Gästblogg kring Maria..

Verkar som en del tyckte det var synd att jag tog bort inlägget om korset. Tyvärr så gick hela inlägget förlorat, så jag kommer inom snar framtid skriva ett nytt, som är lite bättre formulerat..

Men här kommer en artikel skriven av Stefan Herczfeld. Väldigt bra skrivet enligt mig.

"Jag har vid några tillfällen läst att det för olika människor är uppenbart att Jesu mor, jungfru Maria, är (eller var) en vanlig människa. Jag tänkte fundera igenom litet av vad vi vet om henne, och se om det stämmer…

Om jag betraktar frälsningshistorien, och bibeln, som en helhet, som ett vittnesbörd om hur Gud vill frälsa oss, och ser den judiska historien, och den kristna historien som ett sammanhang framträder det några klara linjer.

Först framgår det att människan bryter gemenskapen med Gud genom synden. Brottet är grundläggande, och ingen människa kan återställa det. Sedan kommer Gud allt närmare människorna, för att så småningom själv bli människa i Kristus Jesus. Jag lämnar just nu detta, och fortsättningen av det åt sidan, och återgår till människornas svar. Vi läser i Genesis att Noak räddades därför att han var rättfärdig. Nästa portalfigur, Abraham, var inte bara rättfärdig, utan han litade så på Gud att han var beredd att offra sin ende son, som han dessutom fått först på gamla dagar. När Noak räddade sig själv och de sina, vädjade Abraham att Gud skulle skona syndarna i Sodom och Gomorra för de rättfärdigas skull. Han förhandlade med Gud, och vädjade till Guds rättfärdighet. Nästa portalfigur, Moses, gick ett steg längre. Efter historien med guldkalven fanns det ingen rättfärdighet att vädja till. så han vädjade till Guds barmhärtighet, och han var beredd att offra sitt eget liv för folkets skull. Jesus gav sitt liv för våra synder…

Genom Noak räddades livet genom en träkonstruktion, en ark, som var tillverkad av människors händer. Livet bars och rymdes i denna ark. Genom Moses tog Israel emot Guds ord – löftet och lagen. Det skulle bevaras i en träkonstruktion, en ark… Trots bildförbudet skulle arken, på Guds direkta uppmaning, omges och bevakas av serafer i trä. Genom Maria kom Jesus, Guds son, till världen. Han är räddningen, han är det sanna livet, han är, enligt johannesprologen, Ordet, det är genom honom som Guds löfte infrias. Liksom Noaks ark bar räddningen och livet inom sig, och liksom Moses ark bar Guds ord inom sig, bar Maria det eviga livet, Guds ord, och löftenas fullbordan inom sig. Här framgår ännu inte varför det är obibliskt att visa Maria respekt och tillgivenhet på samma sätt som Israel vördade arken…

Men Maria förekommer inte bara som en bild och metafor. T.ex. Jesaja profeterar att hon skall vara mor och jungfru. Det är kanske inte varje kvinna förunnat…

Nu finns det givetvis ännu mer. I genesis (1 mos 3:15) profeteras hon för första gången. Direkt efter syndafallet, närmast som en del i skapelseberättelsen. För säkerhets skull återkommer hon i bibelns sista bok, Johannes uppenbarelse. Det är självklart hon som avses i kapitel 12, som mor till Jesus. Här talas det också om vilka hennes andra barn är: de som håller guds bud. man kan jämföra med Jesu ord om vilka som är hans mor, hans bror och hans syster… För att knyta ihop det riktigt talas det i genesis om att människan åt av kunskapens träd, och inte kunde stanna i paradiset och få äta av livets träd. Detta träd återkommer då och då i GT, och brukar förknippas med korset. Det återkommer också som fruktbärande i uppenbarelseboken. Både i genesis och i uppenbarelseboken kallas hon för ”kvinna”. Det är också så Jesus tilltalar henne de båda gånger som förmedlats till oss. Vid bröllopet i Kana säger han ”tig kvinna, min stund är ännu inte inne”, och från korset säger han ”Kvinna! Se din son”. Vid bröllopet i Kana visar hon dessutom dels hur vi skall be, och dels vad hennes förbön betyder. Hon föreslog ingen lösning, utan bara pekade på problemet. ”De har inget vin”. Enklast hade kanske varit att samla litet pengar, och köpa av någon granne…

Åter till Maria. När lärjungarna ber Jesus att lära dem att be, så ger han dem Fader vår / vår Fader. En central del är ”ske din vilja …”. De flesta uppfattar detta som det svåraste. Det kräver lydnad och underordning, och ett absolut förtroende. Att göra Guds vilja är inte bara att göra ett uppdrag, för att sedan bli ledig, ungefär som kan går ett ärende åt chefen. Det innebär att komma Gud allt närmare, och att förenas med honom, och att bli ett verktyg för hans vilja. Jesu eget uttryck är att han är i Fadern och att Fadern är i honom.

Jesus blev lydig intill döden – döden på ett kors. Efter att han hämtats i templet vid besöket då han var 12 år gammal blev han enligt Lukas lydig sina föräldrar i allt. De vanliga reservationerna saknas. Det var inte så att han visste bättre därför att han var Guds son. Faderns vilja uttrycktes genom Maria och Josef, som hade erhållit ett fullt mandat att vara föräldrar. Jesus respekterade faderns vilja genom dem. Men långt innan Jesus lärde att vi skulle be ”ske din vilja” sade Maria, vid ängelns besök, ”må det ske med mig som du har sagt”. Det är ett uttryck för att hon redan var förenad med Gud i den meningen att inget skiljde henne från Gud, eller att hon inte hade någon synd – inte ens arvsynden!

I de fall vi vet hur änglar närmar sig människor, är det oftast med att kalla på dem vid namn. T.ex. Mose! Mose! eller Abraham! Abraham! eller Samuel! Samuel! När ängeln kommer till Maria är det med en vördsam hälsning. ”Hell dig, du högt benådade! Herren är med dig”.

När Maria kommer till sin släkting Elisabet känner både hon, och barnet i henne, igen vem som kommer. ”Min Herres moder”. Det framgår inte att Elisabet skulle ha haft någon annan Herre än Gud… Maria svarar med ”min själ prisar Herrens storhet … och se härefter skall alla släkten prisa mig salig…”. Det har besannats. Till och med muslimerna gör det…

Nu kallas hon också medfrälserska… När hon bär fram Jesus i Templet profeterar Symeon ”också genom din själ skall ett svärd gå för att människors innersta tankar skall komma i dagen.” Jesus led på ett sätt som alla kan se och förstå. Maria gömde och bevarade allt i sitt hjärta.

Åter till inledningen. Det är uppenbart för många människor att Maria ”bara” är en ”vanlig” människa. Jag kan inte hitta var det skulle framgå i bibeln. Den uppenbarelsen kanske har en annan källa.

Stefan Herczfeld.

Vad händer?

Just nu går vi ju en kurs i katolsk tro. Och jag har inte skrivit så mycket om detta här på bloggen. Varför vet jag inte, det är ett stort och omfattade ämne, och jag genomgår en process som inte alltid är helt enkel att sätta ord på. Men ju längre kursen hållt på, så har saker och ting verkligen fallit på plats.
Och nu har vi anmält oss till att konvertera. Så om allt går som det skall, så bör vi upptas någon gång i vår, verkar det som.

Jag tog bort inlägget om korset, för jag var inte helt nöjd med det..

Herre, förbarma dig!

Herre, jag väljer bort dig gång på gång, för mina egna begärs skull. Herre, jag har inte orken att följa dig. Mina begär drar mig bort från dig, mina begär får mig att skämmas inför dig.
Herre, jag vet vad som är rätt och fel. Men ändå väljer det som är fel. Varför dras jag till sådant som är förbjudet, men ack så lockande. Varför är det förbjudna så lockande för mig.

Herre, varför väljer jag det som är dåligt för mig? Befria mig från denna kropps våndor. Befria mig från syndens klor. Herre, varför väljer jag inte din väg? Varför kommer du inte till min hjälp och befriar mig från mina plågor?

Herre, en dag kommer jag kanske förstå allt, en dag kommer jag vara i din närhet.
O herre, ingen känner mig som du, det är därför det är så smärtsamt att följa dig.
O herre, när får jag träffa dig, och leva i din närhet.
O herre, när befriar du mig från syndens klor…

Min egen psalm.

Trons mysterier

Man talar ju ofta om "tron" på Gud. Men vad är tron? Hur kan man börja tro? Varför börjar man helt plötsligt tro? Är kanske tro ett rätt dåligt ord egentligen?
Engelskans "faith" kanske speglar det bättre? Att ha förtröstan till någon, bortom sig själv, någon som känner mig bättre än mig själv?
Jag har en förtröstan, och därför tror jag.
Det låter mer som en rimlig förklaring. Ett barn tar sina första simtag i tron, på att simläraren har lärt barnet att simma. Barnet har en förtröstan på simläraren, och sig själv. Men barnet måste ta steget och göra det, trots att barnet inte vet om det kan simma eller ej. Det sker alltså ett kliv ut i det okända, ett steg av förtröstan, ett steg i mod.
Det är likadant med tron på Gud. Det måste ofta till något som gör att man sträcker sig borton sig själv, man tar det där steget, och man vet inte likt barnet som simmar, om man vågar.

En sida av tron, handlar om en slags inre ensamhet som kommer fram i ljuset.
Även om man har massor med människor omkring sig som jag haft, underbara föräldrar, bra vänner osv. Så kan man ändå känna sig ensam. Det är som om att ingen riktigt känner en på djupet, ens innersta hemliga tankar som man aldrig våga släppa fram, ens rädsla, ens besvikelser.
Tron kan börja om man vågar lyfta fram detta i ljuset. Det infinner sig en känsla av att Gud är den enda som känner mig på djupet. I bönen så blottas detta innersta fram. När ingen annan förstod mig så fanns Gud där.
Det är som att Gud arbetar med det undermedvetna, och visar mig svaren om mig själv. Alla svaren finns redan inom mig.

Ett motargument från många icketroende, kan då vara att man inte alls upplever Gud, utan bara mediterar i ett tillstånd där det undermedvetna uppenbarar sanningar för oss. Jag kan förstå det argumentet.
Dock är Gudsbegreppet en helhet i tillvaron, tron hänger inte enbart på att man i bön får uppenbarelser om sig själv, som kommer fram i ljuset.
Bönen fungerar även i andra syften, som att be för andra. Det är som att det undermedvetna även har förmågan att plocka fram visioner och kan tala in andras liv på ofta klockrent sätt.
Vi kristna kallar detta den "helige andes ledning"
Kristen teologi talar om för oss att vi alla är en kropp (kristi kropp).. Och när en del av kroppen lider , så lider hela kroppen.. Det är som om det finns en "puls" som strömmar igenom den kroppen.. En puls som vårt undermedvetna är knutet till.. En sanning bortom oss själva.
Och jag uppfattar att detta leder mitt liv till en riktning, till ett mål, och syfte.

Parce mihi Domine.

Den sakrala kompositören Cristobal de Morales beskriver Jobs plåga , i ett av sina mästerverk; "Parce mihi Domine." En helt underbar låt enligt mig (Tack Xploit för denna info)

Låten handlar om dessa verser:

"Lämna mig i fred, mitt liv är bara en vindil.
Vad är en människa
att du gör så stor sak av henne
och bryr dig så mycket om henne,
granskar henne varje morgon,
prövar henne var dag och stund.
När skall du vända blicken från mig,
låta mig vara medan jag hämtar andan?
Om jag har syndat, vad gör det dig,
du människornas bevakare?
Varför gör du mig till mål för dina angrepp,
tröttar ut dig med att slå mig?
Varför förlåter du inte min synd,
utplånar min skuld?
Snart vilar jag ändå i mullen,
söker du mig är jag borta" (Job 7:1-21)

Vetenskapsradion Historia: Att döda ett barn

"När förvandlas ett foster till ett barn? Frågan orsakar debatt än idag, men redan för 1000 år sedan var frågan brännhet i det svenska samhället.
I det vikingatida samhället ansågs det vara okej att sätta ut nyfödda barn i skogen, om de inte redan ammats. Fram till den punkt då de fördes till bröstet ansågs de fortfarande vara ett foster, utan samma rättigheter som en människa, berättar Lotta Mejsholm som i sin forskning fördjupat sig i frågan om barnets människovärdighet.
Kyrkan hade en helt annan syn på detta, och menade tvärtemot att det var en större synd att dräpa ett nyfött och odöpt barn än ett döpt. Vetenskapsradion Historia berättar de ljusskygga barnutsättningarnas historia och spårar dagens syn på aborter till den tid då Sverige blev kristet." Källa


Ett programfrån P1 som jag hörde idag... Mycket intressant..

Lyssna på det här <----

Koncilium

Jag har länge tänkt att jag skulle skriva ett inlägg kring ett specifikt ämne rörande koncilium. Men jag har liksom aldrig tid känns det som. men nu fanns det lite tid över för en gångs skull.
Jag har massa inlägg i mitt huvud som vill ut, men det får ta sin tid.. :)

Här kommer iaf detta:
En del människor säger att den kristna tron, blev förstörd pga av alla kyrkliga koncilier. Men är det verkligen ett vettigt utalande som grunder sig på skriften?
Men det man glömmer då att skriften själv innehåller sådant.
Vi kan ta och titta lite på det koncilium som utspelar sig i Apostlagärningarna 15 (Klicka här för att läsa)

Det var allvarliga problem vid just denna tiden som beskrivs, det var några som lärde ut att man inte kunde bli frälst, om man inte lät omskära sig enligt seden från Mose.
Det hela leder till att Paulus och Barnabas inte på egen hand kan avgöra denna stridfråga. Församlingen beslutar då att Paulus och Barnabas skulle fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att överlägga kring detta fråga.
När Paulus och Barnabas sedan anlänt till Jerusalem sker en lång utläggning kring omskärelsens betydelse för frälsningen.
Det verkar som om man inte riktigt kommer överens under detta möte. Man kunde troligtvis inte söka i Nya testamentets skrifter kring detta, eftersom dessa skrifter inte existerade. Det innebär alltså att sola scriptura inte existerade i den tidiga kyrkan..
Hade allt varit solklart kring detta, och om man kunnat finna det i skriften, så hade inte denna konflikt ägt rum. Man måste alltså överlägga med dessa som levt nära herren och kan den muntliga traditionen. Och inte ens för det som levt nära herren, vad det helt solklart för vad som gällde.
Den som inte helt oväntat tar till orda är, Petrus, som herren ju gav ett specifikt uppdrag att leda kyrkan, (Matt 16:18-19, Joh 21:15-17)

”Efter en lång överläggning reste sig Petrus och sade till dem:
-Bröder, ni vet att Gud för länge sedan bestämde, att hedningarna genom min mun skulle få höra evangeliets ord och komma till tro. Och Gud som känner hjärtat, har vittnat för dem genom att ge den helige Ande åt dem likaväl som åt oss. Han gjorde ingen skillnad mellan oss och dem, sedan han genom tron hade renat deras hjärtan. Varför vill ni då fresta Gud och på lärjungarnas axlar lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära? Nej, vi tror att vi på samma sätt som de blir frälsta genom Herren Jesu nåd." Då teg alla de församlade, och man lyssnade på Barnabas och Paulus, som berättade om hur stora tecken och under Gud hade utfört genom dem bland hedningarna.” (Apg 15:8-12)

När Petrus sagt detta, så fattas ett beslut med kyrkans ofelbara auktoritet på ledning av Petrus ord. Beslutet är att hedningar inte behöver omskära sig och en hel del annat också. Man beslutar även att skicka med ett brev som är undertecknat av apostlarna, som Paulus och Barnabas skall ta med sig och berätta det glada budskapet.

Detta stod som sagt inte i skriften på något konkret ställe vad som gällde kring omskärelse och frälsningen, annat än det ställe som Jacob senare i vers 16-18 citerar, där det står att hedningar skall söka herren. Fast det rörde ju ändå inte konkreta beslut rörande omskärelse.
Utan det är den helige ande som ledde kyrkan till nya beslut. Detta är startskottet för den katolska kyrkans beslutfattande organ.
Sedan fattar kyrkan en rad andra beslut på samma premisser, exempelvis trosbekännelser, treenigheten, biblisk kanonisering, Marias status (Theotokos, "Gudaföderska" Efesos år 431) gentemot gnostikerna som gjorde narr av inkarnationen, samt Judarnas tal om att hon bara var otrogen, och en hel del andra trosfrågor. Eftersom det uppstod tvister under tidens gång, som inte alltid kunde lösas genom skriften allena. Man var tvungen att fatta beslut med en auktoritet och andens ofelbara ledning. Petrus lade grunden för detta i det första konciliet vi kan läsa om i NT. Den som säger att kyrkliga koncilium är obibliska, bör läsa Apg 15.

Det var allt så länge..

Rock är mottot?

Läste precis i tidningen Dagen, att en församling i Forshaga, har en väldig rusning av ungdomar till sina ungdomsmöten. Och det är ju kul, och underbart.
Men när man kommer längre ner i artikeln, och inser att man förnyat sig och gjort det lite rockigare och coolare, och att det är troligtvis därför som ungdomar i en liten byhåla inte har nå annat för sig, strömmar dit.. Ja då kommer det hela i ett annat ljus. Jag säger dock inte att detta måste vara dåligt och fel, jag har dock lite svårt för sådant här. Jag kan inte hjälpa det..
Det känns lite som om man lockar ungdomar av fel anledning, som när man köper ett nytt biljardbord så att ungdomarna inte skall tröttna.
Ett nytt biljardbord, så vips har man en ungdomsväckelse med en sann omvändelse till Jesus kristus?

Men kan hoppas att församligen kan bevara ungdomarna och att det leder till något bra. När det coola och rockiga blivit slentrian, och standard, vad finns kvar?


http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=190342

Vad är dragningskraften till RKK?

Jag fick frågan om varför jag känner mig dragen till den katolska tron, av Daniel från Alethia. Tänkte att mitt svar till honom kanske kunde va värt att publicera, dock med några tillägg.

Det var den katolska kyrkan som öppnade upp mina ögon för den kristna tron. Hur och varför är ett helt kapitel för sig, men kortfattat så jag läste rätt mycket information om Sveriges tidiga historia, och framförallt det skeende då Sverige blev katolskt (Birger Jarl tiden)
Böckerna om Arn var en stor anledning till detta intresse om Sveriges historia. Och för första gången så började jag få ett intresse för kristendomen och dess betydelse för bildandet av Sverige. Jag började inse att katolska munkar verkligen lärt oss nordbor otroligt mycket. Det var imponerande att läsa.
Det var egentligen inte så att jag ville läsa om kristen tro, det liksom bara blev så, jag kände mig dragen att söka mer, det attraherade mig.
Efter ett tag så började jag komma till en punkt, då jag insåg att den kristna tron kanske är sann. Vilket kom till sin yttersta punkt då en fiktiv katolsk präst i en bok på ett mästerligt sätt förklarade den kristna tron. Då insåg jag att det han säger där, det är sant..

Jag gick med i en pingstförsamling, ett par månader efter att jag blev kristen. Att gå med i en katolsk församling kändes kanske inte helt enkelt, då det inte ens finns någon i den lilla kommun jag bor i. Vet inte ens om det finns några katoliker i min kommun.
Så frikyrkan var det alternativet som fanns. Jag valde att gå med efter att jag fick höra en predikan på en cd skiva med pastorn i församlingen. Predikan var riktigt bra, och den tilltalade mig.
Och pastorn i församlingen är verkligen bra, han har en stor gåva att predika. Hans undervisning har varit lärorik för mig. Om han skulle försvinna, ja hur skulle jag ställa mig till det? Det är en fråga jag ställt mig många gånger. Faktum är att han har verkligen byggt upp något bra i denna församlingen. Och tyvärr så vet jag inte vad som skulle hålla kvar mig i församlingen om han stack. Det i sig är rätt allvarligt. Kanske är jag egoistisk som tänker så här. Det medger jag.

Efter ett tag började jag undra om jag stod för allt detta som pingst lär, det fanns teologiska oklarheter kring den protestantiska synen. Det började även kännas som om vi var en liten förening där vi bara hade det mysigt tillsammans. De flesta hänger bara med andra kristna, och kontakten till "icke kristna" känns allt mer avlägsen. Jag vet att man kanske inte kan lasta församlingen för det, det är ju upp till var och en vilka man omger sig med. Men det är trots allt så, om man kommer utifrån från en icke kristen miljö som jag gjort, så står man med båda benen i dessa världar. Och jag tror att det finns en risk att man väljer den andra världen före den icke kristna. Helt enkelt för att den är tryggare. Och jag är livrädd för att bli sådan.
Vi ber om väckelse varje söndags bönemöte, att nå ut till ungdomar som super och knarkar. Ja hur skall man kunna nå ut, om man inte har kontakt med icke kristna? Det är ett stort dilemma inom hela frikrykan tror jag..

Jag började även fundera på om jag ens ville att mina icke kristna kompisar skulle komma hit till församlingen. Om det följde med, vad skulle det få se? Vad har vi här? Givetvis finns det trevliga människor, men ärligt så vet jag inte om det passar mina vänner. Jag skäms nästan att jag tänker så.. Kan inte hjälpa det.

Jag har liksom aldrig känt mig som en pingstvän, eller gillat det sättet att fira Gudstjänster på. Lovsången är artistfokuserad, ibland är det nästan rena uppträdanden mer än att vi skall prisa Gud tillsammans. Det behöver inte vara fel, att det är så. Dock sker det allt för ofta, och är ett störande moment.
Nattvardsfirandet kändes också helt slentrian. Jag kände en längtan efter något mera, något mer konkret, heligt på något vis.

En motfråga kan ju då vara:
”Varför försöker du inte förändra församlingen? Det går väl att påverka alla dessa saker som du kritiserar?”
Jag tror inte att det är min uppgift att påverka det sättet som min församling vill ha Gudtjänsten. För jag tror att människorna vill ha det så. Församlingen är underbar, och människorna är jätte fina. Jag vet att det finns en stark längtan att nå ut med budskapet. Det är kanske så att det inte passar mig. Jag känner att jag inte riktigt kan stå för det.
Och utifrån detta så väljer jag att dra dit mitt hjärta leder mig.

Jag började då läsa en hel del kyrkohistoria. Läste igenom det apostoliska fädernas skrifter, som skrevs i den unga kyrkan mellan åren 90-120. Och där märkte jag att jag inte riktigt kunde relatera till vårt sätt att fira Gudstjänster. Här lade man mycket fokus på nattvarden. Nattvarden var Gudstjänsten.
Nattvardsfirandet existerar knapp i min församling, typ en gång i månaden har vid det eller nått.
Jag började få en stark längtan efter kyrkans rötter, och att fira gudstjänster på ett sådant sätt, som det beskrivs av det tidiga kyrkofäderna.

Jag började även läsa en hel del litteratur skrivna av Katolska författare, Anders Piltz, samt Augustinus bok ”Bekännelser”
Det fanns en intellektuell dragningskraft hos många av dessa katolska författare.. Det liksom attraherade mig.
Så när jag sökte den kristna trons grund, då har jag svårt att blunda för detta som de katolska kyrkofäderna gjort för den kristna tron. Jag kan inte annat än visa vördnad för detta. Och kanske fanns det en enorm skatt att upptäcka här i den katolska kyrkan. Jag snuddade vid tanken ett par gånger.

Skall även tillägga att det finns många katolska bloggare/debatörer där ute, som verkligen har visat och lärt mig mycket om katolsk tro. Några att nämna är Z, Johan Stenberg, Charlotte, Tuve, Tubbo. Det är faktigst så att ni har gjort stora intryck på mig med era olika kunskaper och intellektuella svar på mina frågor.


När vi var och hälsade på Johannas pappa i Uppsala, så hände det något.
Vi mötte några bloggvänner (Johanna G, Charlotte, även Johan Stenberg mötte vi där) i Uppsala. Av en slump skulle vi möta Charlotte vid St Lars kyrka. Just när vi kom dit, så skulle en mässa börja. Och vi följde med in och tittade lite.
Jag visste inte riktigt vad som väntade mig men, vi gick in i kyrkan.
När vi kom in så bugade folk innan det gick in, och man gjorde korstecknet. Ganska underligt, så gör vi ju inte alls i frikyrkan.. Det var även helt tyst i kyrkan. Det var inte så många där, och nästan alla satt och bad.
När mässan väl börjat, så hände något inom mig.. Här fanns något som jag inte upplevt på andra ställen. Det fanns en vördnad, och helighet, det var liksom på riktigt. Inget trams, och artister som uppträder och en massa störande moment. Gud stod i fokus, här är ett ställe där man möter Gud i vördnad. Det här var rakt och enkelt. Och hela mässan var fokuserad på nattvarden.
Jag upplevde en enorm inre frid efter denna mässan, den satt liksom kvar flera dagar efter.. Jag fann något den där dagen.
Jag besluta mig inte för att börja bli katolik förens långt senare.. Men jag kunde inte skaka av mig detta Gudsmöte som jag hade där.. Jag möte Gud i stillheten och tystnaden..
Det är väl några aspekter av min vandring iaf

Ulf Ekman och Arborelius

Biskop Arborelius besökte Livetsord år 2006.
Det är en trevlig pratstund, som jag tycker ni borde se.

Tryck här (för att se)

Nåd, synder

Underbara ord från Katekesen.

1847 "Gud har skapat oss utan oss, men han har inte velat frälsa oss utan oss." (Augustinus, Sermones, 169, 11, 13: PL 38, 923.). Att ta emot hans barmhärtighet kräver att vi medger våra fel: "Om vi säger att vi är utan synd, bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet" (1 Joh 1:8-9).

1848 Paulus uttrycker sig på följande sätt: "Där synden blev större, där överflödade nåden än mer". Men för att genomföra sitt verk måste nåden avslöja synden för att omvända vårt hjärta och ge oss den "rättfärdighet som för till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre" (Rom 5:20-21). Liksom en läkare som undersöker såret innan han förbinder det, så belyser Gud klart genom sitt ord och genom Anden synden:

Arvssynd

Jag gillar verkligen den katolska synen på ”avrssynden”
Ju mer som jag förkovrar mig i teologin kring detta, ju mer faller allt på plats.
Det är givetvis ett stort ämne, och kanske får jag inte med allt, men jag skall försöka ge min syn på det.
Grundbetydelsen av ordet "synd" kommer från hebreiskan och betyder "att missa målet", vilket det också gör i Grekiskan.
Det betyder enligt katolsk teologi att vi är födda med en förmåga att missa målet. Målet i detta fallet, är en gemenskap med Gud.
Många nyare kristna rörelser, såsom baptismen och pingströrelsen, tar avstånd från läran om arvssynd. Detta är en konsekvens av att man definierar synd som verksynd, det vill säga medveten och avsiktlig handling mot sitt samvete och det man förstår är rätt.

"Arvsynden innebär att människan är berövad sin ursprungliga helighet och rättfärdighet, men den mänskliga naturen är ändå inte helt fördärvad: den är skadad när det gäller dess egna naturliga krafter, den är underkastad okunnighet, lidande och dödens herravälde, den är böjd för synd (denna böjelse för synden kallas ”begär”). (Katekesen 405)"

Enligt katolsk tro så föds inte människan till världen som ond. Men vi föds med ett arv från Adam, som gör att vi dels dör, och tenderar att missa Gud.
Det vore ett hån mot skapelsen att påstå att människan är trälbunden till sin synd till verkningssynder. Så vi utgår då från att människan är en god skapelse till Guds avbild.
Men går inte detta emot Paulus ord i Romarbrevet 7:18?
” Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte”
Jag skall försöka ge ett annat perspektiv på denna vers. Människan kan vara god och göra underbara handlingar utan att man är troende. Godhet finns överallt i världen, trots att man inte har en tro, eller är kristen. Det vore hyckleri att påstå något sådant.
Paulus påstår såklart inte att människan är oförmögen att göra goda handlingar. Men han påstår däremot enligt mig, att människan aldrig kan göra sig rättfärdig inför Gud med sitt kött. Det är den insikten som Paulus förmedlar till oss. Människans goda gärningar befriar oss inte från syndens inverkan. Den ärver vi, och den finns kvar trots våra envisa försök.
Paulus säger då att lagen påminner honom om detta. Lagen uppenbarar honom om arvssynden, därför är lagen andlig och bra för honom.
Men han säger inte att människan är trälbunden till någon form av verkingssynd, det vill säga medvetet och avsiktligt handlar mot våra egna samveten i alla våra handlingar. Om det vore så skulle vi ju inte kunna arbeta i bävan och fruktan för vår frälsning. (Fil 2:12)

Hur kan vi då göra oss fria från synden? Jo det är genom den nya skapelsen Jesus Kristus. När vi föds på nytt i dopet på honom så gäller inte längre detta arv från Adam, då lämnar vi döda människan och uppstår på nytt med Kristus.
Men hur bli det då med verkingssynder som vi begår pga. av våra begär? Varför begår vi dessa trots att vi är födda på nytt? Uppenbarligen så befinner sig människan fortfarande under ”världens synd” till Jesu återkomst och vi kan i vår svaghet falla i våra begär.
Men Jesus har ju gett kyrkan nycklar för att binda allt på jorden till himmelriket. Han har gett sin kyrka nycklar att förlåta folks synder som är orsakade av våra begär (Matt 16:18-19). Därför kan varje handling vi gör pga av våra begär få syndernas förlåtelse. Och när vi får syndernas förlåtelse så är vi verkligen rena och fria från synd. Låt ingen lura er till något annat. Låt ingen lura er att tro att ni är trälbunden till era verkingssynder.
”Om nu Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria.” (Joh 8:36)

Sola Scriptura 2

Jag lovade Jonas Melin att jag skulle skriva lite mer om sola Scriptura.
Så här står det på denna sidan kring sola scriptura..
http://www.solascriptura.se/ordauk.html

"Luthers Sola Scriptura var revolutionerande eftersom det tillskrev Bibeln absolut auktoritet över påven, fäderna och kyrkomötena. Luther nöjde sig inte med tron på Skriftens relativa nödvändighet. För honom var Bibeln den enda auktoriteten."

Mitt svar:
Vi kan ta och titta på en dogm som treenigheten.
Treenighetsläran är ett bevis på att Sola scriptura inte går att använda på skriften. Utan att det behövs ett traditionsbundet tolkningsverktyg för skriften. Jag skall förklara varför.
När jag som nykristen för 3 år sen läste bibeln i min ensamhet, innan jag gick med i en församling, då framgick inte treenigheten alls som självklar enligt skriften. Jag visste knappt var de var för något, utan det var först när jag kom i kontakt med andra kristna som detta kom upp för mig. Och inte ens då, så förstod jag var detta var enbart utifrån skriften, det fanns många motsägelser i skriften för det också. Så jag kunde inte utifrån bibeln alena förstå vad treenigheten var för något.

Luther kunde acceptera treenighetsläran för att han var skolad av traditionen att se skriften på ett sådant sätt.
Men Luther sade ovanför här att skriften är den enda auktoriteten. Men är inte det ett problematiskt utalande?
Det innebär att man måste bedömma när och var auktoriteten kring skriften skall gälla, och i vilket ljus det skall tolkas i.
Denna auktoritet kräver att man går bortom skriften och bestämmer hur saker skall tolkas. Man kan så att säga inte utifrån skriften få ett klarspråk hur saker "skall" tolkas.
Man kan säga att allt finns i skriften, men man kan inte säga utifrån bibeln, att den är den enda källan till hur den skall tolkas.
Det är här den muntliga traditionen kommer in i bilden. Utifrån dessa ögon skall skriften tolkas, och utifrån dessa dogmer/trosbekännelser skall gälla för att kallas kristen osv.
Vilket vi även kan se i bibelcitatet längst ner..

Därför kan man inte säga att Bibeln är den enda auktoriteten. Utan det är i ljuset av traditionen, som man kan använda bibeln med den rätta auktoriteten.
Det katolska kyrkan lär om skriften är av högre grad en vad skriften alena säger om sig själv. (iaf uppfattar jag det så)
Om vi tänker oss Nya testamentens böcker som bilder i ett fotoalbum, och traditionen har valt vilka bilder på Jesus som skall vara med. Det är den som varit med och tagit fram fotoalbumet (Katolska kyrkan, läs här för mer info) som har den korrekta informationen om bilderna. Om någon annan tittar i fotoalbumet så blir det ju kanske inte den rätta tolkningen. Man tror då att bilderna i sig innehåller hela svaret på vem som framträder på bilderna. Men tyvärr famlar man i mörker. Det finns muntliga sanningar också om detta fotoalbum.

"Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, MUNTLIGEN eller i brev." (2 Thess 2:15)

Skärseld

Jag hade ett samtal med min pastor i pingstförsamlingen kring katolsk tro. Och jag berättade då att jag börjat en kurs om katolsk tro.
Vi hade ett fint samtal. Han är verkligen en sympatisk och ödmjuk människa. Han bad mig att specifikt spana in tex lära som ”Skärselden” som han fann mycket tveksam och obiblisk.
Och jag har studerat detta ett tag, och fann följande:

Bibeln visar på många ställen när Gud uppenbarar sig som en eld när han sluter förbund med sitt folk.
När han sluter förbundet med Abraham ser vi en en flammande fackla i 1 Mos 15:17 Och en brinnande buske när Moses får sin uppenbarelse i 2 Mos 3:2.
Vi kan även läsa om molnet med eld som var över boningen i 4 Mos 9:15. Vilken vi även kan läsa om i 1 Kung 8:10 vid altaret med Salomo, samt Elia emot Baalsprofeterna i 1 Kung 18:38
Och tungor av eld visar sig när andens utgjuts på pingstdagen Apg 2:3
Vi kan väl då konstatera att Gud är en förtärande eld (Heb 12:29) vid flera tillfällen då han uppenbarar sig för oss.
Men Guds förtärande eld behöver nödvändigt inte vara refererat till hans ilska. Det finns en eld som bibeln beskriver i helvetet. Den elden verkar vara av evigt vrede. Men den heliga eld som Gud visar oss när han uppenbarar sig är av en annan kaliber. Det är helig och kärleksfull eld, där synd inte kan finnas. När Jesaja möter Guds närvaro kan känns hans läppar orena. När Daniel möter Gud, faller han till marken och blir svag. När Paulus möter Herren faller han till marken och blir blind.
Vi kan utgå från att Guds heliga eld är något som gör oss svaga. Den gör inte svaga av Guds vrede, utan hans helighet som genomsyras av en enorm kärlek, som gör att vi känner oss orena. Synden i oss gör sig så påtagligt påmind i Guds närhet.

Det änglar som befinner sig allra närmast Gud, kallas Seraf eller seraferim. Seraferna är sexvingade; ett par täcker de ansiktet med för att de står så nära Gud. I den kristna traditionen, är serferna de högsta änglarna, över keruberna och Gudstronens väktare; dessa tre grupper tillhör dock gemensamt den högsta änglahierarkin. Serafim betyder på hebreiska ordagrant 'de brinnande' Det befinner sig i Guds heliga närhet och de ropar Kadosh, Kadosh, Kadosh (Helig, helig, helig).
För mer info om Serafer läs, Jesaja 6:1–3 och Upp 4:6-8
Sefafer betyder alltså ”de brinnande” och de befinner sig i Guds närhet.

Vi kan läsa i 1 Kor 3:12-15 när Paulus beskrivet att vår tro skall bedömas som genom en eld:
”och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt.Den vars byggnad består skall få lön.Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld
Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er?”

Petrus beskriver i 1 Pet 1:9 om äktenheten i vår tro, och hur den skall prövas:
”Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro - och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld - skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras.”

Guds heliga eld finns där för ett syfte. Om vi applicerar alla dessa citat som jag givit er här. Är det verkligen så konstigt att det utvecklats en lära kring detta? Är läran obiblisk?

Katekesen säger:
1472 "För att förstå denna kyrkans lära och praxis måste man se att synden har en dubbel följd. Allvarlig synd berövar oss gemenskapen med Gud, och därigenom förlorar vi möjligheten att uppnå det eviga livet. Förlusten av det eviga livet kallas för syndens ”eviga straff”. Å andra sidan medför varje synd, också den mindre allvarliga, en osund bundenhet till det skapade. Och denna bundenhet är i behov av rening, antingen här nere på jorden eller i det tillstånd som kallas för skärselden. Denna rening ger befrielse från det som kallas syndens ”timliga straff”. Man får inte föreställa sig dessa båda former för straff som ett slags hämnd, som Gud lägger på oss utifrån, utan som något som kommer från syndens egen natur. En omvändelse som framgår av brinnande kärlek kan åstadkomma en så fullständig rening av syndaren, att det inte finns något straff kvar.

1473 Förlåtelsen av synd och återställandet av gemenskapen med Gud har som konsekvens att de eviga straffen för synden efterskänks. Men de timliga straffen för synden återstår. En kristen människa måste bemöda sig om att ta emot de timliga straffen för synden som en nådegåva, i det att hon tålmodigt uthärdar lidanden och prövningar och lugnt ser döden i ansiktet då den dagen kommer. Hon skall genom barmhärtighetens gärningar och kärlek liksom med bön och olika former för bot försöka att fullständigt klä av sig den ”gamla människan” och klä sig i den ”nya människan."

Spana även in http://www.katekesen.se/kkk1020-.htm#1031 (samt dessa :1472,1475,1498)

Även använt mig av boken " Rome Sweet Home" skriven av Scott och Kimberly Hann. (Tack Johans Stenberg för den boken, riktigt bra)

Symeons profetia

Symeons profetia till Maria är intressant. Ett svärd skall gå igenom Marias hjärta för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.
Hur tolkar ni denna vers?

"Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: "Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid -
ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd - för att mångas innersta tankar skall komma i dagen." (Luk 2:34-35)

Vad är du Gud?

En del säger att det är fult att tvivla på Gud. Att man har en demon sig om man tvivlar. Men är det vettigt att säga så? Förkastar man inte många av bibelns böcker med en sådan attityd?
Vi får inte glömma vad det är bibeln försöker säga oss. Den innehåller massor med böcker, skrivna av människor ledda av Gud, som vill beskriva sina uppenbarelser med Gud.
Likväl handlar bibeln mycket om avsaknaden av Gud också. Desperationen, längtan. Gud är svår att förstå, detta genomsyrar de existentiella böckerna Predikaren och Job. Även delar av Psaltaren visar på denna längtan efter Gud. Vad är Gud? David upplever att Gud inte alltid finns för honom, han känner sig övergiven och utsatt.

”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran.
Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
och om natten, men jag får ingen ro.” (Psalm 22)

Bibeln är full av människor som utrycker liknande tankar. Och det tror jag vi alla upplever ibland, även hur fromma vi än vill vara. Vad är du Gud nu när jag när jag behöver dig?
Jag blir ibland arg på Gud. Varför är han så tyst? Varför kommer han inte till min räddning, varför tar han inte bort min ångest? Varför, varför, varför?
Men i allt detta så finner min själ ro, trots min ilska emot Gud. Jag tror han tål det, han är ju vår fader.
Hur vore det om Gud gav oss allt vi bad om? Det vore inget bra för oss. Lidandet fostrar oss sägs det. Även om det kan låta hårt.

Gudstjänsten och synder

"Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: "Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig."Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: "Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig."
Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer.
Den som äter Herrens bröd eller dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod.
Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren.
Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor 11:25-29)

"Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva" (Matt 5:23-24)

Dessa två verser är ganska intressanta ur den synpunkten hur gudstjänsten bör firas enligt skriften.
Gör upp med dina synder innan Gudstjänsten börjar, och pröva dig och rannsaka dig innan du firar nattvarden.
Detta gör man i en den katolska mässan.

Så här inleds varje mässa.

P (prästen). I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

F (församlingen). Amen.

P. Vår Herres Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er alla.

F. Och med din ande.

P. Låt oss besinna oss och bekänna vår synd och skuld, så att vi rätt kan fira de heliga mysterierna.

Alla. Jag bekänner inför Gud allsmäktig och er alla att jag har syndat i tankar och ord, gärningar och underlåtelse. Detta är min skuld, min stora skuld. Därför ber jag den saliga Jungfrun Maria, Guds änglar och helgon och er alla att be för mig till Herren, vår Gud.

P. Gud allsmäktig förlåte oss våra synder i sin stora barmhärtighet och före oss till det eviga livet.

F. Amen.

Herre, förbarma dig.

Herre, förbarma dig.

Kristus, förbarma dig.

Kristus, förbarma dig.

Herre, förbarma dig.

Herre, förbarma dig.

Cannabis, Holland

"Cannabis ska fortsatt få säljas på särskilda kaféer i Nederländerna - men bara i liten skala och till lokala medlemmar. Syftet är bland annat att stävja drogturismen"

http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=130&a=516684

För ett par år sen så hade jag nog stört mig ganska rejält på detta förslaget.
Ja dels för att jag ansåg att cannabis inte skall vara olagligt alls, och att Holland alltid varit ett framgångsrikt exempel på hur harmlös cannabis är.
Men efter att ha rökt denna drog ett par år, så kan jag konstatera vad den gjort med mig och min kompisar. Och därför är jag av åsikten att det är bra att försöka minska tillgången på den. Vissa säger att tillgången inte påverkar ”bruket” av cannabis. Det håller jag inte med om alls.
Efterfrågan är alltid stor på Cannabis, den är alltid större än tillgången i Sverige.
Tillgången styr hur mycket folk röker. Finns det inget bra cannabis, då låter de flesta bli att röka. Det finns en smärtgräns för vad man kan tänka sig. Så därför styr tillgången människors rökande.
Om jag hade bott i Holland, och hade haft en sådan tillgång till fin och bra odlad cannabis som det finns i Coffe-shopen, då hade jag nog gått ner mig ganska rejält.
Man skall inte utsätta människor för lockelser av detta slaget. Finns det en risk att människor kan missbruka något, då skall man inte erbjuda detta. Cannabis är en drog som verkligen får människor att fly bort från verkligheten. Och att sälja detta i en affär är jag strikt emot. Och det är rätt lustigt att jag säger detta, jag skulle nog skrattat åt mig själv för ett par år sen. Men jag har också lärt mig hur svag jag är för sådana frestelser.
Jag är glad att jag bor i ett land som försöker strypa tillgången på droger. Även om man såklart inte lyckas göra det helt fullt ut. Men faktum är, att det är svårt att få tag i cannabis i Sverige, iaf av god kvalitet. Och det är inte svårt att få tag i bra cannabis i Holland, och länderna runt.
Så jag förstår det Holländska myndigheternas vilja att få slut på drogturismen.
Cannabis är förförande harmlös till en början, men den kan förslava en frisk och arbetsam människa till en förtidspensionär. Jag har dock träffat få människor som kan sköta en ”rimlig” nivå på sitt rökande. Jag har inte träffat någon om jag skall vara helt ärlig.

Det finns också en andlig aspekt av cannabis. Den öppnar upp dörrar i våra sinnen som inte alltid är bra för oss. Cannabis blir som en gudmlig källa att söka vishet ifrån. Jag använde cannabis på ett sådant sätt. Man gör cannabis till en avgud. Cannabis gör användaren förmer och högmodig. Utan cannabis, så stannar min gudomliga källa upp. Det leder ofta inn användaren i ett beroende som kan få stora konsekvenser. Tillslut leder det till att man måste röka på varje gång för att kunna tänka.
Jag skall inte hyckla, cannabis kan definitivt öppna upp dörrar som leder till en del bra insikter om sig själv (fri ge sig från matrialismen). Men det lite som att äta av den förbjudna frukten, man vet inte vad för konsekvenser som finns bakom det dörrar man öppnar. Det finns många vilsna cannabisrökare på våra psykhem som fallit i dessa fällor.
Kanske skriver mer om detta med cannabis och andlighet vid ett senare tillfälle.. Det finns ju en hel del religioner som är ursrpungen ur cannabiskulturen. Hinduismen som ett exempel.
För den som vill läsa mer om detta spana in här: http://www.drugnews.nu/article.asp?id=3209&p=hasch

Varför religion?

Den frågan ställdes på flashback i en tråd. Det är en intressant frågeställning. Varför behöver människor religionen? Räcker det inte bara att ha det bra och acceptera läget som det är?

Religion ger människor hopp, tröst på ett sätt som inte det sekulära samhället kan erbjuda. När allt stormar kring människan då gäller det ibland att ha en fast punkt att kunna relatera till. Gudsbegreppet erbjuder en sådan evig syn på alltet.
Ibland händer det obegripliga saker i vårt samhälle, tragiska olyckor där barn är i blandande osv. Vi såg det senaste när Engla blev mördad, och där människor som normalt sett inte är troende, trots allt och samlades i kyrkan. Människor behöver den stillheten, friden när något sådant händer. En tröst.
Religionen erbjuder människor stillhet och ro, meditation, bön. Dagens sekulära samhälle bli allt mer materiellt fixerat, religionen står ofta som en motpol till detta. Den filosofiskt lagda människan finner ofta religionens metafysiska svar som attraherande, tusentals år av samlad vishet skall icke föraktas. Människan söker existentiella svar på varför hon finns. Hon undrar vem hon är, och varför hon vet om sin existens. Vi kan använda vetenskap för att utforska vårt universum.Det vi finner med vetenskapen ter sig inte ologiskt.Vi har kommit på metoder som verkar vara i symbios med universums lagar. Vetenskap är samlad kunskap kring saker som upprepar sig i naturen/universum och därför uppvisar en lagbundenhet. Och vi finner detta logiskt.
Att vi överhuvudtaget kan använda oss av vetenskapen och finna en logik i detta, kräver såklart ett djupt metafysiskt tänkesätt, och är i sig en fråga.
Varför fungerar vetenskapen tex?. Dessa frågeställningar gör att människor att tyr sig till religiösa tankebanor.

Sen så har jag en annan aspekt också som kanske inte är något bevis eller så, utan bara lite tankegångar kring hur man kan upptäcka sanningar om sig själv. Jag anser ju att det är genom sig själv man finner Gud och att Gud talar till människan genom henne. Jag upplever en slags inre konflikt med mig själv. Det finns en sida hos mig som verkar vilja göra rätt för mig, som liksom manar mig till bra saker. Sen finns den en annan sidan hos mig som vill gå en helt annan väg. En väg som ofta står i motsättning till den "bra sidan".
Det är så att säga mitt samvete som vill mitt eget bästa. Nästan varje val man gör i livet står inför dessa motsättningar. Skall jag exempelvis betala tillbaka min skuld till min vän, eller skall jag gå ut i spendera pengarna på mig själv? Jag blir lika besviken varje gång jag väljer den enkla vägen. Det är precis som om det fanns något utöver mig själv som manar gott för mig, som känner mig bättre än vad jag känner mig själv. En sorts god kraft som vill mig väl, trots att jag inte ens vill välja den vägen.Jag har i dessa konflikter insett att det verkligen "ÄR" en kraft bortom mig, som vill mig väl. Som aldrig slutar att mana mig till goda val i livet.När allt var som mörkast, och jag helt gav upp hoppet till att av egen kraft leva upp till min egen standard. Ja då blev jag buren av denna kraft. Helt plötsligt såg jag ett ljus, en kärlekskraft som mötte mig. Detta gav mig hopp.Att helt hänge sig, och lita på att det finns en kraft som känner mig bättre än vad jag känner mig själv. Det är en styrka för mig i mitt liv.. Jag sätter min tilltro till denna goda röst som manar mig väl.. I bönen så lär jag mig mer om mig själv, jag speglar mig i denna goda kraft, och då finner jag mitt sanna jag..
"Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig." (Joh 10:27)
Detta ger mig hopp och förtröstan i mitt liv.

Fader Eila

Jag håller på och läser boken "Fader Elia just nu. Den är riktigt bra får jag säga. Den verkligen greppar tag i mig, även andligt.
Jag rekomenderar er att införskaffa denna.
Här klistrar jag inte vad den handlar om:

"Fader Elia, förintelseöverlevare och före detta politiskt stjärnskott i staten Israel, lever ett liv präglat av tystnad och kontemplation i ett kloster på berget Karmel. Hans tillbakadragna liv får ett abrupt slut när han en dag kallas till ett möte i Vatikanen. Påven anförtror honom ett ytterst känsligt uppdrag: att försöka närma sig världens mäktigaste politiska ledare, Presidenten, och förmå honom att överge sina planer som hotar att störta mänskligheten ner i avgrunden. Apokalypsen kan vara nära förestående.

Elia måste bege sig djupt in i maktens boningar för att nysta upp en konspiration av oanad omfattning. Hans väg kantas av helgon och syndare, trogna och förrädare – ändå är det Elias kamp med sina egna innersta svagheter som utgör den största utmaningen. Mänsklighetens öde hänger i en skör tråd och frågan är: Kommer fader Elia nå fram till Presidenten och kommer han förbli sitt uppdrag trogen?

Fader Elia är en episk spänningsroman med ett djuplodande innehåll. Parallellt med den nervkittlande intrigen tränger författaren med skärpa in i några av livets mest brännande frågor: Vad är ondskans innersta väsen? Finns den självutgivande kärleken? Kommer det goda att segra till sist?"

http://www.catholica.se/Visa_detaljer.asp?BokID=169