mönster, det börjar med kyrkans födelse i Jerusalem, och bland judarna, och berättelsen tar sig stegvis ut i världen, med målet i Rom. Det är den Helige Ande som är huvudpersonen. Rom är symbolen för att nå till världens centrum, och därmed ut i hela världen, liksom Jerusalem är judarnas centrum, varifrån man når alla judar.

"Rätt ordning" är alltså inte med nödvändighet tidsordning, utan en pedagogisk ordning, som visar oss hur Gud når fram till oss alla. Ibland måste man se helheten för att kunna se delarna...

Bibelreflektion

2010-11-02T22:28:00.002+01:00

Jag tänkte titta på några bibelställen, och se om det finns saker i dem som kanske inte framgår alldeles omedelbart. Först ut är inledningen till Lukas 19; verserna 1-10.

Han kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: "Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem."

Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: "Han har tagit in hos en syndare." Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: "Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt." Jesus sade till honom: "I dag har räddningen nått detta hus - han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det."

En första observation är Jesu slutord. De säger två saker. Dels att synderna är förlåtna (räddningen har kommit), och dels att Jesu uppdrag inte är att rädda de redan rättfärdiga, utan för syndare. Det temat finns också på annat håll...

Nästa observation är att han ansågs vara syndare. Det säger inte att de andra ansåg sig vara syndfria, utan att han genom att ta anställning hos, och därmed umgås med, hedningar bröt gemenskapen med folket. Det var alltså en av de värsta synderna: att bryta gemenskapen.

Sedan är det uppenbart att han var angelägen om att åtminstone få se Jesus. Han tog med glädje emot honom i sitt hem. Att äta tillsammans var ett mycket starkt tecken på gemenskap.

Vi ser också att Jesu ord om räddning kommer först efter att han lovat att göra bot, och försöka att ställa saker till rätta.

Till slut kan vi notera att han klättrade upp i ett träd för att kunna möta Jesus. Här finns kanske en poäng för oss. Kanske vi behöver göra något liknande i någon mening. Kanske är trädet för oss i så fall korsets trä...

Jag känner mig ganska blåst

2010-10-19T13:41:00.002+02:00

Jag vet att man kan läsa bibeln på väldigt olika sätt. I protestantiska sammanhang talar man om bibelsyn. Jag har inte riktigt begripit vad de olika varianterna grundar sig på, eller innebär. Man verkar, och nu menar jag evangelikala kretsar, utgå ifrån "sola scriptura" i någon av dess former. Jag har här inte för avsikt att ställa grundfrågorna om det, utan mest se på tillämpningarna.

Till grundfrågorna räknar jag sådant som att man inte kan komma fram till utgångspunkten utan att göra antaganden.

Det finns alltför många tillämpningar för att de skall kunna låta sig diskuteras mer samlat, så jag undrar främst över "verktygen". Här kommer sannolikt en aspekt av bibelsyner. Jag hoppar över frågor om liberalism eller bokstavstro, och koncentrerar mig på frågan hur man formar sina läror med hjälp av bibelcitat. Det är en ganska grannlaga fråga. Några människor hittar en bibelvers som man anser stöder den egna uppfattningen, varefter man i enklare fall bortser ifrån sådana verser som säger något annat, medan den mer ambitiöse förklarar varför de andra verserna inte är relevanta, eller varför de i själva verket betyder något annat.

En anledning är att det kan ses som grannlaga uttrycks kanske bäst på engelska: "if you take a quote out of its context to use it as a prooftext it is a pretext".

Det må vara en sak att man med olika verser, eller kombinationer av verser kan bevisa diametralt motsatta ståndpunkter. Det som jag undrar mest över är hur man väljer sina verser, förutom att de stöder den åsikt man framlägger. En variant som någon uttryckt är att evangelietexter har högst prioritet, följt av NT:s övriga texter, vilket i sin tur följs av GT. En annan variant är att utgå ifrån att alla motsättningar är skenbara, varför man kan ta vilken vers som helst, och låta den, eller dess tolkning, få företräde framför allt annat. Två bekanta varianter på det är att man blir rättfärdig / frälst endast genom tro i motsats till eventuella gärningar, liksom att kärleksbudet ersätter alla andra bud. Jag kan förstå sådana läsarter på psykologisk grund, men jag kan inte finna att de är koherenta med bibeln som helhet. Annorlunda uttryckt: man har sin tro först, och sedan "bevisar man den" med valda citat, och vid behov tolkningar, ur bibeln, varför den egentliga frågan inte är vad bibeln säger, utan hur man kan använda bibelns texter för sina egna syften.

Det finns andra sätt att läsa bibeln. Det som jag först på senare tid börjat ana är att man sätter en gräns i texten. Jag trodde att man satte den mellan GT och NT, och menade att Gud som han framträder i GT är elak, medan han är snäll i NT. Även om jag tycker att tolkningarna av de båda testamentena inte är sannfärdig på så sätt, så har jag i alla fall kunnat förstå resonemanget. Jag verkar ha missförstått "de mer bibeltrogna evangelikalerna". De sätter gränsen i stället vid Jesu uppståndelse. Allt som hände före den verkar vara berättelser utan annan mening än att tala om för oss att olika saker inträffat, och att Gud varit inblandad på olika sätt. Av buden är det bara de självklara, som att inte mörda, samt kärleksbudet och förbudet att kalla någon för "fader", liksom Jesu fördömande av "tradition" som är relevant för oss. I övrigt är det Paulus brev som förklarar den sanna läran och moralen. Jag vet inte riktigt vart de andra breven tagit vägen...

Jag känner mig fullständigt förvirrad inför detta sätt att använda bibeln. Innebörden är att större delen av vad som står där är kuriosa, utan särskild relevans för våra liv i dag. Men ännu märkligare är att man, utan att darra på manschetterna, förklarar Jesu förkunnelse som papistisk irrlära. Naturligtvis uttrycker man sig inte så, utan man hänvisar till katolska teologer eller dokument, som man ställer emot sina tolkningar av olika Paulus-citat. Det som kanske allra mest förbryllar är att kontentan blir att Paulus, i åtminstone några hänseenden, kommer med ett annat evangelium än det som Jesus förkunnade!

Jag anar att man någonstans ser kristendomen som en brytning med judendomen. Skälen skulle då finnas i att Paulus inte vill att hedningarna skall bli judar, liksom i besluten vid de båda apostlakonferenserna (apg. 11 & 15). Man verkar bortse ifrån att Paulus själv gjorde allt han kunde för att uppfylla alla buden.

I sin mest radikala form kommer denna tro att säga att det är fel att be "Fader vår". Anledningen är att man i slutet av den bönen ber "förlåt oss våra skulder...", vilket skulle strida mot att de redan är förlåtna genom Jesu död och uppståndelse. För att få till det så behöver man skruva på en hel del i breven och apostlagärningarna, och förklara att det endast var relevant då Jesus lärde ut det, dvs. innan han på korset sade "det är fullbordat".

Det jag vill be om hjälp med är att förstå hur det kunde bli så att Jesu förkunnelse hamnat så i bakvatten bland människor som vill kalla sig kristna. Jag söker inte efter kritik mot dem - den kan jag producera själv - utan efter förståelse för hur det kunde bli så.

Vad menar Paulus med laggärningar?

2010-10-18T09:24:00.003+02:00

Detta är ett inlägg jag skrev på flashback för ett tag sen som handlar om att läsa bibeln ifrån sin historiska kontext. Och jag har studerat lite olika vinklingar kring detta..

Här är tex en intressant genomgång av Galaterbrevet ; http://www.tyresopingst.se/darash/galater4.htm

Men för er som inte orkar läsa sidan så kan jag sammanfatta kort.

Det som jag vill belysa är Paulus tal om att laggärningar inte frälser oss från Galaterbrevet 2:15

"Men vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar, utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Kristus Jesus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig."

Vad menar egentligen Paulus med laggärningar? Är det att vara en god människa? Är det att försöka upprätthålla en syndfrihet genom asketism?
Vilka skriver Paulus brevet till, och hur kan man förstå brevet utifrån detta..

Paulus talar till Judar som hade svårt att acceptera att hedningar (icke judar) blivit inympade i Israels stam genom Jesu död på korset. Apostlagärningarna 15 visar mer ingående på denna konflikt i den tidiga kyrkan.

De menar att man måste konvertera till Judendomen för att bli en sann rättfärdig. Paulus menar att då att det inte hjälper. Man blir inte mer rättfärdig inför Gud för det som hedning. Konflikten i Apg 15 och Galaterbrevet handlar därför om att Judarna ville att de nya kristna hedningarna skulle anamma judiska seder och regler.

Frågan är därför om jag som hedning blir mer rättfärdig inför Gud om jag konverterar till judendomen.. Svaret är nej enligt Paulus.

Varför är detta något att bry sig om?
Jag tycker det är intressant då en del kristna samfund har byggt hela sin teologi kring detta.. Man plockar bibelverser utifrån sin historiska kontext, och omvandlar till ett västerländskt tankesätt, och skapar en sorts fientlighet till lagen. En sorts rädsla för "laggärningar", en lära som trycker ner människor.

Och att man fokuserar för mycket på Paulus ord om att ingen kan vara rättfärdig med sina gärningar. Det finns ju en del Rabbiner som kritiserar Paulus ord om Judendomen.. Och att man inte alls ser sig själv som rättfärdiga på det sätt som Paulus beskriver om i breven. Man menar att han övertolkat fariseernas läror, och att Paulus helt bortsett på hur Israels folk står under Guds nåd. Dvs att trots Israels synder, så överger inte Herren sitt folk.. Rabbinerna menar då att Paulus kritik inte är helt relevant för en Jude. Paulus kritiserar snarare en viss sida av judendomen som gjorde anspråk på en ett sorts syndfrihets ideal med lagen.
Men det är också svårt att klargöra vad som exakt var typiskt judiskt på Jesu tid.. Det fanns många förgreningar inom judendomen som alla gjorde anspråk på sanningen. Fariseer, sadukeer, essèer, diasporajudar, liberala alexandrinska judar som Filon.

Jag tycker därför det kan vara intressant att läsa Paulus brev med dessa tankegångar. Dvs där laggärnignar egentligen menas att vi hedningar skall konvertera till judendomen.. Det finns liksom ingen mellanväg där.. Antingen så lever man enligt laggärningar och blir jude, eller så står man utanför lagen.. Och kan således inte anklagas för att försöka göra laggärningar.

Vad har ni för tankar kring detta?

Traditionen i bibeln

2010-10-16T20:31:00.002+02:00

Ordet tradition (-en, -er, -erna etc.) finns i bibeln ett par gånger gånger. På grekiska är det paradosis, παράδοσις. Dessa tillfällen är:

Mark 7:1-13 (Översättningen av ordet varierar mellan tradition, lära och regler.)
Fariséerna och några skriftlärda som hade kommit från Jerusalem samlades kring honom, och de såg att några av hans lärjungar åt bröd med orena händer, det vill säga utan att tvätta sig. Fariséerna och alla andra judar håller fast vid fädernas regler och äter aldrig utan att ha tvättat sig om händerna, och när de kommer från torget äter de inte utan att ha badat sig rena. Det finns också många andra traditioner som de håller fast vid, som att skölja bägare, kannor och kittlar. Därför frågade fariséerna och de skriftlärda honom: "Varför lever inte dina lärjungar efter fädernas regler utan äter med orena händer?" Han svarade: "Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler." Och han sade: "Det är just det rätta - att upphäva Guds bud för att låta era egna regler gälla! Mose sade: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller mor: ’Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det gör jag till korban’ (det vill säga tempelgåva), då kan ni inte låta honom göra något för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft genom de regler som ni har ärvt och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni."

Matt 15:1-9 (Liksom ovan varierar översättningen)
Sedan kom fariseer och skriftlärda från Jerusalem fram till Jesus och sade: "Varför bryter dina lärjungar mot fädernas regler? De tvättar ju inte händerna innan de äter." Han svarade: "Varför bryter ni själva mot Guds bud för era reglers skull? Gud har sagt: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller sin mor: Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det ger jag som tempelgåva, då behöver han inte visa aktning för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft för era reglers skull. Hycklare, Jesaja profeterade rätt om er när han sade: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud."

1 Kor 11:2 (här har man hoppat över ordet, och gjort omskrivningar i stället)
Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag har sagt och håller fast vid det som jag har fört vidare till er precis som jag förmedlade det.
Gal 1:14
I trohet mot judendomen överträffade jag de flesta av mina judiska jämnåriga, ivrigare än någon annan hävdade jag traditionen från våra fäder.
Kol 2:8
Låt ingen göra er till fångar i de tomma och bedrägliga vishetsläror som bygger på mänskliga traditioner och kosmiska makter och inte på Kristus.
2 Tess 2:15 (här översatt med läror)
Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.
2 Tess 3:6 (här översatt med regler)
Vi föreskriver er i herren Jesu Kristi namn att dra er undan de bröder som lever utan ordning och inte följer de regler de har fått genom oss.

Med denna variation är det kanske inte så svårt att förstå varför några kristna tror att bibeln är emot tradition som sådan, eller åtminstone lärotradition. Frågan är kanske om man fastställer sin tro först, och söker bekräftelse sedan, och om man någonstans gör någon ordentlig undersökning. Jag misstänker att de flesta människor litar på någon som förklarar saken på ett trovärdigt sätt, varefter man köper argumenten, och kanske senare också själva tankegången. Det är så de flesta av oss fungerar. Men några kommer vid något tillfälle att vilja gå litet djupare. Kanske inte så mycket för att ifrågasätta, utan för att förstå. Och då riskerar man att hamna på något som man måste vända och vrida litet mer på för att komma tillrätta med. Det finns säkert många sätt att göra det...

Några som måste göra det är de som översätter bibeln. En variant är naturligtvis att undvika att använda ordet när det är positivt. Det har blivit en trend bland protestantiska bibelöversättare. Jag undrar varför? Det kan knappast vara en tillfällighet. Det är en sak att man kan tolka texter olika, men om de är medvetna om att ordet, och dess användning, är känslig, så bör de ha tänkt igenom vems budskap som deras översättning skall förmedla.

Några funderingar kring Petrus ämbete

2010-10-14T18:37:00.003+02:00

De flesta katoliker hänvisar till ett bestämt bibelställe för att förklara Petrus ämbete. De flesta andra har alla möjliga förklaringar till varför katolikernas tolkning är fel, och ger olika alternativ till hur det bör läsas. Jag skall här gå igenom några av alternativen, och titta litet närmare på vad texten egentligen säger, så låt oss börja med texten.

Matteus 16:13-20
När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: "Vem säger människorna att Människosonen är?" De svarade: "Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet." - "Och ni", frågade han, "vem säger ni att jag är?" Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens son." Då sade Jesus till honom: "Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen." Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias.

Textens sammanhang förklaras bäst genom Matteus struktur på sitt evangelium. Det består av 5 huvuddelar, där varje del består av några händelser och en predikan, samt en inledning som talar om vem Jesus är, och en avslutning som handlar om hans lidande, död och uppståndelse. De 5 delarna är: hans föreskrifter – hans makt – hans liknelser – växande motstånd – kungen framträder (intåget i Jerusalem & templets rening). Textavsnittet tillhör den 5:e delen, dvs. där evangelisten bevisar att Jesus är kung. Ett uppenbart sätt att läsa texten är då att jämföra med Lukas 1:30-33 Då sade ängeln till henne: "Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut." Denna text är också intressant på många sätt. Jag nöjer mig här med att nämna att den förste som satte sig på sin fader Davids tron var Salomo, som var känd för att han sökte vishet (dvs. att lära känna Guds tankar), och att han byggde ett tempel. Vidare kan jag notera att den som framställs som drottning under Salomos tid var hans mor, och när allt kommer omkring är det inte så konstigt att kungens mor är drottning, och att motsvarande också förefaller vara fallet för alla de kungar som kom efter Salomo. Om man antar att judarna kunde GT kan man också riskfritt anta att de som såg Jesus som kung också, med stöd av skriften, såg Maria som drottning.

För kristna är det i allmänhet okontroversiellt att kalla Jesus för kung, så avsnittet hos Matteus säger kanske inte så mycket nytt i det hänseendet. Om vi återvänder till texten finner vi några andra saker som dyker upp också hos den som inte ”kan hela bibeln utantill”. Dels att Jesus byter namn på Simon till Petrus, och dels att det finns ett par snarlika ställen i evangelierna i övrigt, dvs. både hos Matteus, och hos de andra. De andra talar på olika sätt om att Simon byter namn, så det är väl omvittnat även om tillfället då han får det nya namnet varierar något, och att Jesus frågar vem de anser att han är, samt att Petrus svarar och att Jesus förbjuder dem att tala om det för allmänheten.

Att byta namn är inte helt självklart. Det sker några gånger i bibeln, och då är det Gud som ger det nya namnet, som också säger något om personens kallelse. Bland kända exempel finns Abram --> Abraham och Jakob -->Israel. Simon blir alltså Petrus – klippan, på vilken kyrkan skall byggas – jämför med Salomos tempel! En invändning är att Jesus kan ha givit Simon det nya namnet, men att han skulle ha menat sig själv när han talade om klippan. Den invändningen är litet svår att hantera, eftersom den innebär att evangelisten utelämnat den del av sammanhanget som ger förklaringen. Då uppkommer frågan vilka andra bibelställen som bör ges en radikalt annorlunda innebörd genom ett litet tillägg, och hur man kan identifiera dem osv. En annan invändning är att grekiskans Petrus (Simons nya namn) och klippan har olika genus. Denna invändning förutsätter att de skulle ha talat grekiska med varandra, eftersom motsvarande skillnad inte föreligger på arameiska. Visserligen kunde nog båda en del grekiska – ungefär som de flesta i Sverige i dag kan hanka sig fram på engelska – för att kunna tala med ockupationsmakten och andra främlingar, men det förefaller inte sannolikt att de skulle ha använt det språket sinsemellan. För de judar som hörde det hela var associationen solklar: klippan är tempelberget, och kyrkan är templet. För att göra det ännu tydligare: tempelberget (som Jerusalem är byggt på) är det berg (Horeb) på vilket Abraham var på väg att offra sin son Isak, och där han förutsade att Herren själv skall utse sitt offer (1 mos 22:8).

Nästa invändning brukar vara att man på grekiska använder ett ord för kyrka, som också kan tolkas som församling. Tankarna hos dem som kommer med denna invändning brukar då gå till någon modern frikyrkoförsamling. Det är helt främmande för sammanhanget. Judarna förstod begreppet med följande ”nycklar”: ordet användes i grekiska för motsvarande stadsförsamling eller kommunfullmäktige, dvs. de utvalda som hade att styra staden, och för juden var parallellen solklar – judarna var kallade att vara ett folk av präster, ett konungsligt prästerskap, dvs. utvalda och helgade, tagna ut ur världen för sin särskilda kallelse, vilket i sin tur innebar att särskilda krav ställdes på dem.

Nästa observation är att texten återkommer i snarlikt utförande några kapitel senare, men fortfarande i samma huvudavsnitt, men denna gång är det en del av en längre predikan,

Matteus 18:15-20:
Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem."

Här finner vi alltså åter meningen om att binda och att lösa, men denna gång riktat till alla tolv, och knutet till att förlåta synder. Den begränsningen finns inte i den första texten. Här har man översatt ecclesia med församlingen – oklart varför – men det talar inte om församlingen som något abstrakt, utan det finns en klar auktoritet, och Jesus ger en solklar makt. Det värsta straffet som kan utdelas är att inte längre räknas som en del i församlingen. Det motsvaras direkt av att uteslutas ur folket! Flera ställen i breven har samma straff, t.ex. 3 Joh 10. Stället anknyter till de uppdrag han ger apostlarna: att vittna, att fira nattvarden, att döpa, att förlåta synder. Han ger dem också motsvarande makt – t.ex. att driva ut orena andar. Men fortfarande har vi ingen förklaring till vad han kan ha menat med att ge Petrus nycklarna till himmelriket. Det närmaste vi kommer med NT i övrigt är i

uppenbarelseboken 3:7-13
Och skriv till ängeln för församlingen i Filadelfia:
Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna. Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn. Se, jag skall låta några komma från Satans synagoga, några som kallar sig judar men inte är det utan ljuger. Se, jag skall få dem att komma och kasta sig för dina fötter, och de skall förstå att jag älskar dig. Du har bevarat ordet om min uthållighet, och därför skall jag bevara dig från prövningens stund, som skall komma över hela världen för att pröva jordens invånare. Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar ifrån dig segerkransen. Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig mer lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på Guds stad, det nya Jerusalem som kommer ner ur himlen, från min Gud, och mitt nya namn. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!

Den som talar är Petrus, och inte Jesus, om man får tro evangeliet! Men det säger fortfarande väldigt litet om innebörden, och dessutom hade ingen av de närvarande hört talas om uppenbarelseboken, som skrevs minst 30 år senare, så även om det kan säga något om vad Jesus menade, så ger det ingen som helst ledtråd till vad lärjungarna kan ha uppfattat. I stället får vi vända oss till GT igen … (suck!). Om lärjungarna var trogna judar så kunde de nog GT ganska väl. Man läste igenom moseböckerna och profeterna på ett år (varefter man började om), medan övriga skrifter användes på litet andra sätt. Vilka de övriga skrifterna var kunde variera beroende på vilken grupp de tillhörde – fariséer, sadducéer, esséer, seloter etc. de erkände, eller förkastade, litet olika böcker, även om några, t.ex. psaltaren, var gemensama för alla. I detta fall får vi vända oss till Jesaja, som alla, utom Samarierna, erkände, och den andra delen i kapitel 22 (vers 15-25):

Så sade Herren Gud Sebaot: Gå till den där förvaltaren, till Shevna, kungens minister, och säg: Vad och vem ger dig rätt att här hugga ut en grav åt dig, du som hugger ut din grav högt uppe, gör dig en boning i klippan? Herren skall skaka lössen av dig, som man skakar kläder. Han skall knyckla ihop dig till en boll och slunga dig bort till ett vidsträckt land. Där skall du dö och där skall dina praktvagnar hamna. Du är en skamfläck för din herres hus. Jag skall beröva dig ditt ämbete, störta dig från din ställning. Den dagen skall jag kalla på min tjänare, på Eljakim, Hilkias son. Jag skall klä honom i din dräkt, spänna om honom ditt bälte och ge honom den makt som du har nu. Han skall bli en fader för Jerusalems invånare och Judas folk. I hans vård skall jag lämna nyckeln till Davids kungahus. Där han öppnar skall ingen stänga, där han stänger skall ingen öppna. Jag skall driva in honom som en spik som sitter stadigt på sin plats, och hans ämbetes tyngd skall sprida glans över hans släkt.
Men hans släkt skall hänga sig på honom med hela sin tyngd, telningar och ätteläggar, alla slags småkärl och skålar och krus av alla de slag. Den dagen, säger Herren Sebaot, skall spiken som satt så stadigt lossna; den bryts av och faller ner, och allt som hängde på den går i kras. Herren har talat.

Om de gick regelbundet till synagogan kan de knappast ha missat anknytningen. Här finns ett antal observationer att göra:
- Kungen är Davids son i rakt nedstigande led
- Det är självklart att det finns en minister med makt, och att det rör sig om ett ämbete, vilket f.ö. direkt framgår ur texten, och som Petrus återkommer till i början av apostlagärningarna, då man skall utse en efterträdare till Judas Iskariot
- Det hela följs av en förutsägelse, som säger att det inte kommer att hålla för evigt – att det hela blir för tungt, medan Jesus i sin version ger en närmast motsatt förutsägelse – att dödsrikets portar aldrig skall få makt över kyrkan. I förutsägelsen från Jesaja sägs att det är familjen som blir för jobbig. För judarna var det självklart vem som avsågs, eftersom alla var patriarkernas barn. Kyrkan framstår här som en familj … vilket knyter an till vilka som är Jesu bröder och systrar …
- Ministern har ämbetskläder (så att alla skulle kunna känna igen honom), t.ex. ett bälte, vilket återkommer då Jesus förutsäger hur det skall komma att gå för Petrus, efter att ha uppstått (Joh 21:15-19) När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina lamm på bete." Och han frågade honom för andra gången: "Simon, Johannes son, älskar du mig?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "Var en herde för mina får." Och han frågade honom för tredje gången: "Simon, Johannes son, har du mig kär?" Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: "Har du mig kär?" och han svarade: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill." (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: "Följ mig!"

Nu återstår två frågor om man tror på ”sola scriptura”, och det gäller om den makt och auktoritet som Jesus gav Petrus bara gäller honom personligen, dvs. att han tog med sig nycklarna i graven, eller kanske på det kors, på vilket han dog, på circus Vaticanus, där han också begravdes, och där Peterskyrkan står i dag, dvs. kejsarna Neros och Caligulas cirkus omfattade ungefär gården framför kyrkan (men med annan form), och korsfästelsen bör ha ägt rum ungefär där pelaren står i dag, medan han grävdes ner några meter utanför anläggningen, dvs. där kyrkan står i dag. Man fann graven ganska rakt under högaltaret 1939… Det finns en del som talar emot att ämbetet skulle försvinna eller upphöra med Petrus död. Inte minst att det är en skillnad mellan ett personligt uppdrag och ett ämbete. Man kan naturligtvis lämna den frågan därhän, men det är inte riktigt tillfredsställande. I så fall menar man att Petrus ord motsvarar skriften, även om det ger ett problem för de tidiga kristna – hur skulle de kunna veta vad det var som egentligen gällde? Den andra frågan gäller auktoriteten i sig. Här får vi gå till breven för att få svar. 1 Tim 3:15 säger Men skulle jag dröja så vet du nu hur man bör uppföra sig i Guds hushåll - den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. Detta är inte helt enkelt eller självklart för oss att förstå. Först och främst – åter varierar man översättningen av ecclesia. Sedan konstaterar vi att aposteln inte anger skriften som auktoritet. Till slut det mest komplicerade, och det är vad som menas med Guds hushåll. Vi kan enkelt tänka oss en familj – kanske judisk, och kanske modern. Men det är inte vad Paulus menar, och inte heller vad Timoteus uppfattade. Snarare var det ett romerskt hushåll. Strukturen var enkelt uttryckt den att familjefadern, pater familias, var i centrum, och hade all makt. Sedan kom hans barn & syskon, och sedan klienterna, fria människor med fastställda skyldigheter – ofta frigivna slavar, och sedan slavarna. Det fanns hierarkier och ordningar inom grupperna också. En vanlig anledning att frige slavar var att de då fick rätt att ingå kontrakt (skriva under), vilket var praktiskt om de t.ex. agerade som representanter i hamnstaden eller i samband resor. En observant läsare konstaterar att varje likhet med en modern frikyrkoförsamling saknas, samtidigt som den personliga auktoriteten hos ledaren kan inte ha undgått någon på den tiden.

Som ni märker har jag bara skrapat litet på ytan av vad det första citatet innebär. Jag har bara använt bibliska hänvisningar, och inte gått igenom alla, och de som jag nosat närmare på har mycket mer att säga den som vill läsa dem litet noggrannare och djupare.

Bibelläsning

2010-10-04T09:18:00.001+02:00

Läsningen på mässan igår, berörde mig djupt.. Starka ord som vi alla bör reflektera över.. Läsningen var ur Luk 17:5-10

"Apostlarna sade till Herren: "Ge oss större tro." Herren svarade: "Om ni hade tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där: Dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er.

Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. 9Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra."

Miserere Mei Deus - Kings College Chapel Choir

2010-10-02T09:20:00.001+02:00

Fick ett tips om denna låten. Den är verkligen makalös. Lyssna till de höga C: na, de låter nästan övernaturligt, och sänt från ovan..

En liten fördjupning om helgonen och kyrkan

2010-10-01T12:27:00.002+02:00

I den första artikeln skapade jag litet på den historiska ytan om varför det finns helgon i den katolska kyrkan. De första helgonen var martyrer, som delade Kristi död, och därför hans uppståndelse, och de följdes av människor som givit sina liv utan att bli mördare. Dessa människor är förebilder och förebedjare.

I den andra artikeln skissade jag litet på vad kyrkan är, i syfte att beskriva helgonens plats. Kyrkan är Kristi kropp, och vi är dess lemmar. Det är något helt konkret. Kyrkan är inte Jesu ande eller något liknande abstrakt, och vi är inte anställda med olika roller och uppdrag. Helgonen är de lemmar som fullkomnats, och som kan fullgöra sina uppgifter på ett Gudomligt sätt, eftersom de lever i en fullkomlig gemenskap med Gud. De är i Gud, och Gud är i dem.

I denna artikel tänkte jag gå litet mer på djupet med helgonen och deras plats i kyrkan. Gemenskapen är mer än en samvaro, eller ett samkväm - det är en förening med Gud. Få av våra kroppsdelar kan göra något självständigt, och om de förlorar gemenskapen med resten av kroppen så dör de, och duger inte till annat än att kastas bort, eller brännas som avfall. Kristendomen är inte främst ett system av läror, som man kan härleda ur en textmassa, utan ett liv i gemenskap med Gud. Därför spelar det mindre roll om en lem har litet oklara, eller kanske till och med felaktiga, uppfattningar om vad huvudet vill, eller om hur resten av kroppen fungerar. Det allvarliga ligger i om den enskilda lemmen börjar att sträva efter något annat än vad huvudet vill. Helgonen är de lemmar som ger upp sin egen vilja för att helt ge sig till Guds vilja. det har visat sig vara ett bra sätt att åstadkomma större saker än vad man förmår på egen hand... Nu är det sällan man ser vad som egentligen görs, som särskilt märkvärdigt. Jesus arbetade förmodligen med trä i någon form från ca 12 års ålder tills han blev ca 30, och jag känner inte till att något av vad han åstadkom finns kvar. Sedan gick han runt och pratade litet, och botade några sjuka, men de är alla sedan länge avlidna. Efter något år var de ledande så irriterade på honom att de såg till att han avrättades. Det vi har kvar är sakramenten och effekterna, snarare än att vi kan låta oss imponeras av vad han gjorde på det materiella planet. Detta gäller i lika stor utsträckning helgonen.

Det jag skrivit hittills kommer några att hålla med om, medan andra kommer att finna felen i. Man kan t.ex. hitta bibelverser där man fördömer felaktiga läror. Man kan sedan fråga om det är den felaktiga uppfattningen, eller spridandet av den som fördöms... Men det centrala är ändå det som gör kyrkan till just en kyrka, en gemenskap. Det gamla förbundet var slutet i offerblod, och på samma sätt kan man säga att det nya förbundet slöts i Jesu blod. Men det är mer än så. I det gamla förbundet var det blodsband som höll det samman. Alla var barn till Abraham, och på så sätt delar av honom. Det var inte en församling av likasinnade, eller likatänkande, eller av människor med liknande livserfarenheter. För att förstå det kan man tänka på det modernare talesättet, ett man kan räkna antalet kärnor i ett äpple, men inte antalet äpplen i en kärna. Det nya förbundet hålls också samman med en sorts blodsband, och denna gång är det Kristi blod. Läs gärna vad Paulus skriver till korintierna om gemenskapen i Kristi blod. Det är detta blod som förenar oss. Vid den sista måltiden gav Jesus apostlarna att äta av hans kropp, och dricka av hans blod. Det är det sanna och fullkomliga offret. Det är inte "en gång till" relativt vad som hände dagen efter några hundra meter bort, utan det är samma offer. Det var inte en engångshändelse, utan han bad dem att fortsätta. Genom Johannes får vi höra att han sade att hans kropp är verklig föda, och att hans blod är verklig dryck.

Vi måste åter påminna oss skillnaden mellan templet och synagogan. Templet är offerplatsen, och synagogan är platsen för förkunnelse. När Jesus offrar sig en gång för alla innebär det inte att alla offer härefter är meningslösa, utan att han är det perfekta offret, som frambärs i all evighet. Det gamla förbundets offer var symboler eller avbildningar, medan det nya förbundets offer är verkligt och levande. Det är inte historia, utan ständigt närvarande. Det genomförs inte gång efter annan på altaret, utan det är samma offer som frambärs i varje mässa. Det gör att vi får möjligheten att bli delaktiga i detta eviga offer inför Fadern. Det är genom detta offer som vi får del i Kristi Gudomlighet, det eviga livet - genom att äta hans kött och dricka hans blod. Det är genom det som vi kan tillåta honom att leva i oss.

Om nu Gud lever, och vill leva, i oss, så innebär det att också vi måste vilja något. Vi överlåter oss när vi förenar oss med honom i offret. Vi kan göra det i nattvarden, men det måste också få någon annan återspegling i våra liv. För att komma det litet närmare bör vi kanske fundera ett varv till kring innebörden av offer. Jag skrev tidigare att det har med kärlek att göra, och att det finns något av frivillighet. Jesus sade att han gav sitt liv av fri vilja, och att han därför hade rätt att få det tillbaks. För att förstå hans kärlek till oss kan vi tänka på en situation av förälskelse - då är det inte svårt att avstå ifrån något för att få tillbringa en stund tillsammans med den älskade. Litet senare kanske man som förälder måste avstå något till förmån för eventuella barn. Det kan ibland kännas litet jobbigare. Men man gör det för att man vill ge det till den man älskar. För att den man älskar skall få något ur det. Jesus älskar oss så att han var beredd till lidandet på korset för att rädda oss. Räddningen är inte bara att vi slipper helvetet, vilket naturligtvis är trevligt, utan att vi bjuds in till en gemenskap med honom, till att bli hans bröder och systrar.

Här är det åter plats att påminna om perspektiven. Det är inte så att Gud är som vi föreställer oss, fast litet mer, eller litet bättre, eller ens helt perfekt. Det är tvärtom så att våra erfarenheter och föreställningar är bleka avbilder av originalet.

Helgonen är de som förenar sig fullkomligt med Jesus i hans offer, för att som delar i hans kropp fullgöra Faderns vilja. När vi förenar oss med helgonen i deras förböner för människorna, så förenar vi oss med Kristus i hans offer inför Gud.

Detta är helgonens egentliga plats i kyrkan. Jag hoppas att alla som läst så här långt också vill fullfölja sin kallelse till helighet. Oavsett om man tycker att resonemanget är bra eller dåligt, rätt eller fel.

Fortsätting om helgonen

2010-09-29T23:01:00.002+02:00

I den förra posten skrapade jag litet på den historiska ytan kring frågan varför vi har helgon i den katolska kyrkan. Här tänkte jag försöka att skissa ett litet djupare perspektiv på saken.

För att kunna ta ställning till frågan "varför finns det helgon i den katolska kyrkan?" måste man först ta reda på vad som menas med kyrkan. Många människor tror att det handlar om en samling människor som tror ungefär likadant, eventuellt på en viss plats, eller vid ett visst tillfälle. Kanske är det inte bara en samling människor, utan också en organisation. Det är en fruktlös ände att börja i. Anledningen finner vi i kontrollfrågorna: leder den utgångspunkten till Gud? Tar den utgångspunkten sin början i, eller hos, Gud?

Att med Paulus säga att kyrkan är Kristi kropp kan verka litet luftigt. Många håller med om påståendet, så länge de kan definiera innehållet själva, men ger inte Paulus någon ledtråd om vad det kan betyda? Är det en abstraktion av något slag? Kanske inte riktigt... Han skriver inte att kyrkan är Kristi själ eller ande eller liknande, utan Kristi Kropp. Det är inget misstag, eftersom han använder de icke-materiella begreppen på andra platser. Detta kan vi också koppla till hans omvändelse. Frågan han får är "varför förföljer du mig? - Inte mina följeslagare eller liknande! Det hela är just mycket konkret.

Det som håller samman kroppsdelarna är inte gemensamma slutsatser som resultat av diskussioner kring lärofrågor. Det är nattvarden som är det sammanhållande. Nattvarden är det som ger gemenskap med Kristi kropp och blod. Det svenska begreppet nattvard är litet tamt, eftersom det betyder kvällsmat, men vad man i bibeln talar om knyter mycket starkt an till gemenskap. Det starkaste som finns är att ingå i, eller att inte ingå i gemenskapen.

Det finns alltså skäl att fundera litet över innebörden i begreppet gemenskap. De flesta av oss har erfarenheter av gemenskaper. Det skapar litet blandade känslor... En fullkomlig gemenskap är också något som man kan ställa sig tveksam till. Den kan antingen vara perfekt, eller förkvävande, så att den inte lämnar utrymme att vara sig själv. Det verkar vara en svår väg att komma vidare på, så vi vänder perspektivet i stället. Gemenskapen är inte ett begrepp som vi i brist på bättre använder i samband med Gud, utan Gud är i sig själva förebilden för alla gemenskaper. I sig själv är Gud en gemenskap mellan Fadern, Sonen och den Helige Ande. Det är denna gemenskap som vi är inbjudna till att bli delaktiga i. Det är denna gemenskap som vi, enligt Paulus, blir delaktiga i genom nattvarden. Det är i denna gemenskap som vi kan fullkomnas.

Om nu kyrkan är Kristi kropp, den fullkomliga gemenskapen i Gud, som hålls samman genom att vi får delaktighet med denna kropp, och detta blod genom nattvarden, så är det en uppmaning till oss att bli fullkomliga, att bli verkliga och levande lemmar i denna kropp, i denna gemenskap. Vi är helt enkelt kallade att bli heliga, delar i de heligas gemenskap. Frågan är då hur man blir det. Många anser att det är endast genom tro, eller endast genom nåd detta är möjligt. Det är helt sant, men vi måste ta emot nåden, och tron handlar inte om lärofrågor, utan om att lyda huvudet för denna gemenskap. Enligt Paulus är det Kristus som är huvudet. Att lyda handlar om att av fri vilja göra vad man kan för att uppfylla den roll man har (Paulus inser att man kan undra vem som är en fot eller hand eller liknande...). Jesus förtydligar, och säger att en slav eller tjänare gör vad han blir tillsagd, utan att vänta sig någon lön, men att vi fått söners rätt. Även här måste vi vända våra invanda tankebanor. Fader / son är inte vår ofullkomliga bild av två personer i den treenige Guden, utan förebilden och ursprunget för de relationer som vi ser mellan föräldrar och barn.

Bibeln beskriver oss också som tempel. Det är något annat än synagogan. I templet frambärs offer, medan man i synagogan hör Guds ord. Lärjungarna på vägen till Emaus kände först inte igen Jesus, men deras hjärtan brann när han förklarade skriften för dem. När ögonen öppnades såg de honom inte längre, utan det enda de hade framför sig var välsignat bröd ... (Litet som i en vanlig mässa, där man först hör ordet, och sedan får se brödet.) Anledningen kan man fundera över, men avsikten var inte att ha Jesus som en guru, eller liknande, utan hans djupare närvaro. Inte bara hos dem, eller ibland dem, utan i dem. Vi är tillbaks till kyrkan som Kristi Kropp.

Om Jesu förkunnelse primärt hade varit ett lärosystem, så hade det varit lämpligt att be lärjungarna skriva ner lärosatserna, och kanske några ytterliggare stödanteckningar, för att sedan sprida det. Bokens form är det bästa vi känner. Nu var hans missionsbefallning inte sådan. Och det var inte så den uppfattades heller. Det centrala blev i stället hans uppmaning vid den sista måltiden: gör detta till minne av mig.

Om Jesus fortfarande är verksam, så är han det inte endast genom den Helige Ande. Anden skall komma över oss, vara med oss osv., men kyrkan är hans kropp, och vi är dess lemmar. När Jesus säger till Petrus att han skall grunda sin kyrka på denna klippa, är det helt klart (för dåtidens judar) vad han menar: tempelberget. Vi är tillbaks till tempel, och Jesu offer. Det som gör ett lidande till ett offer är något moment av frivillighet som grundas i kärlek. Jag offrar ingenting genom att råka ut för en olycka eller oförrätt. Det är däremot en annan sak om jag t.ex. hoppar över middagen för att i stället hjälpa någon som behöver mig. Få kristna bestrider fullkomligheten i Jesu kärlek, eller i frivilligheten i hans offer. Han är mer än tydlig på flera ställen. Samtidigt söker han vår kärlek... Här hittar vi nyckeln till lydnaden. Motsatsen är synden, och dess natur är att den skiljer oss ifrån gemenskapen med Gud.

Helgonen är de människor som fullkomnats i Gud. I gemenskapen med Gud. I Kristi kropp. Vad är mer naturligt än att en lem ber en annan lem om hjälp med något? för mig blir det förvirrat när någon säger att de andra lemmarna står i vägen för Gud, eller att de skulle agera på annat sätt än vad huvudet önskar, eller med egen kraft, eller något av de andra vanliga missförstånden... För att vara praktisk kan man fråga vad som händer om ett bens säger att det hellre skulle vilja vara en arm, eller kräver att själv få avgöra vart det skall gå och när det kan tänkas bli av. Vi är ibland lemmar som inte lyder, eller inte frågar efter vad som förväntas av oss, men helgonen är de lemmar som fullkomnats. Vilka lemmar har vi mest förtroende för när vi söker hjälp med det som ligger oss före? Eller är kroppen en abstraktion, som kan vänta tills vi är klara med att leva våra liv här? Vad står i bibeln?

Varför finns det helgon i den katolska kyrkan?

2010-09-27T23:04:00.002+02:00

Jag fick den frågan härförleden. I förstone verkade frågan enkel. Vi har alltid haft dem. Men det räcker kanske inte riktigt.

Jag tror att den grundläggande historien är ganska välbekant. Och att den innehåller ett moment som är mer svårsmält för protestanter, varför jag tar det litet mer tydligt.

I den tidiga kyrkan var man allt annat än klar över vad som händer med dem som dör. En vanlig uppfattning var att man hamnade någonstans, där man fick vänta på att Jesus skulle komma tillbaks, vilket man trodde skulle ske inom en snar framtid. Man var klar över att det skulle vara en köttslig uppståndelse, och ganska snart kom de förutsägbara diskussionerna igång om hur det praktiskt skulle gå till. Paulus verkar ganska störd över de debatterna, liksom han avvisar att de som dör innan Jesus kommer tillbaks skulle missa något.

Detta var emellertid inte den enda uppfattningen. Man kom ihåg att döda hade uppstått och visat sig i Jerusalem när Jesus dog, liksom Stefanos syn när han stenades. Från skrifterna visste man att Henok och Elias var i himmelen. De flesta "visste" också att Moses var där, även om den skriften så småningom varken kom med i den hebreiska bibeln (man tog med en grekisk bok - Daniel - trots att den inte fyllde kriterierna eftersom protesterna blev för starka, men det berättar jag mer om en annan gång), eller i den version som de flesta kristna använde. Vidare antog man att patriarkerna och några till var där.

En av de stora knäckfrågorna var hur det kommande riket skulle se ut. De flesta väntade på något jordiskt. Hela tidsandan hade sedan något århundrade varit apokalyptisk. Det tog ett tag att ställa om till en himmelsk förväntan. Den jordiska förväntan fick en knäck som den inte hämtade sig ifrån när Jerusalem förstördes, eller åtminstone när tiden gick och det inte hände något. Under decennierna som följde närmast kastades de kristna ut ifrån synagogorna, och blev tvungna att försöka klara sig själva, och frågan om vad som hände när man dör blev mer akut att besvara.

Ett första konkret svar ligger i det som kan vara en stötesten för en del protestanter, nämligen att vi förenas i Kristi kropp i Kyrkan, men också med hans själ (det eviga livet). Att fullständigt förenas med honom är alltså målet, och frälsningens innebörd. Det är i den föreningen som vi kan dela hans seger. Föreningen ansågs fullkomlig om man delade hans död. Flera gånger i breven läser vi hur man är glad för att få lida för Kristi skull, och det ultimata lidandet är naturligtvis döden. Segerkransen väntar! Om man nu är förenad med Kristus, så kommer man säkert direkt till himmelen. Väntan blir något för de andra... Så tidig är alltså läran om skärselden, fast den egentligen är ännu äldre, eftersom Judarna bad för de avlidna, vilket är meningslöst om man kommer direkt till himmelen eller till helvetet.

De första helgonen var alltså de första martyrerna. Det utvecklade sig åt två olika håll. Det ena hållet var att en människa som hade "bestått provet" och inte tvekat att ge sitt liv, men där avrättningen blivit inställd av något skäl. Dessa människor hade ju visat samma offervilja, och var därför lika nära förenade med Kristus. De kom att kallas för bekännare. På sina håll kom de att orsaka en del problem, eftersom de konkurrerade om auktoritet. Det hela försvann emellertid när förföljelserna upphörde. Det andra hållet i utvecklingen var att en människa kunde ge sitt liv helt och hållet till Gud, utan att någon ville mörda henne eller honom. Det är den moderna förståelsen av helgon.

Från början var det varje biskop som kunde förklara någon för helig, dvs. att vederbörande redan finns i himmelen hos Gud. Efter ett antal tveksamma fall införde man mer formella prövningar, och centraliserade processerna.

Kyrkans centrala ledning, dvs. påvarna, har mestadels varit restriktiva, och inte särskilt intresserade av att få fler helgon, och även om t.ex. Johannes Paulus II hade en annan inställning, så mildrade han inte kraven. Det största trycket har alltid kommit ifrån vanligt folk. En annan grupp som gärna velat få fler helgon har varit missionärer, som velat förankra kyrkan på den nya platsen, vilket förklarar varför vi i Norden ganska snart fick våra helgonkungar: Erik, Knut och Olav.

I den tidiga kyrkan firade man minnesdagar vid martyrernas gravar, och gjorde ganska snart erfarenheten att förbönerna verkade vara särskilt effektiva på deras dödsdagar. Som vanligt var ledarna tveksamma, och saktfärdiga i att tillmötesgå önskemålen om formalisering av firandena. Bråttom fick de först när de upptäckte att det hela växte ut spontant om de inte själva gjorde något.

1000 år senare, när kristendomen fick fotfäste i Norden var problemet ett annat. Man vävde in allsköns allmän mytologi i helgonlegenderna, och en del blev ganska tveksamt som kristna förebilder, även om fernissan alltid fanns där.

I våra dagar har vi fått se att helgonen är människor som lever mitt ibland oss, som t.ex. Maria Hesselblad, eller Moder Theresa av Calcutta. Det är människor som på ett radikalt sätt förmår att ge sig till Gud. Det är människor som vi kan förstå och identifiera oss med. Det är människor som visar oss vägen.

För att knyta ihop det hela, så är vi lemmar i Kristi Kropp, vilket vi inte slutar att vara i och med att vår tid på jorden är ute. Alla kan vi be för varandra, och de som redan skådar Gud kan göra det på ett alldeles särskilt sätt. Att vi är lemmar i hans kropp innebär också att vi skall göra hans gärningar, fullgöra hans uppdrag. Det kan vi inte klara på egen hand, eller av egen kraft.

De avgörande problemen för evangelikala protestanter ligger i följande:
1) i princip inget av detta finns med i bibeln
2) man har en individualistisk hållning, där gemenskapen blir abstrakt - det är mest fråga om Jag, Gud och Bibeln, vilket gör att helgonen kommer emellan
3) det blir rörigt med frälsningsläran, eftersom man strikt skiljer mellan tid och evighet, dvs. klipper alla band mellan himmel och jord, utom Gud själv
4) man har oftast inte funderat över vad Jesus menar med att vi kommer att för lön eller straff för våra gärningar, utan antar att det blir lika för alla, varför det är nonsens med att en del människor är särskilt heliga inför Gud - de kan ha gjort viktiga saker som vi uppskattar och kommer ihåg, men...

Film om konverering

2010-09-26T21:37:00.000+02:00

Blir mycket filmer nu.. Men denne herres resa påminner mycket om min egen..
Värt att se.

Bibelverser

2010-09-25T15:20:00.003+02:00

Jag satt och läste lite i bibeln i morse från Kolosserbrevet. Och dessa verser nedanför berörde mig särskilt. Tänkte att det kanske kunde vara värt för er att begrunda Paulus förböner här..

"Från den dag då vi fick höra detta har vi därför ständigt bett för er. Vår bön är att ni skall fyllas av kunskap om Guds vilja, med all andlig vishet och insikt, så att ni kan leva värdigt Herren och på allt sätt behaga honom med alla slags goda gärningar när ni bär frukt och växer till i kunskapen om Gud.
Hans härlighets kraft skall på allt sätt ge er styrka att alltid och med glädje vara uthålliga och tålmodiga, och ni skall tacka Fadern, som har gjort er värdiga att få del i det arv som väntar de heliga i ljuset. Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike, och genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder. Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.
Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen" (Kol 1:9-18)

Litet avkortad fortsättning kring Maria

2010-09-18T21:44:00.001+02:00

Jag funderade tidigare på att skriva litet kring Maria, utifrån vad det innebär att vara människa. Jag har vänt och vridit på frågan några varv, och kommit fram till att det just nu blir litet för omfattande att utveckla en antropologi så långt att vi kan dra bestämda slutsatser.

Frågan vad det innebär att vara människa kan i alla fall vara värd att fundera kring. Att människan är ett djur, med egenskaper som gör att vi kan jämföras med andra djur är klart, men det säger ingenting om innebörden av att vara människa. Samma sak kan sägas om alla naturvetenskapliga sätt att närma sig frågan. Om vi vänder på det och undrar vad som skiljer oss från andra blir det inte heller helt enkelt. Många försök att gå den vägen landar på intellektuella förmågor, och strandar på att inte alla människor besitter dem. Anledningarna varierar, men den kanske tydligaste situationen är att betrakta en människa som ligger i koma.

Som kristna vet vi att det hela beror på att Gud har skapat oss till något annat än djur. Vi har något gudomligt i oss. Vi kan söka djupare mening i tillvaron. Vi kan i viss utsträckning bemästra den. Vi har också en moral, dvs. en uppfattning om gott och ont, rätt och fel i djupare mening. Vi kan försöka forma vår omgivning och våra relationer efter detta. I Psaltaren 8:6 står det ”du gjorde honom (människan) nästan till en Gud”. Samtidigt är det en oöverstiglig skillnad mellan att vara skapare och att vara skapad. Vi finner oss alltså i denna svårtydbara situation. Att vara nästan som Gud, men samtidigt oändligt långt ifrån att vara som Gud. Man frestas att frustrerat fråga: ”hur är det egentligen?”. Vissa kristna betonar skillnaden, medan de traditionella svarar både och.

Vi är skapade till att vara Guds avbild. Till man och kvinna skapade han oss. Men historien visar att det är alltför lätt att mena att det egentligen i första hand är ”till man” som avses, och att kvinnan är ett nödvändigt komplement, on ofullständig nästan-man, dvs. egentligen inte fullt ut människa. Tanken har seglat fram också i katolska kretsar. Visserligen ger bibeln några tydliga passager som säger att det synsättet är fel, men när man bläddrar igenom skrifterna hittar man män, män och ännu fler mer eller mindre gamla gubbar. Läser man litet närmare så finner man att varje gång Gud uppenbarar sig, så är det i mansgestalt, så det är kanske inte omöjligt att förstå varför tanken har uppkommit. I det sammanhanget är det värt att fundera över varför den främsta av alla skapade är en kvinna. Ingen annan har haft en så stor uppgift: att bära Jesus inom sig, att ta hand om honom och fostra honom, och att lida med honom. Hon är den som allra djupast är förenad med honom. Det innebär att hon är en förebild för oss alla, och kanske allra mest för prästerna (sic!).

Det innebär vidare att vi inte fullt ut kan förstå vad det innebär att vara människa enbart genom att fundera över Jesus som förebild. De flesta kommer förr eller senare till att det inte fungerar, eftersom han hade andra förutsättningar, eller liknande argument. Det är då Maria ger fullheten. Hon är den som först, och främst av alla, ger sig helt och hållet, och av fri vilja, åt Gud. Utan henne kan vi alltså inte tillfredsställande förstå vad vi är skapade till att vara…

Varför är du katolik?

2010-09-16T09:04:00.014+02:00

Jag får ofta den frågan av många av mina protestantiska vänner.

Jag försöker ofta leda in debatten på vart auktoriteten finns idag, och kanoniseringarna av bibeln. Det väcker ofta en "aha" upplevelse hos många.
Jag märker att många inte alls har tänkt i dessa banor som jag själv gjort. Ofta använder folk argumentet, "det är Guds ord, punkt slut, varför gräva i det"
Alla verkar inte ha det behovet att veta hur kanoniseringarna gick till, och med vilken auktoritet detta gjordes. Eller hur olika dogmer fastslagits. Ibland undrar jag om det är mig det är fel på mig som vill ta reda på sånt här.. Det kanske hade varit enklarare att inte bry sig så mycket om vissa saker.
Men o andra sidan, så var min första tanke när jag läste bibeln som nykristen. Varför är just dessa böcker med i nya testamentet. Jag vill liksom inte sluta söka efter sanningen bara för den sakens skull.

Den kristna tron måste vara sann, annars vore det absurt att vara kristen. Jag vill veta varför dessa böcker finns med i bibeln, och vilka som hade auktoritet att bestämma det. Och var finns den auktoriteten idag. Den är en aspekt som fört mig till den katolska kyrkan.

Ofta får man svaret att tron skall vara fri från religösitet. Och ett slags apostlagärningarna ideal skall råda i den kristna tron. Då hade man minsann inga kyrkobyggnader, utan tron levdes ut i hemförsamlingar. Och att så skall den kristna tron levas.
Man ser ofta den katolska kyrkan som en gigantisk instans som påminner om en fariseeisk religion. Och man kan inte förstå hur jag vill vara en del av denna apparat. Tron är ju så enkel och barnslig. Det behövs inga stadgar och regler, vi har ju den helige ande i våra liv så talar om för oss vad som är rätt och fel.

Som katolik svarar jag då att man läser bibeln selektivt, och försöker upprepa en rörelse som redan varit i den unga kyrkan. Det är en orealistisk tanke och leder ofta till splittring och oenighet. Det såg vi även i den tidiga kyrkan med olika geografiska hemförsamlingar. Enhet och dogmer är ett måste för att hålla i hop en växande skara av kristna människor.
Det jag finner i den katolska kyrkan, är en kyrka som håller ihop. Som förvaltar något, som inte anpassar sig till tidsandan. Det är synd att inte fler upptäcker det.
Jag märker också att man har förutfattade meningar om vad vi tror på. Även om jag delger hur vi tror, så verkar man fortsätta på sin egen linje om hur vi tror.

Givetvis finns det andliga aspekter också, som fört mig till kyrkan.
Min första möte nmed Gud satte djupa spår i mig, min första mässa upplevde jag samma sak. Det gick inte att fly ifrån det. Jag blev drabbad av Gud. Det går inte att fly ifrån.
Givetvis är det svårt att debattera sådant. Att sätta ord på på saker man upplevt i sitt inre.

Skriv gärna era tankar om detta..

Korta nyheter

2010-09-03T20:30:00.004+02:00

Astronomer har funnit vattenånga i avlägsna stjärnor, vilket innebär att man får ändra om sina teorier om universums tillkomst.
Sånt här tycker jag är intressant.

Artikel
Lyssna i P1

Första katolska högskolan i Sverige invigs i Uppsala. Det hade varit intressant att studera där.. Spännande iaf.
Det här är första gången sedan reformationen på 1500-talet som en katolsk utbildningsinstitution får akademiska examensrättigheter i Sverige.

Artikel

Den bräckliga tron

2010-09-02T15:29:00.003+02:00

Ibland så är min tro väldigt svag. Som om att den inte räcker till.. Jag lyckas ibland övertyga mig själv att jag inte fixar att vara kristen, att jag inte pallar att följa Gud..
Ibland känns Gud så långt borta, helt tyst.
Gud var är du?
Hur jag kunna följa någon som är så tyst?
Varför skall jag värja mig mot syndens synliga lockelser och istället följa dig?
Varför föds jag till denna värld med en lockelse till syndens frukter?
varför kan jag inte välja din väg?
Varför kan jag inte vara den som jag i mitt inre vill vara?
Detta är hädiska ord som mitt hjärta talar.
David bad sådana böner till Gud också, det känns ibland befriande att en stor profet också kände så.

"Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
3Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
jag ropar om natten men finner ingen ro." (Psalm 22)

Ibland känns det dock som att jag kommer Gud som mest nära i dessa innersta ärliga böner från hjärtat. Det är märkligt att jag upplever det så. Egentligen så är dessa tankar rent ut sagt bedrövliga och skamliga. Men det tar ju dock inte ifrån mig att jag faktiskt känner så.

Några katolska filmer.

2010-09-01T07:18:00.001+02:00

Var Luther heretiker?

Film om Maria